I himlen

Mitt jobb har haft snällheten att skicka mig till en stresspsykolog som jag träffade i måndags. Det här med att inte klara av jobbet tycker jag är skitjobbigt, eftersom jag innerst inne tycker att sådana som bränner ut sig är ett gäng gnällisar som egentligen bara känner efter för mycket. Tant stresspsykolog, som anser att det är "rubbat" att jobba om det inte är a-b-s-o-l-u-t nödvändigt eftersom jag inte sovit ordentligt på fyra månader, fnyser högt när jag säger att jag egentligen tycker att det är larvigt och ett tecken på svaghet att bränna ut sig. Hon spänner ögonen i mig och säger "Men bränn inte ut dig då- om du tar semester nu och sover ikapp så lovar jag dig att du kan stoppa det som håller på att hända"

Sant.

Därför fick jag semester en och en halv vecka tidigare än planerat. Och att inte behöva gå till jobbet har redan gjort att huvudvärken och knuten i magen har försvunnit, även om jag fortfarande har svårt att sova. Men sa jag att det är underbart att inte behöