Lögner och förtal

http://theresaslifeanddreams.blogspot.com/2007/08/katter.html

"Blir det ingen andra vers eller?"

Och så har jag fått det som jag ville: i februari när jag kom tillSverige så lovade jag mig själv att jag skulle börja om- hitta jobb, bostad, nygamla vänner och fritidsintressen. Och nu sitter jag här i en lägenhet med en underbar katt, ett passerkort till jobbet runt halsen, en telefonbok med folk man kan ringa till 24-7, ett gymkort i plånboken och en kvällskurs i ryska som jag ska börja traggla på nästa vecka.

Och inte fan är jag nöjd nu när man kan kisa lite med ögonen och säga att jag är i mål- istället har jag sådan ångest att jag egentligen skulle vilja rulla ihop till en boll på golvet och bara gråta. För det var inte så jävla kul det där livet som jag målade upp att jag ville ha, och nu vet jag knappt vart jag ska ta vägen.

Kommer det alltid att vara så att jag konstant kommer att drömma om något annat, oavsett hur bra jag har det?

K.A.O.S

Ur Kaos föddes Unversium, men ur Malin Anderssons lokala kaos verkar ingenting födas just nu. På jobbet har mitt stöd Jeanette försvunnit- jag har helt plötsligt allt ansvar och allt bara snurrar. Olof har dykt upp ur det undermedvetna och dessutom har jag antagligen återigen för hundrade gången i ordningen blivit olyckligt in love.

Jag tror jag går och lägger mig. Väck mig när Jesus återupptått eller nåt.

Upprop!

Härmed uppmanar jag alla Eder att omedelbart skaffa ett användarkonto på Facebook!

Heaven on Earth

Det finns nog inget på jorden som går upp mot att köpa the ultimate wedding shoes för ynka femtio spänn. Halva reapriset rocks- och jag fetignorerar det faktum att jag kanske borde reflektera över att just dessa skor valts bort av tusentals konsumenter innan mig och därmed blev kvar att nästan skänkas bort...

Vardagsliv

The sleep over of the year

Besöket förra helgen från fornstora dagar var verkligen en hit, under avspända former hade vi långa sconesfrukostar, promenerade, grillade och framförallt pratade vi om allt väsentligt här i livet, och antagligen om en hel del oväsentligt as well. När alla var utflugna på måndagen så var jag inte det minsta trött utan utvilad och inspirerad, trots att vi under hela helgen varit på språng. Fast Ramsesstackaren lider av svår abstinens efter förra helgen- det är tufft att gå från fyra personer som gullar med en konstant till en enda ynka person cold turkey.

Annars har den senaste veckan ägnats åt att komma igång med vardagslivet igen. Eftersom min tå numera ser nästan normal ut har jag hittat vägen tillbaka till gymmet. Ibörjan fick jag sparka mig själv för att verkligen komma iväg och varje träningspass var pissstråkigt, men efter ett spinningpass i onsdag så fick jag kicken; den som gör att man går hem genom stan med ett leende på läpparna trots att man är pinsamt genomsvettig.

Förutom att träna så har jag kommit in på en ryska kurs efter mycket strul med Högskoleverket, hittat klänningen till bröllopet samt börjat läsa Linnea Josefina Lundblads nya bok. Och elräkningen gör mig fortfarande förvirrad.

Men va fan

Varför är elräkningar totalt jävla omöjliga att fatta? Inte ens jag, fakturornas drottning, fattar vad fan jag betalar för. Jag misstänker starkt att Fortum är en del av någon jäkla världskomplott.

It sucks to be a grown up and pay electricity bills.

Nej baby...

Allting har inte gått sönder, jag lovar. Men ibland är det bara att bryta ihop och komma igen

Invasionen

Sakta har pusselbitarna fallit på plats inför helgen, då tre gamla arbetskamrater från ön kommer att hälsa på mig (och Ramses) här i kransen. Och helt plötsligt blir jag lite rädd; inte för att vi kommer att ha tråkigt, att Ramses kommer att riva dem och slicka dem i ansiktet klockan sex på morgonen eller för att de kommer att trasha min lägenhet, utan för alla minnen från de två åren som jag delvis förträngt sedan jag steg på planet den där morgonen i februari och ett, två, tre blev bekymmerslösa Stockholms-Malin.

Det har tagit ett par dagar tills det att jag till slut kommit på varför jag kännt lite olust så fort jag tänkt på Madeira sedan det stod klart att helgens reunion kanckar på dörren- det är inte jobbiga minnen jag är rädd för utan det är möjligheten att jag kommer att sakna livet på och omkring Universal Telecom som gör mig bang. För jag vet att när vi kommer att nostalgiskt diskutera alla gamla människor, levador, favoritställen och till och med när vi kommer tvinga Theresa att berätta Fuck Face-historier så kommer saknaden av det specifika livet att sakta växa...och det är det som är skrämmande för en tjej som stängde dörren till det livet när hon valde att bli storstadsbrutta.

Fast å andra sidan så vore det galet att frivilligt ha spenderat två år på ett ställe utan att bli nostalgisk. Så jag är nog ganska glad att jag saknar Madeira, annars hade jag slängt två år av mitt värdefulla liv rätt ner i Atlanten. Och det hade varit riktigt skrämmande.

Saknar er, phuckers!

Alla måste gå på ICA och handla

Mannen framför mig i kön på ICA i Alvik ser bekant ut. Fast jag kan inte riktigt fatta vart jag har träffat en man i 40-års åldern karaktäriserad av den något oväntade kombinationen av dyra märkeskläder och slitet, lockigt hår uppsatt i en hästsvans. Jag vet att jag sett honom någonstans men kan inte komma på vem han är. Jävlar, tänk om det är någon från jobbet som jag borde hälsa på...fast om jag sett någon med långt hår bland mina stela ekonomkollegor så borde jag ha lagt märke till personen i fråga och skulle inte behövt stå här och tveka...Kan inte tro att jag träffat honom på krogen eller på någon fest, brukar ju inte prata med 40-åringar direkt...

Det är när den obekanta men ändå bekanta mannen börjar prata med kassörskan om att han håller på att spela in en ny skiva, ska turnera lite grand i höst samt vara med i Allsång på Skansen som polletten trillar ner. Det är E-type som står där med de mycket slitna kvarlevorna av sitt tidigare tjocka och lockiga hår. Och han har världens pipigaste röst.

Reloading..

Malin Andersson is currently reloading her batteries in the deep forests where her parents live...

Demens

Fan, jag har glömt hur mycket det suger att vara bakfull.

Man är ju inte svårflörtad direkt

Micke: Vi sticker och dansar på Berns på lördag!
Malin: Åh...men tänk om någon trampar på min tå? Då kommer den ju att paja totalt.
Micke: Ingen kommer trampa dig på tån stumpan
Malin: Är du säker?
Micke: Ja
Malin: Okej, då dingodansar vi!

Om min mycket bistra iranska ortoped visste att jag ska gå på lokal och trängas med min brutna tå så skulle hon nog låsa in mig i min lägenhet konvalescenttiden ut. Men som den smarta individ jag är har jag letat fram de enda täckta skorna som jag äger som inte är smala framtill, och ska ha dem som sköld för min stackars tå hela kvällen. Det råkar vara mina svarta punkstövlar. Och det är 25 grader varmt ute. Får nog ta på mig mycket parfym för att dämpa den distinkta doften av fotbira....Party on!

Magic-feber

På tunnelbanan verkar alla sitta och läsa Harry Potter. Kan ju förstå dem- snart kommer alla att veta vad som händer den stackars pojken, och det måste ju verkligen ta bort läsarglädjen om man diggar Potter.

Gamla vanor sitter fortfarande i

En telefonförsäljare à la Grebbestad från Tele 2 har ringt min mor och lurat i henne att han ringt från Telia, eller rättare sagt från Telia 2...Hips vips utan något informationsbrev har deras förval kopplats över till tele 2, vilket i mina ögon luktar abonnemangsflytt (för att inte tala om fulsälj!) Efter tre samtal har ingen kundtjänstmedarbetare i karlskoga lyckats svara på om de flyttat över abonnemanget eller inte. Tillslut brister det:

Arg Malin- Hörru, har du tillgång till Netbusiness?
Kundtjänstspån- öhh, nej?
Ännu argare Malin - Annars hade du lätt kunna gå in under status och se om det finns något där
Kundtjänstspånet- okej då. *Tyst i en minut*
Kundtjänstspån- Sa du under status?
Besserwisser Malin- Yepp
Kundtjänstspån - Räcker det att endast slå in telefonnumret?
Mallig Malin: Yepp- får du upp något?
Kundtjänstspån: Nej
Vänlig Malin: Jättebra! Tusen tack för hjälpen!

Superekonomen från Bengtsfors

..har lyckats att bli pank, troligtvis på grund av för många drinkar i för många barer runt om i landet. Och det är en och en halv vecka kvar till löning. Därför har jag idag rotat i köksskåpen i jakt på de sista ekonomiska resurserna, och nästa steg blir att sälja Ramses på E-bay. Med tanke på att kattfan har en inbyggd väckarklocka konstant inställd på six a.m så borde man få en slant.
Katshing!

Pussel

Min vänstra stortå ser ut som ett pussel för barn med lättare begåvningshandikapp: den är i tre delar som passar fint ihop. Och eftersom de passar fint ihop och inte ligger totalt pêle mêle så behövs ingen operation och inga stift. Så jag avböjer lyckligt erbjudandet om sjuksrivning och haltar iväg till jobbet där jag får en alldeles egen pall att ha foten på.

Och Linnea- jag måste ta detta som ett omen: det som bröt min tå i tre delar var nämligen en svart katt i gjutjärn som skall användas till bokstöd. Bad times are rising...

Bajs

En bister iransk ortoped säger barskt till mig: Vi måste kanske operera din tå och sätta i stift.

Bye, bye gymmet.

Grattis på födelsedagen sa Gud

I morse när jag grävde i min garderob så trillade Jakobs bokstöd i gjutjärn ut och träffade min stortå. I cirka trettio sekunder tittade jag på tån och tänkte "Konstigt att det inte gör ont" sedan svimmade jag. Happy Birthday! Sjukhuset nästa

Varning på stan

Läs inte den här boken! Den är skit! Efter bara tre sidor var jag så förbannad att jag var tvungen att sluta läsa och slänga bokhelvetet. Den är irriterande klyshing och har ett enormt dåligt språk; finns nog inte en enda bisats i hela boken...

Det finns inget så irriterande som dålig litteratur.

Perfect Timing

När man är intryckstrött och vill åka dit man bara kan vara, när man är lite småförkyld och trött, när man vill äta världens godaste pannkakor, när man tvingat Greta att passa Ramses, när ens ena bror äntligen har tid att komma förbi, när man vill klappa Sigge samt bli väckt av honom klockan fem varje morgon bara för att han har bestämt att han vill att man skall ut och gå, när man vill gå i en riktig skog, när man laddat Ipoden med ny musik inför en fem timmars bussresa- då är det dags att åka hem!

Messerschmitt

www.terapisnack.se

En site för dig som gillar att lägga dig i andras liv och tala om för folk vad de ska göra (yes, undertecknad har ett användarnamn)

En cool brud- fast ut och in

Just nu läser jag "Djävulen bär Prada" på tunnelbanan och drömmer om att bli en sån där cool brud med stil. Så med huvudet fullt med drömmar och stilplaner kommer jag till jobbet där Marita hälsar med orden "Du har koftan ut och in".

Hmm, det kommer nog att ta en stund att få den där stilen *bläddrar i Elle*

En spark rätt i hjärtat

Bomullen mellan mina öron har nog aldrig riktigt fattat innebörden av begreppet trafficking, trots alla nyhetsinslag och dokumentärer som jag sett och fast att jag grät på rikitigt när jag såg Lilja 4-ever. Men trafficking har alltid kännts som något fruktasnvärt som händer någon annanstans och inte där som jag lever mitt lilla liv. Men i lördags eftermiddag, när jag står på Världskulturs museets utställning om trafficking och ser på kort från platser där svenska polisen sprängt bordeller så inser jag att det finns kvinnor som fungerar som slavar precis där som jag bor. Och de finns i Borås. Och i Piteå. Och även där som du bor.

Det var korten på de "vanliga" hyreshusen som gjorde att jag tillsut kunde börja fatta och ta till mig vad den moderna slavhandeln egentligen gör med de individer som lurats iväg till västvärlden. Men tanken svindlar även när jag kommer till den banala insikten att drivkraften bakom människohandeln måste vara efterfrågan. Från svenska män. Som bor i Borås. I Piteå. Och även där som du och jag bor.

Ën träff med världens 133:e mäktigaste man

Min arbetsplats är verkligen speciell: Det är ett av världens största företag (faktiskt det största om man enbart räknar på visssa sätt- som jag har glömt) fast ändå närmare till de i toppen ännågot annat företag jag jobbat på-någonsin. I går och idag har koncernchefen för hela tjottafräset varit på Sverigebesök, och han finns helt plötsligt överallt på kontoret: I receptionen och snackar med receptionisterna, i matsalen inspekterandes kaffemaskinen, svarandes på frågor vid en morgonsamling med alla Sverigeanställda. Ständigt leende med perfekt frisyr och très, très american. Även fast jag inte ställde någon fråga på morgonen eller tog tag i honom i hissen så vet jag att om jag hade gjort det så hade han tyckt att det var ok. Vilket bara det ger en mycket bra känsla.


Förutom jobbet (där jag på senare tid fått bossa obehindrat med vikarien Henrik, vilket verkligen är ego-boosting) har den gångna veckan gått i besökens tecken: först kom Linnea på ett alltför kort besök och sedan Narin, och nu till helgen skall jag vara besökaren hos Elinoran i Götlaborg. Ska faktiskt bli skönt att få komma bort lite, och det ska bli fantastiskt kul att få träffa min gamla sambo igen!

Da Vinci in the night

Om man klockan två en lördagnatt passerar en öde Ridarrholmskyrka så är tillfället perfekt att leka lite Da Vinci kod. Världen blir mycket mer spännande om man jagar efter symboler...

"Mot Roslinjen!"

Midsommar på Östermalm

Vi bestämde oss tidigt: Vi skiter i alla traditioner. Vi skiter i stången, sillen, grillandet och supandet. Istället packade vi ihop oss i en liten men stylish lägenhet på Östermalm och drack mängder med rosé. And we had a jolly good time!

Besökaren från öst

Som vindfläkt passerade Nothing but Perfection Stockholm och en luftmadrass i Midsommarkransen. Tårta åts, souvenirer köptes, HM-skämten haglade och det goda samtalet flödade.

Tankenöt

Om jag under det tidiga 2000-talet (det vill säga innan 2007) sagt namnet Johanna Sällström, hade du vetat vem jag talat om?

Inget verkar boosta ditt kändisskap så mycket som ett trakiskt självmord, undrar när Linda Rosing kommer på det?

Snopet

Hehe- ibland statistikporrar jag mig lite. Någon har surfat hit genom att googla "Lesbian photo". Snacka om att bli besviken. Undrar om mina stats kommer att stiga om jag skriver saker som Asian Porn, Big Breasts och Maud Olofsson?

Jag återkommer med en rapport

Kundtjänstmeltdown

Ringer till DN för att säga upp min prenumeration: efter fem minuters väntan kopplas samtalet ner. Pulsen stiger.

Ringer sedan till Tele 2 för att fråga när mitt simkort kommer. Porteringen sker i natt. Efter att ha knappat sig igenom växeln efter konstens alla regler"Det är många som ringer just nu, var god ring senare" Lätt hjärtflimmer.

Ringer till Swedbank- varför kan jag inte använda min pinkod till mitt Visakort? Kärringen som svarar efter 30 minuter råkar lägga på när hon skall konsultera en kollega. De gråa håren börjar komma.

Ringer tillsist Katshing, är ganska förbannad över att de inte lyckats skicka mina papper i tid. Idioten som svarar säger efter tio sekunder:" Nu får du lugna ner dig, jag tänker lägga på" Game Over

Hitta tillbaka

För någon vecka sedan insåg jag att jag för cirkus ett år sedan gjorde fel. Och att jag faktiskt hade möjlighet att ställa allt till rätta igen, en chans som i sådana här lägen är faktiskt ganska sällsynt. Så jag tog chansen- och idag fick jag fick jag ett samtal som förde mig ett år tillbaka i tiden men samtidigt var ett stort steg framåt.
Enda sedan jag kom tillbaka till Sverige har ja gåterupptäckt gamla sidor av mig själv, men ikväll har jag återfunnit något som var en mycket väsentlig del av mitt gamla liv.

Nu ska jag boka biljett till ett bröllop i Ankara den 15:e september!!

"Kvinna, bli vid din hårfärg!"

På allmänhetens begäran lägger jag ut ett kort på resultatet från exprimenten med olika blonderingspreparat. Yes, mina damer och herrar, det har varit flera omgångar med olika blonda nyanser i mina testar de senaste dagarna. Och resultatet? Ingen har hittills sagt" Malin, har du färgat håret?" Fuck.

Jag mötte Lassie (fast på kinesiska)

Jag och Sara tar en fika på Raoul Wallenbergtorget, som visar sig vara fullständigt översvämmat av poliser. Eftersom vi är rätt så tröga denna heta eftermiddag tar det oss en rejäl stund innan vi kommer på att Kinesiska presidenten är i stan. Denna insikt får oss att diskutera Kina, och när allt vettigt är sagt om mänskliga rättigheter, ekonomisk boom och OS så råkar jag nämna i föbifarten att Kinas största artist Wei-Wei tydligen bor på Kungsholmen för att komma bort från hysterin hon skapar i Kina. Jag blir fett förvånad när Sara studsar till: "Hur känner du till Wei-Wei?" "Öhh, jag såg ett program om henne på TV...hon ska sjunga på OS-invigningen"

Till slut kommer det fram att Saras sambo, som undervisar en SFI-klass i Alvik, tydligen har funderat en hel del på varför den nya eleven Wei-Wei fick alla andra kineser fullständigt tappa hakan den dagen hon började, samt varför alla snabbt som attan lärde sig ordet "popsångerska" istället för "Mor är rar" och allt annat som stod i textböckerna.

Ramses

Förra veckans missmod gick tvärt över då Ramses trillade in i mitt liv: eller rättare sagt hoppade upp ur en sportbag och in under min säng, där han morrandes spenderade tjugofyra timmar innan hungern tvingade fram honom. Så småningom (och i takt med att han har kommit till insikt att det är undertecknad som kan öppna kylskåpsdörren och ge honom mat) har det vuxit fram ett kärleksfullt förhållande mellan oss, och nu har han tagit hela min lägenhet i besittning, framförallt fönsterbrädan där han tittar på alla grannar som går förbi. Det är guld att efter en kväll på Solidaritet komma hem till en katt som möter en innanför dörren och som sedan ligger brevid i sängen och spinner tills man somnar.

Förutom kattbestyr har det varit lungt: jag och Gretchen har kommit igång med löpträning, vilket är kul endast om man springer med Greta eftersom hennes humor och underfundigheter får en att glömma bort hur jävla pisstråkigt det egentligen är att springa. Det som mest skrämmer mig med det här projektet är att det helt plötsligt är roligt att träna. Under mina 27 (snart 28...hint, hint) år på jorden har det aldrig varit kul att träna, utan fysisk aktivitet har varit något som man tvingat sig till i bästa fall- detta måste vara ett tecken på att jag verkligen håller på att bli tokig. På riktigt.

Gone Blond

Så jag vart dumpad i veckan, och jag är jävligt sur över det. Men det finns faktiskt inte så mycket man kan göra, har man gett sig in i leken får man leken tåla (usch vilken äckelhurtig floskel)- fast jag förbehåller mig iallafall rätten att sura på barnsligt manér och förbanna manfolk samt fundera över att bli lesbisk. Fast innerst inne tror jag inte på riktigt att det är mindre problemfritt att bli lesbisk, killar må vara puckade men de är iallafall inte sprängdfyllda med hormoner som då och då exploderar. Jag föredrar nog puckad framför psykisk instabilitet. Och sen är det där med skäggstubb...

Så jag inser att det antagligen ännu inte är dags att göra ändringar i min sexuella läggning, och reser mig upp från min säng (som varit mitt manhatarlägerplats) borstar bort chokladsmulorna och gör det som jag alltid gör när jag anser att det är dags att börja om: Jag färgar håret, denna gång blont.

En promenad in i framtiden

Avslutar en formidabel nationaldag med en kvällspromenad med Mikael, och på turen runt Östermalm så planerar vi vår framtid:

När vi blir pensionärer så skall vi flytta in vid Karlaplan och odla fett med hasch.

Fejkvuxen

Första Sverigekrisen har kommit smygande i takt med att jag kommit ut från min egocentrerade "Whohoo-jag-är-i-Sverige-karusell", och börjat notera vad alla runt omkring mig håller på med. Båtköp, snofsiga jobb och karriärer, giftemål, bostadsrätter- när fan blev alla så vuxna?

Själv är jag ju bara vuxen på låtsats. Ibland.

I allafall: Tröjan på bilden fick mig att börja tänka på dig, Fredrika. Så jag köpte den.

På Söndagspromenad med systrarna Blind

Firmafest: Roligare än vad man tror

Firmafest. Enda sedan inbjudan trillade ner för drygt en månad sedan har jag lustigt nog haft lite ångest för denna tillställning, troligtvis pågrund av att min sociala förmåga verkar totalt gå ner till noll då jag måste socialisera mig med mina kollegor. Ganska lustigt egentligen eftersom jag i andra sammanhang inte har några som helst problem att vara social, men så fort jag hamnar i jobbsällskap är alla potentiella samtalsämnen gone with the wind.



Men mina farhågor till trots så har vandrar jag ut från festen med ett leende och inser att jag faktiskt har haft en riktigt rolig kväll.

"Jag är inte på humör för att gå ut"

Detta var frasen som jag sa hela lördagen, men nog fan sitter jag där på kvällen med ett glas rosé i handen, leker med afghanen Rasmus som diskret försöker bita mig i tårna, får skavsår av dansskorna på Linos dansgolv, träffar en galen taxichaufför som bitterfittar sig om sina betalningsanmärkningar, fyllesurfar med Mikael (På min alumnisida från universitetet står det nu att jag är spärrvakt på Metron i Moskva, i går kväll efter ett par drinkar tyckte vi att det var jättekul.. ) äter korv vid Riddarholmskajen och springer till sista tunnelbanan. När jag kommer hem så får jag DN levererad rätt i handen eftersom tidningsbudet kommer samtidigt med mig.

Och jag som inte skulle gå ut.

Mitt och Gretas galna projekt

Jag och Greta har ett litet projekt....vi ska försöka göra en Svensk Klassiker. Med tanke på att jag inte kan åka skidor och knappt simma så är vårt projekt faktiskt mer vansinnigt än galet.

Igår var vi iallafall och köpte lyxpjuck på Löplabbet efter konstens alla regler. Det var lite konstigt att en främmande man tog mig på fötterna med det var intressant- blandannat fick jag reda på att är mycket stabil på foten och har ett stadigt löpsteg. Och skorna är skitsköna.....

Fast jag inser att jag måste träna mycket och länge när jag senare på kvällen blir svettig av att spela Nintendo Wii med Tristan.

I en gunga vid Hornstull är man lycklig

Efter en rejäl kram på Cityterminalen går vi fnittrandes in i Gamla Stan, fikar framför Svenska Akademin och vips färdas vi tillbaka till tiden i Sankt Petersburg och allt känns som om vi aldrig varit isär. Fast det har gått nästan tre år och Linnea den spjuvern pratar ryska som en infödd och jag jobbar på bank.

Och vi fnittrar oss igenpm återföreningsmiddagen, morgongröten, promenaden och kinalunchen. Fast den perfekta stunden var helt klart när vi båda låg i en gunga vid Hornstull.....Sådant lyckoknark kan man inte ens köpa av ljusskygga knarkare på Sergels torg

Dagens Grattis!

Dagens (och antagligen månadens) GRATTIS går till Ellinor, kvinnan som bara så där fixat lägenhet på avenyn och ett jobb i sin nya hemstad Götet.

Just nu springer jag runt och homestylar min lilla knarkarkvart för ikväll ska den visas upp för första gången. Kasanskaja-gänget från min tid i Sankt petersburg kommer att återförenas över en enkel måltid precis som vi brukade göra i det forna Leningrad (eller det framtida Putincity). Just nu springer jag runt och letar efter ställen att gömma allt mitt skräp....

Otålig

Sigge avdyrkar mig, mammas mat är god, min gamla skog är sommarvacker. Men jag är på dåligt humör, verkligen dåligt humör. Riktigt barnsligt pisshumör. För jag är otålig och hatar gå och vänta på folk som inte verkar kunna bestämma sig.

Det bir dock bättre när Sara ringer, och sedan Linnea. Och skrattet bubblar igen när jag hittar det perfekta smörgåstårtereceptet. Fast sen kollar jag min mail, finns inget där och jag blir på dåligt humör igen.

Where did my breasts go?

För ett tag sedan var jag inne i en diskussion med en kille om det var John Lennon eller Lasse Åberg som myntade uttrycket "Livet är vad som händer medans du har fullt upp göra upp planer". Mycket troligt var det John Lennon som sa det först, men jag var lite småfull, på hondjävligt humör och hade för tillfället någon sjuk önskan platta till den arroganta muppen så jag hävdade bestämt att det var Lasse Åberg. Det hela var inte särskilt snyggt och det är inget som jag är stolt över. Skitsamma, min poäng var att jag häromdagen i gymmets omklädningsrum upptäckte att livet ur vissa aspekter hade "hänt mig" medans jag haft fullt upp att planera det.

Det hela började när jag upptäckte att mina bröst ser knasiga ut i sportbehån. Lite diskret försöker jag rätta till dem (nej, killar- tjejer gillar inte att ta sig på brösten bland andra tjejer. Det är en myt) men trots mina ansträngningar ser ändå lite småkonstigt ut. Kritiskt granskar jag mig själv i spegeln och det är då jag ser att jag ser annorlunda ut...Mina bröst är borta. Inte helt borta naturligtvis, men de är betydligt mindre än vad de var förr. Eftersom alla gym till stor del bygger på kvinnors dåliga relation till sina kroppar så finns det naturligtvis en våg i omklädningsrummet, och när jag stiger upp på den upptäcker jag att jag minskat i vikt. Det finns numera sex kilo mindre Malin än vad det gjorde när jag stack från Madeira. Dessutom inser jag att jag helt plötsligt kan sätta upp håret i en hästsvans utan att använda stödhjälp av hårnålar. Jag som drömt om detta ögonblicket får nästan tårar i ögonen.

Och hur hände det här? Vanligtvis brukar man vänta samt arbeta på att håret ska växa eller magen minska, men i det här fallet har förändringen bara skett i smyg. För jag har varit fullt upptagen med allt annat den senaste tiden och inte haft en susning om vad som har hänt. Naturligtvis blir jag skitglad och tänker "Åh bra, det här ska jag fortsätta" men lägger ner den planen när jag kommer till insikt att jag inte har en susning vad det är som jag i själva verket har gjort.

För er alla som nu tror att jag har blivit en total Stockholmsbimbo som skriver blogginlägg om sitt utseende och springer på gym så kan jag även berätta att veckan som gått även innehållit följande saker: Damp-anfall på Moderna Muséet tillsammans med Sara och Snyggo-Martin samt gemensamma våta drömmar om smörgåstårta, Melodifestival med två bögar som får lite sexuell kris när de upptäcker att de tittar på bögarnas storshow i ett sällskap där majoriteten är heterosexuella, träff med Torbjörn, uppbyggande av sociala relationer på jobbet, krig med Kjell på IT-helpdesk...Men allt det där är en annan historia.

I morgon ska jag åka hem till skogen. Och spendera tre dygn tillsammans med Sigge, som utan förbehåll älskar mig villkorslöst och hur mycket som helst vilket är precis vad jag behöver just nu. Synd att han har fyra ben och dålig andedräkt, annars hade jag gift mig med honom...

På söndag kommer Linnea!!

A Walk Down Memory Lane och en Parmiddag

Möter Marie på Tunnelbanan och eftersom vi inte riktigt har tid att catch up efter mellan Centralen och Vreten så bestämmer vi oss för att ta en glas rött och prata, prata, prata. Men det visade sig att det inte var två Québec-musketörer som dök upp, utan tre! Och helt plötsligt minns jag saker som jag inte funnits i mitt medvetande på länge, länge: Poutine, galet Québeciskt uttal, folk man umgicks med 2001/2002. Och det är skitkul att minnas allt vi gjorde då, men det känns också skönt att kliva ut i Stockholmsnatten, promenera till Slussen och fortsätta mitt nutida liv.

Och mitt nutida liv springer vidare: Jag och Greta upptäcker en alldeles riktig skog ute på Kersön, jag tar en snabbpromenad med Mikael och hans adoptivhund Figo som skrämmer skiten ur alla vi möter, och sedan rusar jag iväg till Alvik och pizzerian där jag inser att alla runt bordet är tilsammans med varandra och jag är den enda som inte har med mig en partner (men eftersom Greta har en förmåga att samla på sig sköna människor så finns det inget som helst antydan till att känna sig som femte hjulet) OCH JAG HAR CHANS ATT FÅ ETT FÖRSTAHANDSKONTRAKT PÅ EN HYRESLÄGENHET!!

Mammas chokladtårta

Till er som var med i går: Här kommer receptet!

http://www.arla.se/Default____17653.aspx?RecipeID=14479

Helgrapport

Jag och Sara var på releasefest igår- för ett seriemagasin som heter Drift och som är helt ok om man är på ett Dirty Mood. Det hela utspelades i en källare på Bondegatan där jag och Sara var kvällens huvudattraktioner: Vi var de enda som inte var revolutionärer på hela festen. De kommunistiska ungdomarna valde att sitta och titta lite förstulet på oss, medans jag och Sara satt och diskuterade relationer, framtiden, Rysslandsminnen, John Maynard Keynes omordenitet, att spela för andra lag samt spermadonatorer. Jag hade jättetrevligt, tills det att vi skulle gå och precis som jag ska stänga dörren här jag en palestinasjal kladd säga med hög röst "Ska de där två gå permanent nu?!"Som gensvar bestämde vi oss för att stödja en superkapitalistisk organisation, Vi gick och köpte kaffe på Seven Eleven.

Hela helgen har varit jättebra nu när jag kunnat befinna mig ute i det fria igen. I lördags innan exkursionen till Bondegatan så sprang jag runt med Mikael och tittade på mobiltelefoner, fikade samt gjorde att pitstop på Systembolaget. Idag har jag myst med Greta samt en adopterad vovve ute i solen och legat raklåg i sängen och läst, läst läst!

Feberdrömmar...

...måste vara det det mest knarkiga som finns. Eftersom min feber vägrar och ge sig (vilket kanske beror på att jag vägrar vara hemma från jobbet, öhhhh) så drömmer jag vrickade drömmar hela nätterna. Dessa drömmar är ungefär de mest spännande som har hänt denna vecka eftersom jag inte kan göra ett skit på grund av förkylningen. Idag ringde M och frågade om jag ville med och dricka vin på kvällen, först sa ja jag men sedan kom farbror förkylning från ett lurigt bakhåll och slog till med full kraft- så jag fick ringa till M efter typ en timme och tacka nej, så nu sitter jag hemma, slösurfar och är skitförbannad för att jag måste vara inlåst.

(Fast det har hänt en sak som är så fantastisk att jag knappt vågar tro det. Linnea ska komma hit. In real life. Det känns så overkligt så jag skriver det med småmså bokstäver)

Perspektiv-konsulten

Idag har jag ringt min perspektivkonsult från Götet, och simsalabim så faller saker och ting på plats igen.

En ny medlem i familjen Andersson

Idag var jag ensam på min avdelning eftersom min gulliga mentor stuckit på linedancekryssning till Åland. Naturligtvis ringde det enormt mycket ickebetalande kunder och naturligtvis har mina luftrör passande nog gått i strejk.

"-Jo, det är så här att du om du inte betalar inom 14 dagar så tar vi din bil *HOOOOOOOOOOOOST*, Jo, jag förstår att det är jobbigt om du inte har tre ungar och är beroende av din bil *LUFTRÖRSPIP*Nej, det återstår 300 000 på ditt lån inte 2000 *DARTH VADER ANDNING*"

Titta på bilden här brevid- det är den nyaste medlemmen i familjen Andersson, nämligen en cykel som jag köpt billigt av en arbetskamrat. Jag är redan kär i den, och har döpt den till Rulle. Rulle Rudolf Andersson.

Nu ska jag skriva mail till min stora idol här i livet: Linnea "Lill-Lenin" Lundblad

Sicky

I fredags när jag gick hem från jobbet kände jag det: Förkylningsvarningarna kom smygande. Rosslig hals, rinnande näsa och huvudvärk. Tyvärr försvinner all min IQ när jag blir sjuk så trots förkylning har jag under helgen ägnat mig åt mycket dumma aktiviteter. I lördags var jag ute och dansade med Michael, vilket var jättetrevligt men inte så bra ur "kurera förkylningssynpunkt". I morse när jag vaknade hade jag nästan ingen röst, men när Greta ringde och frågade om vi skulle gå på söndagspromenad kunde jag inte säga nej. Vi spenderade tre timmar ute på Djurgården vilket var skitnice, men min hals mår inte bra....

Omen

Mitt horoskop samma dag som jag köpt ett årskort på gymmet:

Kräftan: Du bör fundera på varför du spenderar så mycket pengar på saker som du sällan använder.

Malin Andersson-Ingen riktig kvinna

Jag kan inte ens tröstäta så som kvinnor ska göra. Ingen glass, godis eller choklad när livet känns tungt här inte. Malin Andersson tröstäter turkisk yoghurt. Och istället för att titta på snyftiga kärleksfilmer när jag känner mig hängig så surfar jag runt på Flashback för att hånskratta lite.

För övrigt misstänker jag att någon har lagt in ett "smakfullhetsfilter" i min billighetsversion av Ipod. När de låtarna som jag aldrig skulle erkänna att jag lyssnar på kommer upp i spellistan och ska spelas så hänger sig skiten.

Efter att ha skruvat ihop sidobordet Ingo är jag starkt övertygad om att Ingvar Kamprad faktiskt är utsänd av ondskan själv och att IKEA är inget annat än den ondes högborg. Det där med platta packet och skruva själv är endast ett vapen för att sprida missmod och förgrymmelse runt världen.

Hobby: Busschaufför

Idag hade jag lunch med min fadder; eftersom vi inte känner varandra så väl så börjar jag lunchen med den allmäna smalltalksfrågan: Haft en bra helg? Faddern svarar att jo, han hade haft en bra helg men på söndagen hade han jobbat. Jaha, sa jag- vad jobbar du med då (notera att vi jobbar på en bank, inte en chans att han åkt till kontoret på en söndag med andra ord) Jo, svarar min fadder, jag jobbar som busschaufför- det är en hobby som jag har. Efter ytterligare lite frågor från min sida så visar det sig att min gullige lilla fadder kör buss i linjetrafik i stockholms stad- bara för att han tycker att det är kul. Min fadder är en skön kille.

Många frågar mig om hur det är på mitt nya jobb. Jag har varit där i en vecka nu och är ganska övertygad om att det kommer att bli bra- först och främst beror det på arbetskamraterna som verkar vara hur reko som helst. Vi är sex stycken som jobbar på min avdelning, och ingen har kommit med någon attityd utan alla är väldigt naturliga och vänliga, vilket jag gillar. Det är stora skillnader från Madeira, så för er där nere på ön så har jag gjort en liten jämförelse:

1) Chefen knullar inte med anställda. Min chef är en stabil kvinna på 50 bast som är trygt gift. Tror inte att hon har för vana att supa sig asfull varje helg heller. Stora skillnader i management med andra ord.

2) Inga kackerlackor i kaffemaskinen. Kaffet ingehåller alltså inget extra proteintillskott i form av malda och upphettade kackerlacksdelar.

3) Min chef hatar mig inte. I fredags satt vi och diskuterade New York i en timme, och under den diskussionen fick jag mer förtroende för henne än vad jag någonsin fick för FF. Hon hälsar glatt på mig varje dag dessutom, FF stirrade mest surt på mig om jag råkade komma i hans blickfång.

4) Jag blir inte attackerad och utfrågad av management om jag inte redovisar minst 80% av min tid.

5) Varannan vecka har vi uppföljningsmöten med chefen, där vi diskuterar vad vi gjort och vad vi vill göra. Minns att jag under mina Madeiraår haft ett sådant möte.

Men ni där nere på ön: Jag saknar Madeira och allt vi gjorde. På något sätt var det vi som var företaget- det vi gjorde hade stor betydelse eftersom vi var en liten organisation och man märkte resultat direkt. Dessutom känns det skitkonstigt att gå hem nu och vara ensam hemma: på Madeira kunde man alltid hitta någon i köket eller i TV-soffan när man kom hem. (eller i mitt fall: Mikaela dansandes i vardagsrummet). Så visst, allt är inte perfekt, men glöm inte bort allt bra som ni har, det väger upp mycket av allt som händer. Måste tacka er också för alla inlägg i gästboken på helgon, är alltid kul att titta in och se vad ni skriver.

Idag råkade jag anmäla mig till en ryskakurs. Och tappa bort mitt körkort

Upptäcktsresande

Nu har jag rivit ut kartorna ur telefonkatalogen och snörat på mig promenadskorna. Mission: Att hitta från Midsommarkransen till Djurgården och picknickfilten.

Uttuggat Jenka

Idag kom han i min väg- kontorscasanovan. På varje arbetsplats finns de och de är alltid lika intressanta som ett välanvänt Jenka- det vill säga smaklöst. Jag sa nej tack och gled iväg.

Nu ska jag sova efter en jättebra kväll ute hos Greta och Tristan.

Ansikten från forna dagar

Tisdagmorgon, sätter mig ner på tunnelbanan på väg till första arbetsdagen, vips hör jag "Hej, Malin". Ett visitkort senare har jag fått reda på att Martin lyckats bra i livet sedan vi sist hängde.

Onsdagkväll- kvällspromenad i Aspudden, någon tar mig på axeln: Jerry har lika rött hår som föut.

Torsdageftermiddag, på perrongen svischar Marina förbi: samma Marina som för sex år sedan

Det känns som jag är med i ett avsnitt av "Här är ditt liv"

Min första dag på jobbet: på mitt skrivbord fanns en orkidé från arbetskamraterna och brevid stod en fadder som är helt tokig i dansband och som drömmer om att åka till Nordkorea.

Det här kan bli riktigt bra.

Angst

Vakna i en rörig lägenhet, snö, tur till Ikea med bultade bakfylleskalle, bara köpa tråkiga saker som gardinstänger och mitt i allt så spelas Cranberries "Linger" i högtalarna- en låt som jag starkt förknippar med januaris intermezzo, och vips expressfärdas jag mentalt tillbaka till den tiden. Inget söndagsmys här inte.

För oss som hatar strumpbyxor

www.sfq.se- strumpor direkt hem i brevlådan! Hur smidigt som helst.

Det stillsamma livet

Det är de små sakerna i livet som får ta mycket tid nu förtiden. Idag exempelvis stod jag och Sigge och tittade på ett tranpar i ungefär en kvart, vi var jättenära eftersom tranorna tydligen var riktiga showbiz-tranor och vana vid en crowd. Livet på landet är i en annan dimension än livet i stan, saker och ting får ett helt annat utrymme här ute i skogen vilket många gånger är väldigt skönt.
Det var också de små sakerna som tog mycket tid av min Londonvistelse (trots att jag befann mig i en av världens största städer): jag sprang inte runt med kameran runt halsen och tittade på alla sevärdheter, utan det var istället utställningar, bokhandlarna och skivaffärerna som fick ta tid- allt det där som jag saknade på Madeira (innan FNAC kom i och för sig, men jag hann inte utforska FNAC’s gudomlighet innan jag drog). Det som var riktigt skönt med London var att jag för första gången på två år var riktigt anonym- på Madeira var jag det absolut inte och inte heller i Bengtsfors. Så det var inte så mycket action direkt under Londondagarna, utan mest jag som gick omkring och resonerade hårt med mig själv för att inte köpa allt jag såg- vilket underlättas om man ska flyga hem under Ryanairs fascistiska bagageregler. Till Linneas ära köpte jag "Napoleon Dynamite"- jag återkommer till dig daragaja när jag har kikat på den!
Min mammas och min loppiskarriär har dessutom kommit till ett slut. I lördags packade vi in våra överflödiga pinaler i bilen och stack till Dals-Långed där vi hade hyrt ett bord på en loppmarknad. Tillställningen började klockan tio, och när vi några minuter över nio står en mycket upprörd jugoslav (ironiskt nog var han klädd i träningsoverall, precis som den svenske fördomen tillskriver) som undrade varför i helvete vi var så sena. Han hade ju öppnat klockan sju för att säljarna skulle kunna plocka fram sina saker! Först trodde jag och morsan att han skojade, men han var arg på riktigt trots att det tog oss blott ynka tjugo minuter att ställa i ordning våra saker. Sedan satt vi i fyrtio minuter, medan jugoslaven ilsket sprang runt bland försäljarna och skrek på dem, på att klockan skulle bli tio och portarna skulle öppna och köparna skulle strömma in. Klockan blev tio och det kom – INGEN! När det var en timme kvar av loppmarknaden, som varit en total flopp försäljningsmässigt men vi försäljare hade skitkul med varandra, så började några försäljare att plocka ihop sina saker. När jugoslaven fick se det så blev det en kollektiv utskällning igen, men det sket i smitande försäljarna i utan stack i alla fall. Det var faktiskt skitkul, till jugoslavens förtvivlan satt jag och mamma och fnittrade igenom hela uppståndelsen.
Mitt träningsbeslut har faktiskt hållit i sig sedan upptäckten av Kirgistan och vandringsmöjligheterna, jag har sprungit i intervaller de senaste veckorna och har nu ökat till intervallerna : löp 10 min, gång 5 min, löp tio minuter ..osv. Inte så mycket kanske, men en stor seger för mig som alltid skrotar liknande planer minuten efter att jag kommit på dem.
Eftersom mina dagar ute i skogen snart är slut så har jag klippt mig, och i måndags efter besöket hos den mycket gulliga norska frisörskan var jag skitnöjd. Idag har jag tvättat håret och nu, utan frissans plattång och professionella handlag, ser jag ut som en tjeckisk hockeyspelare. Fuck.

London Calling

Snabbt internet! Äntligen! Sitter nämligen just nu på centralen i Göteborg och surfar på ett cafe. Om en timme ska jag nämligen sätta mig på bussen till City Airport och ta planet till London för ett par dagars museibesökande och shoppande. Kom på det här förra veckan då jag insåg att jag inte har rätt till semester i år, så jag tänkte passa på innan jag sitter fast i the shackels of employment!

Annars har det varit väldigt lungt, inte hänt så mycket förutom att det pågår stridigheter mellan älgjaktslaget och hemmansägarna i hembyn...inte så mycket action egentligen förutom att vissa människor inte talar med varandra och det intrigeras för fullt. Fast i helgen lämnade jag hembyn och dramat för någon dag då jag stack till Anna i Göteborg, och tillsammans gjorde vi något som antagligen kommer att förstöra min privatekonomi för flera år framöver- vi gick på Turmässan. Jag har hittat fem resor som jag bara MÅSTE göra, och först i tur står en vandring i Kirgistan som jag funderar på att göra i juni nästa år. Fast innan det måste jag börja löpträna eftersom man vistas på höghöjd och jag har en grundkondition som är lika med noll. Hmm, det har jag ju aldrig lyckats med innan undrar om jag gör det den här gången.....

Over and out!

Tankesmedja

Malin Andersson har återuppstått! Japp, den koma som jag befunnit mig i den sista tiden har släppt och jag har börjat göra saker igen. Jag har slitit ut både Sigge och Ruben med långa promenader den senaste veckan (har shoppat rejäla vandringskängor som bara måste testas) och har börjat strukturera upp mitt liv. Kan erkänna att jag fortfarande ser mycket på TV4s eftermiddagssåpor, men va fan- man kan ju inte bli normal med en gång efter flera veckors zombietillstånd (och innerst inne måste jag erkänna att jag tycker att doktorn kan komma är spännande, fast I would never speak it out loud). Dessutom har jag läst rejält mycket med böcker, och kan varmt rekommendera boken "Blod och Död" av Jens Garman (Tack Torbjörn Andersson-Andersson för tipset…) Det som jag annars har ägnat min tid åt är att tänka. Dels på allt som har hänt (kom fram till att det är ingen ide att älta) på framtiden (drog slutsatsen att det inte är någon ide att oroa sig) och vilka mål jag ska ha i livet (det enda jag kom på att var jag ska spara till långt hår, behöver nog tänka lite till på vad jag vill med mitt liv..)
Annars så har våren kommit till Sverige- det är runt tio grader varmt och solen skiner. För två veckor sedan var det tjockt med snö överallt, men nu så blommar redan blåsippor och krokus, huggormar ligger och solar sig och jag har precis plockat fästingar både från Sigge och Klas…Klimatförändring, någon?
Årets första bad skedde igår då jag och mamma doppade oss i sjön efter någon timme i bastun. Det var underbart! Isen har precis släppt, stjärnorna lyste och det var alldeles tyst nere vid sjön…
Lustigt förresten att jag har haft jättemycket besökare på min blogg under den perioden som jag skrivit minst….
Simma lugnt!

Trötthet

Det har hänt ganska mycket sedan jag lämnade Madeira- Malin Andersson har nämligen gått och blivit vuxen! Jepp, jag har skaffat mig ett riktigt jobb och nästa vecka ska jag åka och storhandla kläder så att jag ser produktiv och rejäl ut. Jag har även fått en lägenhet som jag kan hyra i ett år. Mitt liv har alltså tagit en hundra procentig vändning sedan jag lämnade ön, vilket känns helt galet.
Just nu är jag ledig fram tills den 10:e april, då mitt jobb börjar. Och det jag gör är att sova- har sovit som en stock sedan jag fick reda på att jag blivit en anställd kvinna. Fast sakta har mina livsandar återvänt- idag har jag packat upp min resväska!! Dessutom har jag fikat med storbonden från Sillerud och lyssnat på hans skrönor. Det kändes verkligen att jag är hemma när jag hörde hans Sillerudsmål.
Nu ska jag nog återgå till att sova.
Over and out!

Skamliga Förslag

Detta meddelande fick jag via en datingsite som jag är med i:

Hej

Jag är en man som bor i Gävle, 190 lång ljushårig + välutrustad 27x19 cm jag undrar om du vill Flörta med mig???

Seriöst....jag tror jag lägger ner det där med män

Nothing says goodbye more than a dinner at the Indian restaurant

Då blir det inga fler Malin och Malin skämt...I går var det avskedsmiddag på den indiska restaurangen för min namne...Kommer sakna dig Malin S!

Vilse i pannkakan

Japp, det var jag och Theresa i söndags. Vi var så vilse när vi var ute och vandrade att vi inte ens lyckades gå längs samma stig som vi kommit utan att gå vilse. Fast vi vandrade runt i ett häftigt och lite spökligt landskap....

Scared Shitless

Det är sånt här som skrämmer skiten ur mig...

http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_14650994.asp

Och Anna, tack för ditt mail! Du, vi ska inte träffas när jag kommer tillbaka till Sverige- vi ska seriöst hänga!!

Crash boom bang

..in i den svenska verkligheten.

Jag har fått en anställningsinterjuv. Det vill säga ett forum där man ska verka vuxen, ansvarstagande, driven och karriäsrssugen.

Jag som mest fjärtat runt de senaste åren bland palmerna på madeira bland knarkare och alkisar.

Snart...

Snart är jag hemma, snygging......

Weird

Jag hade verkligen skitkul igår- så där kul som man har kanske en gång vart femte år ute på ett disko. Först satt i hemma hos Theresa och pratade, sedna när vi väl kommer till Copa fullkomligt exploderar kvällen. Alla dansar och har kul (förutom Jonas som då och då hävdar att det är sossigt att dansa, men ser ut att ha kul ändå), ingen är snorfull och musiken är rätt okej.

Men sedan spårar kvällen ut litegrand, fast på ett härligt sätt. Klockan halv fyra bestämmer sig jag och min lille franske vän att vi ska gå till parken och röka, och där sitter vi fram tills klockan sju på morgonen. Det var underbart, helt avslappnade bara satt vi där, tittade ut över havet och rökte. Min lille franske vän försökte med en timmes mellanrum få med mig hem, men när vi började hångla så brast jag ut i skratt eftersom situationen var så bizarr-och det sköna var att han inte blev sur utan bara fortsatte att prata som om inget hade hänt.

Hur ska jag kunna lämna mitt liv här- jag har ju fantastiskt kul! Eftersom jag vet att jag kommer att ha ångest 24-7 tills det att jag sitter på planet och en tid efter att jag återigen står på svensk mark så har jag gjort en lista på anledningarna varför jag måste ta mig härifrån.

1. Mitt jobb innebär noll utvecklingsmöjligheter- stannar jag kvar så kommer att sitta och lyssna på arga kunder och det är inte direkt konstruktivt. Det finns inte heller några arbetsuppgifter på företaget som jag känner att jag ens vill ha.
2. Min chef är ett arsle- se tidigare blogginlägg.
3. Mitt liv här nere kretsar kring jobbet, det är jättesvårt att komma in i det övriga samhället. Och om mitt jobb inte leder till personlig utveckling, och det är det enda som mitt liv kretsar runt härnere så innebär det att jag inte genomgår någon personlig utveckling alls.
   
4. Allting härnere är tillfälligt- vi bor tillfälligt, alla är här tillfälligt....Det fungerar under en kort period men inte i längden
5. Jag saknar folk där hemma.
6. Jag vill bo någonstans där det inte omedelbart syns att jag är invandrare- att vara rödhårig i Portugal funkar inte.
7. Jag kan inte ens gå till jobbet utan att bli påminnd om O och saker som vi brukade göra- detta är en ö och utrymmet är begränsat så man kan inte direkt undvika de platser som var våra.
   

Nostalgi

http://www.youtube.com/watch?v=AOPeq97HFis

Nitad

Japp, detär min mage och mina sunkiga pyjamasbyxor på bilden. Jag har gjort slag i saken och piercat mig i naveln, och jag är skitnöjd. Nu funderar jag på en tatuering på insidan av handleden, men då kommer jag nog aldrig att få ett jobb i stela Sverige- jag får göra det den dagen då jag har en CV som inte ens ett nazikors i pannan skulle kunna ta udden av.

Annars har veckan varit ganska dramatisk. Debackel på jobbet, folk har gråtit och varit förbannade, men jag har mest hållt mig undan alltihop och är bara glad att jag ska sluta. Min chef är verkligen sinnessjuk, och så är mina kunder. Detta är nog det enda jobbet som jag någonsin kommer att ha där jag har blivit polisanmäld två gånger, hotat till livet och fått brev där det står att jag är en jävla skitkärring. På den tiden som jag var lapplisa brukade jag förundras över hur parkering kunde uppröra svenska folket, nu är jag ännu mer förundrad hur telefoni kan göra folk totalt mentalsjuka.

Vandringen i lördags var helt otrolig. Jag och Theresa gick igenom en tunnel som varade i en halvtimme, det var en häftig känsla att bara gå och gå under jorden. Utsikten var sedan fantastisk, kommer jag någonsin att tycka att platser är vackra efter att ha vandrat här på Madeira? Problemet kom i slutet av vandringen, då vi gick totalt vilse och fick lifta till närmaste by med en portugis som körde världens finaste diselmerca från tidigt sjuttiotal och som tyckte att vi var riktiga idioter som var ute och vandrade helt utan guidelines. Hela vägen skällde han på oss på portugisiska- det var ganska kul.

Ikväll ska Malin Andersson faktiskt gå på lokal, mina kompisar vill gå på disko och hångla med portugiser, men jag går nog endast dit för att dansa och för att hänga med dem. Portugiser från Madeira är konstiga djur...

Ouch

Man annonserat ut mitt jobb- nu är det definitivt. Jag har verkligen sagt upp mig.
http://platsbanken.ams.se/direkt/66/070201,120075,300914,21,960966.shtml

Encore une fois

Fått höra rykten idag att min kära O kanske ska flytta till USA och till bruden han bedrog mig med. Först kommer ångesten tillbaka, men trots att jag inte längre konkret kan anse att han flyr från sina problem så återkom mitt lugn snabbt igen. Det som vi hade var inte bra, och hade nog aldrig överlevt en verklighet utanför ön. Och det är där som jag vill leva- så det är dags att göra sig av med allt bagage som hindrar mig.

Fan, jag tror att detta är över. Och jag har klarat mig. Tror jag.

Min sista tid på Madeira har börjat bli stressig. Jobbansökningar skall skrivas, vandringar skall hinnas med, jag har tvingat Mikalea att ta med mig på ett raveparty, restauranger skall besökas och byråkratin ska avklaras.

På lördag ska jag och Theresa försöka oss på denna vandring:

http://isnova.madeiratecnopolo.pt/index.php?option=com_content&task=view&id=49&Itemid=94&id_attraction=382

Återigen, håll tummarna för mig!

Lost and Found

Söndagmorgon, Mikaela dansar runt i vardagsrummet till Deepdish, jag sitter vid köksbordet med min andra kopp kaffe och skriver arbetsansökan. Det är sådana stunder som livet mitt i allt mitt kaos känns helt okej.

Söndagmorgon, jag och Mikaela sitter på ett fik och jag får bekräftat att orsaken till allt mitt kaos, Olof, kommer att stanna kvar på ön. Först blir jag ledsen men sedan stillar sig allt och jag inser att jag fått avslut. Avslut i form av hans val som egentligen inte berör mig, men det som han i själva verket väljer är att fortsätta fly från sina problem istället för att återvända och få den terapi som han behöver för att må bra och bli hel igen. Nu kommer han att fortsätta vara messed up, och det hopp som jag innerst inne hade att allt skulle bli bra dog när jag kom till insikt vad Olofs val egentligen betyder. Och det sköna var att istället för att känna mig ledsen så kände jag mig stark. Det är definitivt över nu, han väljer att fortsätta vara feg och fly, och jag väljer något annat. Det finns inget för mig att hämta hos en sådan man.

Och valt har jag gjort denna vecka. Den 26:e februari kommer jag nämligen att sitta på charterflyget hem, tillsammans med 100 russin och dricka gin och tonic. Yes, jag har sagt upp mig från mitt jobb. Inte bara på grund av Olof utan mest på grund av att jag vet att min arbetssituation kommer att urarta i framtiden eftersom en person i mitt team sagt upp sig och jag kommer att tvingas göra hennes jobb. All jobbmotivation har försvunnit och jag väljer att avsluta Madeirakapitlet. Den som jag måste tacka för detta är Greta, som genom ett ynka mail och några SMS gav mig styrkan att ta steget. 2007 kommer bli året då jag ska försöka bli svensk igen, och det ska bli spännande att se hur det kommer att gå. Ibland är jag livrädd för det som jag har gjort, men det som lugnar mig snabbt är Gretas ord och generositet i sitt mail.

Men Madeira har även haft mycket positiva sidor den senaste tiden. Jag har träffat ännu mer roliga människor, och dessutom börjat rida igen! Det var kul att träffa Philippe, som uppenbarligen hade saknat mig eftersom han direkt började bitcha om Madeira med mig. Idag ska jag dit igen, och denna gång ska jag få hoppa- något jag inte gjort på tio år. Håll tummarna för mig!

En första gång för allt

Idag har jag varit på barrunda med fyra hundar och några tvåbeningar....

Roliga siter man hittar när man borde skriva arbetsansökningar...

Back to school- and back to life

Jag vet att mitt liv just nu borde vara skit, så jag skäms nästan lite när jag säger att det fakiskt är ganska bra. Visst har jag gråtit, men samtidigt har jag haft så otroligt kul att jag faktiskt tvivlar på att jag var riktigt kär i O- om jag vore det, borde inte jag må så skit då att jag knappt ville gå ut?

Idag exempelvis har jag gjort något som jag brukade göra innan O kom in i bilden- jag gick på en portugisiskalektion och det var så enormt kul att jag helt glömde bort att jag var trött och hungrig utan jag ville bara lära mig mer. Igår var jag ute och vandrade med några kompisar, och lärde känna en ny häftig människa som jag antagligen aldrig pratat med om jag inte gjort slut med O.

Jag tror hela läkeprocessen efter det som hänt underlättas av att O beter sig som ett surt barn, som exempelvis vägrar ge mig min bok om ryska revolutionen (visst må han brinna i helvetet, Josefina?) och beter sig som om det vore jag som är en myspace-casanova och inte han. Just nu blir jag inte ens arg när han beter sig som ett bortskämt barn, utan jag blir nästan bara lycklig för då påminns jag om hur bra livet är utan barlast.

Jag har till och med fått ett dateerbjudande- fast jag har sagt nej. Man vill ju inte hamna med en grinig unge som pojkvän igen.

"Malin, 2007 ska bli vårt revival år!"

citat av Amelie Haglund, vid en av våra kvällar uppe på utsiktstornet

Mina vänner, år 2007 började mycket kaotiskt för Malin Andersson ute på en liten ö ute i det stora Atlanten. Kvällen innan min så kallade pojkvän skulle komma tillbaka till Madeira får jag av en slump reda på att han har en annan- en flickvän från USA som han underhåller via Internet och som han under sin semester i Sverige bjudit in, och tillsammans spenderade de tre veckor tillsammans. Han lovar och svär att de inte legat med varandra och nåt mummel att de inte varit som pojkvän och flickvän, men sveket var för stort för mig. Dessutom har hon en massa bilder på sin website där hon kallar honom för my guy. Fast enligt Olof blev hans amerikanska flickvän inte så glad när jag skickade ett mail där jag avslöjade min existens.

Detta skedde för en vecka sedan, och idag gjorde Olof sin sista dag på jobbet. Han har beslutat sig för att lämna ön, vilket jag är glad för. Detta har gjort ont, och det gör ont varje dag jag påminns om honom, så att inte behöva se fanskapet kommer att bli en lättnad.

Men, det finns något mycket positivt som jag har lärt mig i allt detta kaoset. Nämligen att jag har vänner och arbetskamrater som verkligen ställer upp för mig. Först och främst Mikaela som tog första smällen, och som utan frågor tog hand om mig. Minst en gång om dagen ber jag henne berätta för mig att livet kommer att bli bättre, och svaren hon ger mig på denna floskelfråga gör att alla problem försvinner några timmar till. Sara som fanns där på Skype under den svåraste stunden, och som sedan återkommit och gett mig perspektiv. Amelie, som efter en av våra "vin uppe på utsiktstornet"- kvällar gjorde att livet kändes normalt igen. Linnea för skype och mail. Kaisa och Malin, vars samtal vid fikabordet först fick mig att gråta men som sedan värmde. Heidi, den direkta supporten från Madrid. Fredrika och Helena som fick med mig ut på krogen och visade mig att det finns snygga fotbollsspelare med där ute som man kan ha kul med (åh gud, vad snygga de var!) Marja ,som lyssnar och förstår. Tomas, som gjorde att jag insåg att det fanns ett liv efter ett svek. Christina, min chef som jag tidigare varit lite rädd för, men som lätt mig sluta tidigare ett par timmar utan sjukfrånvaro och utan knussel.

Livet är ganska bra ändå....

Återuppståndelse

Än så länge har min semester uppfyllt sin mening- jag har blivit som en ny människa. Inte den ständigt trötta och missmodiga Malin Andersson som lämnade Madeira, utan efter en och en halv veckas skogsvandringar och bokläsande har gjort mig energifylld. Idag har jag exempelvis rensat ut in garderob hos mor och far, gått igenom alla papper som man skall spara om man är en ansvarstagande vuxen, samt pysslat med Linneas julklapp. På Madeira skulle sådana aktiviteter under loppet av en förmiddag varit otänkbart, jag skulle ha somnat efter att ha öppnat garderobsdörren.
Jag har beslutat mig för att aldrig mer bli i det skicket som jag var när jag lämnade Madeira. Det är dags att inse att jobbet inte skall få följa med hem så som det har gjort under hösten, och desutom måste jag inse att konflikterna på jobbet oftast är stormar i vattenglas och inte värda att lägga energi på.
Igår realiserade sig den påstådda klimatförändringen in i mitt liv. I slutet av decembermånad hittade jag nämligen fästingar både på hunden och katten. Vanligtvis brukar man kunna hitta blodsugare på djuren fram till september, och därför blev jag alldeles kall när jag tittade i Sigges och Klas pälsar. Vad är det som händer egentligen? Det känns som om jag är med i en Steven King-roman där katastrofen sakta kommer smygande fast att ingen inser vad som kommer att hända. En sak vet jag, jag måste göra någonting. Mitt första steg skall bli att börja spara energi, samt att källsortera bättre. Dessutom skall jag uppvigla massorna på jobbet så att vi börjar tänka mer miljövänligt på kontoret. Min chef kommer säkert att bli sur, men det skiter jag i ( det blir han jämt om någon föreslår något som han inte kommit på först, den lekskolenivån är det på mitt jobb).
Igår gjorde jag faktiskt en ny bekantskap här ute i bushen. Jag sprang på en dansk musiker som har fritidsbostad här, och det var så jävla kul att prata med en människa som är så totalt olik mig. Jag gillar människorna på Madeira, men vi är alla så lika varandra att jag aldrig får den där aha-uplevelsen som jag får när jag pratar med människor som kan berätta nya saker för mig.

Eremiten

Det är jag det! Sedan onsdag förra veckan har jag isolerat mig ute hos mor och far, och tänker göra så i en vecka till. Varför? Först och främst för att jag är så trött att jag knappt orkat tänka en redig tanke de sista månaderna och eftersom det är just tänka som jag måste göra så beslöt jag mig för att åka dit jag tänker bäst och isolera mig från alla yttre påverkningsfaktorer som annars tar min energi. Och det har fungerat- tack vare sömn och långa skogspromenader känner jag mig som mitt gamla jag innan allt tjafs och negativ energi kom in i mitt liv. Imorgon skall jag till och med ut på äventyr- vi ska nämligen åka till ett av dessa konstiga köpcetrum som ligger mitt ute i skogen och som är fullt av norrmän.

Idag har jag läst Linneas hundar ( me like) samt sprungit på en journalist ute i skogen när jag var ute med hundarna. Mitt ute i skogen hade vi ett intressant samtal om Sveriges ekonomi efter andra världskriget. Om jag var tio år äldre skulle jag ha gift mig med den mannen

Mental age: 14

Idag har jag varit mer nationalpatriot än någonsin förr. Jag har varit med i ett Luciatåg och därmed prackat på ett antal utlänningar denna hedniska och mycket svenska sed. Vi gick nämligen luciatåg på jobbet, och alla ickesvenskar såg alldeles lyriska ut medans svenskar mest såg ut att tycka att vi sjöng falskt. När jag tänker efter betedde vi som gick Lucia väldigt osvenskt- utan att öva stod vi där i hemsnickrade lusseoutfiter och sjöng falskt utan att skämmas för oss. Inte konstigt att våra landsmän skruvade på sig, hur vana är native Swedes med en grupp människor som kollektivt gör bort sig fnittrandes för fullt?


I kväll hade jag en av mina ångestattacker, och under min promenad som jag alltid tar så fort jag känner monstret knacka på dörren så fick jag helt plötsligt en aha-upplevelse. Varför erkänner jag inte helt enkelt att ångesten är en del av mig- och kommer alltid att vara det? Det som får tornadon av ångest att spinna är just alla mina tankar om allt som kommer att skita sig när jag har en downperiod. Ett exempel är imorgon- Ulrika som jag brukar vandra med ska ha avskedsmiddag, och eftersom jag vet att när jag inte är riktigt 100 så kommer jag att få en attack av att umgås i en stor folkgrupp, och tanken på att jag skulle må skit av middagen gjorde att ångeststormen tog riktig fart. Men varför lägger jag ner så mycket tid på att koncentrera mig på allt som kommer hända bara för att jag kommer att må dåligt av situationer som jag ibland inte klarar av- när jag kan undvika det hela genom att acceptera läget och skita i att hamna i de situationerna. För det är ju inte så att jag inte klarar av jobbet (eller någon annan livsuppehållande funktion), utan mest att jag inte orkar med överdrivet sociala sammanhang once in a while- och hur illa är det egentligen på en skala? Det är nog dags att jag inser att jag inte måste vara sån som jag tror att alla andra är, och acceptera mina egna brister. Skrämmande att jag är 27 och behöver påminna mig om en sådan banal grej som man kan läsa i vilken Frida-tidning som helst.

Kan man köpa självförtroende på postorder? Internet kanske?

FNAC

Senaste tiden har varit ganska jobbig, men samtidigt givande. Mycket bråk och skit från jobbet, men samtidigt skall man inte glömma bort att bråk och skit ibland leder till bra saker.

Det har hänt en del sedan sist- just nu bor jag exempelvis alldeles ensam and I am loving it! Fredrika flyttade till egen lägenhet eftersom hon inte ville att det skulle flytta in en tredje person i vår lägenhet, men när hon väl flyttat ut så kom det ingen ny...så jag blev ensam. Stackars den som ska flytta in med mig nu när jag är van att ha mina grejer överallt.

Det senaste som har hänt är att FNAC har kommit till ön. FNAC är en elektronikkedja som är väldigt stor i sydeuropa, men förutom gadgets har de även böcker och filmer i överflöd. Och det är som att en helt ny värld öppnat sig. De traditionella kedjorna här nere har oftast samma utbud, det mesta med USA som ursprungsland, och bra böcker på engelska eller på franska var inte att tala om. Idag har jag spenderat en timme bara vandrat runt och tittat på saker som jag vill ha...det var som en varm, kapitalistisk känsla som legat i ide den senaste tiden.

Nu skall jag gå och lägga mig och läsa min nyinköpta bok...

Ett skämt från cyberrymden

Jag tyckte att denna är ganska rolig...Smoking affects you memory....Hämtad från min favvis englishrussia.com

O's obsession

Titta i länkregistret så ser ni vad samtalsämnet mellan mig och min querido har varit sista tiden. Jag har alltid sagt att jag gillar människor med intressen....oavsett vad de är.

En ny version av Malin Andersson

...är friluftsversionen 2.0, där konstant tränigsvärk, blåmärken, rivsår samt en nyinköpt regnjacka ingår. Så här ser det numera ut på helgerna:

Working 7 to 6, what a way to make a living

Om någon har undrat vad jag gjort den sista tiden....

Encore une fois?

Igår beklagade jag mig över att exilsvenskar här nere alltid sitter och planerar vad de ska göra efter att de har lämnat Madeira, och inte planerar över saker som de ska under det året som de oftast stannar här nere. Men sedan hittade jag denna länk som gjorde mig knäsvag...http://www.jordenrunt.nu/working_holiday_kanada.htm

Jag trodde att om man skulle få visum till Kanada så var det jättesvårt (poängsystem, inbjudan, giftemål osv...) men själva verket så finns Working Holiday- tjohoo!! Fast det är bara typ 200 svenskar som får det men det ger mig större chanser än nåt fucking poängsystem....

So caught up in the 90's

Eftersom jag är hopplöst ouppdaterad när det gäller tekniska prylar så upptäcker jag saker när alla andra redan tröttnat på dem. I går upptäckte jag att man kan titta på SVT på nätet- vilket har lett till att jag inte gått något gjort på hela helgen utan endast tittat på alla Kvarteret Skatan avsnitt som finns på webben.....

Uppdated version

Det var onekligen ett tag sedan jag skrev....Livet har gått i 150 km/timmen den senaste tiden.

Först och främst har Heidi, som varit mitt stöd här på ön sedan jag kom, åkt hem till Finland. Detta innebär att jag har fått nytt rum, eftersom jag som husäldste har rätt till det stora rummet och det är underbart. Jag tror inte att jag någonsin kommer att ha ett likannade rum igen, jag ska städa det och sedan lägga ut en bild på hur det ser ut. En annan förändring, dock av en icketemporär sort, är att Fredrikalufsen har åkt hem på en månads semester och voila jag är ensam i lägenheten. Det är första gången på två år som jag bor själv. Det är konstigt men skönt.

Jobbmässigt har det varit ganska kaotiskt, och när det för några veckor sedan var dags för företagsfest så var jag rädd att folk skulle bli jättefulla och sedan börja bråka. Men det var skitkul-alla var jättefulla men hade hur roligt som helst. Malin Andersson hade till och med för roligt. När jag vaknade upp morgonen efteråt hade jag inget minne hur jag kommit hem (ångest där) tappat min mobiltelefon (ångest där igen) och hade en silvrig herrfluga modell större i ena handen (förbryllning där). Dessutom mådde jag så dåligt att när min chef ringde för att skvallra om kvällen så spydde jag medans hon pratade (ångest återigen)

Min querido och jag kämpar på, som vanligt bråkar vi en del eftersom varken han eller jag är särskilt lätt att ha att göra med. men jag tror att vi är på rätt köl- om jag nu inte jinx everything genom att anta att vi kommer att klara detta...uhuhuh...Iallafall har vi nu kommit till ett nytt stadium i vårt förhållande, herr Nilsson har nämligen fått en nyckel till min lägenhet and he loves it- han är här jämt så att man ibland får kasta ut honom. Idag har vi haft picknick uppe i en stor trädgård uppe i Monte, och omringad med tyska turister satt vi och drack kaffe och åt smörgås.


För ungefär en vecka sedan var jag på semester i några dagar. Vi var några tjejer från jobbet som tog ett flyg till en ännu mer avlägsen del av Portugal- nämligen Azorerna. Huvudön var mycket annorlunda jämfört med Madeira i många olika aspekter. Först och främst, naturen var helt annourlunda. På Madeira har människan kämpat i århundraden för att få bukt på grönskan och därmed kunnat utnyttja Madeiras alla fördelar, men på azorerna fanns bara gräsklädda kullar så längt ögat kunde nå (se bilden här ovanför). Människorna på Azorerna var trevliga och hade alla tänder kvar (Azorerna- Madeira 1-0). Dessutom verkade det inte finnas sådana klassskillnader på Azorerna som det gör här- Azorerna verkar vara mer socialdemokratiskt helt enkelt. Vi åkte runt ön i några dagar, badade i ungdomens källa, åt gott och var på valsafaari (fast vi såg endast delfiner, fast hundratals vilket var skithäftigt)

Das war alles this time. Ska återkomma snart, jag lovar!

En konstig känsla...

Lördagmorgon, klockan tio är det redan så varmt att man blir svettig bara genom att borsta tänderna , telefonen ringer och det är min querido....Efter en förmiddag på stan tillsammans med honom så surfar jag in på min kompis blogg och upptäcker att hon, ni vet en sån där människa som verkar ha hela världen för sina fötter, saknar mig...Och jag blev jätteglad eftersom sista tiden har det mest varit gnäll och tråkigheter runt omkring mig, men att två människor har visat att de uppenbart tycker om mig gör att all skit som flyter runt på madeira just nu känns lättare.

För det är mycket skit just nu- mer och mer arbetsuppgifter, folk säger upp sig och de som är kvar ser ut som spöken....och sedan värmen som just nu leder till överhettning. Men sedan finns ju allt som är otroligt bra just nu- och då kommer naturligtvis min querido på första plats. Mannen till höger har den här veckan klarat av ytterligare en PMS-kris galan, och har gjort mer för mig än någon annan någonsin gjort. Dessutom får han mig alltid att skratta mitt i allt gråa som cirklar runt just nu.

www.englishrussia.com- en site som med en enda bild fångar mitt adoptivland Ryssland

De närmaste framtidplanerna inkluderar just nu en tripp till bergen, en ny dator, och om cirkus en månad en helg på Azorerna- så jobbet och min nya chef kan jävlas allt de vill, livet är fanimej ganska bra just nu!

Gud bet mig i arslet (in memory of Miroslav Andersson)

Idag lyckades jag skypa elakt skvaller om min chef till min chef.....Ibland biter Gud tillbaka med en gång.

Min svarta vackra guldfisk är död! I söndags morse låg den och flöt upp och ner i akvariet och fick sedan möta den sista vilan i toalettstolen. Mihail däremot lever och frodas i sin lilla skål som nu står brevid min säng... han är fruktansvärt social och kommer alltid och tittar på mig genom glaset när jag är i mitt rum.

Annars är allt sig likt, dock har ytterligare en kollega sagt upp sig, och antagligen kommer jag att få göra hennes jobb as well och hur det ska fungera fattar jag bara inte. Jag har börjat fundera på ifall kontorsjobb kanske inte är något för mig, kanske skulle ha ett jobb där man slutar tänka på jobbet efter att man stämplat ut och inte behöver tänka på att man hela tiden ska prestera mer. Jag ska nog börja jobba inom något statligt verk...

Ett sms från en flygplats satte guldkant på dagen- tack Linnea!

Förvirringens tid är här

Livet går vidare och som vanligt fattar jag ingenting.

Trots att jag just nu förundrad står i ett hörn av världskapelsen och funderar på vad som egentligen händer, så har den senaste tiden varit lugn. Vår nya chef har genererat många smygskratt bland personalen, då han mycket upprörd ringt till Telia och skällt på dem för att det är så mycket ledningsfel just nu. För oss i telefonbranschen är det ungefär som att ringa till SMHI och skrika för att det regnar så mycket. Min querido och jag har nästan blivit sambos, han bor nu i lägenheten under mig och allt som jag behöver göra för att få hans uppmärksamhet är att gå ut på balkongen och ropa på honom. I love this arrangement....

Jobbet är som vanligt det som tar upp det mesta av min skrala tankeverksamhet, jag tror inte att jag pallar så länge till. Trots att jag har haft många skitjobb i mina dagar, så har jag aldrig varit med om att folk har gett mig så mycket skit. De kunder som kommer till mig är så fucked up så jag tror inte att de klarar av att fungera i samhället. Idag har en tant hotat med att polisanmäla mig eftersom hennes ADSL inte fungerar (enligt våra tekniker är det fel på hennes modem som hon själv har köpt. Hon vägrar pröva med ett annat) en överklasskärring från Stockholm har berättat för mig att hennes brorson är minsann domare i högsta domstolen och därför har hon minsann inte ringt till kontaktannonser (ett plus ett blir....öh ...tre?) en familj har meddelat mig att det är mitt fel att de har ringt till satelittelefoner för 9000 sek (geonom min enorma telepatiska förmåga så tvingade jag dem att ringa utan att de då fattade någonting. Ett arrangemang som jag för övrigt inte tjänar någonting på) och sist och inte minst dagens praktpucko; kunden som stämmer oss via den mycket seriösa juristbyrån medborgarcentrum. Han vill ha 6000 sek i ersättning eftersom han var tvungen att öppna upp ett nytt telefonabonnemang i sin bostad. Han var inte ens abonnemangskund hos oss. Allt detta är bara axplock från en dag, jag börjar nästan gråta när jag tänker på allt dumt man får höra.

Men denna dag, som jag för länge sedan dömt ut, visade sig göra en helomvändning när jag kom hem från jobbet. På vägen hem upptäckte jag att det helt plötsligt fanns runt 500 euro extra på mitt konto. Väl hemma så kontrollerar jag min internetbank- och där svart på vitt står det- jag har fått 500 euro tillbaka på skatten. 100 euro ska jag blåsa imorgon på helt onödiga saker (läs kläder) och resten ska jag flytta över till ett konto som jag har i Sverige som är märkt "motorcykelkörkort"....När jag ändå var inne på nätet så passade jag på att kolla min mail, och hittar en inbjudan till ett indiskt bröllop. Två veckor i Indien vore nice......riktigt jävla nice...För att dokumentera denna konstiga dag så har jag tagit kort på mig själv; så ser jag ut när livet beter sig konstigt.

Jag hoppas att min lucky streak fortsätter för ikväll ska jag om min querido ta en kvällspromenad och sedan titta på Lawrence of Arabia.

Min plats i världen

Idag har jag funderat mycket på var någonstans i världen jag skall spendera mina nästkommande år. En sak är säker, det kommer inte att vara på Madeira eftersom jag känner att galenskapen kommer att knacka på efter juletid ungefär om jag stannar kvar här.

Sverige? Läst en artikelserie i DN om hur ensamna svenskar känner sig, och jag har lite svårt för den svenska mentaliteten. Dessutom vill jag inte bo i Stockholm eftersom jag alltid får krupp om jag befinner mig i den staden längre än två dagar. Och tyvärr är det i Stockholm som jobben finns.

England? Låter mer och mer tilltalande, det skulle vara ett land där man trots allt lätt bör komma in i samhället eftersom man kan språket, men är engelsmän så kul?

Min rumskompis Heidi (som just nu söker jobb i hela Europa) har fått mycket svar från Holland. Och jag har alltid drömt om att hitta en holländare att gifta mig med så att jag får ett snyggt efternamn.

Frankrike vore schysst också, men min franska är inte så bra...kanske borde snacka med mina kontakter på Disneyland, men hur kul är skrikiga ungar?

I övrigt så är jag rejält trött på att vara sjuk, det enda som jag orkar göra efter jobbet är att läsa och se på TV. I går gick jag ut på en kvällsprapromenad, resultatet var en feberattack. Jag är så uttråkad. För att råda bot på min uttråkning så bestämde jag mig för att köpa en ny fisk, men naturligtvis uppstod problem. Mihail försöker äta upp min fina svartfärgade nyinköpta guldfisk...Så nu bor Mihail i en avsågad vattentank brevid akvariet. Jag vet inte hur jag ska lösa detta.

Lågvattenmärke

Idag har varit en skitdag. En rejäl brakskitsdag.

Först och främst har jag proppat i mig febernedsättande tabletter för att klara av att jobba. Resultat; kallsvett långs ryggen, i floder...

Sedan är det en kund som hotar mig eftersom han hamnat hos fogden. Efter några minuters diskussion, där jag vägrar ge med mig, så säger kundjävlen till mig " Du skall va jävla glad att du bor i Portugal, annars hade du fått riktigt otrevligt besök av mig och mina kompisar din fitta!" Jag blev natruligtvis vansinnigt förbannad, vilket inte gjorde att det hela blev en meningsfull diskussion direkt. Dessutom upplyste han mig att han var minsann officer och visste hur man skulle ta hand om såna som mig. Skrämmande att såna idioter kan få göra karriär i försarsmakten.

Dessutom har det varit en sån där dag då jag känt mig enormt ensam. En sån dag då man varit den enda som gått hem ensam från jobbet, ätit lunch ensam, samt inte kommit på någon som man kan kalla vän....Så därför har jag fallit för den kommersiella lyckan: När jag satt och surfade framför TV:n och Oprah var på så surfade jag in på Amazon och köpte boken som dagens show handlade om...."A Million Little Pieces" av James Fry. Ophras makt är inte att underskatta.

Röd lykta

Whiskeyröst, feber och rödsnuten näsa- helt plötsligt visar det sig att jag har blivit förkyld. Detta innebär karantän på rummet eftersom ett litet förkylningsvirus tydligen inte gör en människa så attraktiv i sociala sammanhang.

Helgen har varit bra, var hos min querido och åt pizza, det var hur mysigt som helst. På söndagen flyttade Fredrika in, det tog fem minuter och sedan helt plötsligt så satt hon i TV soffan brevid mig och Heidi och såg helt hemmastadd ut. Jag tror att Fredrika kommer att tillföra en ny dimension i mitt och Heidis TV-tittande, och förhoppningsvis kan Fredrika och jag bilda en pakt och rösta ut Martha Stewart ut ur TV-tablån hemma. Jag hatar Martha Stewart, hon är en subba som bara verkar vilja visa hur bäst hon är hela tiden. Heidi älskar Martha Stewart.

Däremot har jag bokat en resa tilll Azorerna med några jobbarkompisar, det kan bli en riktig höjdare!I slutet på september bär det av och det skall bli så skönt att slippa telefonivärlden lite grand.

Just nu läser jag Ryska Hundar av den eminenta författaren Josefina Lundblad, en bok som fått mig att sakna den ryska federationen samt rejäl vinter. Senast sedda film är Miami Vice, vilken inte fått mig att sakna någonting.

Öde Ö

Okej, jag och Elinor hade värsta planen....ett akvarium och massa av fiskar, men det blev stopp i djuraffären och en nitisk expedit som krävde att mitt pytteakvarium skulle innehålla en termometer för att vi skulle få handla de fiskar som vi ville. Tillslut lyckades vi få köpa ut en kampfisk som nu simmar runt och försöker döda växterna i akvariet. Han ser mycke lycklig ut och går under namner Mihail.

Annars är det som vanligt, jobb och jobbintriger samt queridointriger. Dessuom har Elinor lämnat mig och Heidi funderar på att göra det samma. Detta innebär att det kommer att bli jag och min querido (som just nu är inne i en tyst fas, det vill säga han vill umgås men när vi träffas så säger han inget) kvar på denna ö!

AHHHHHHHHHHH!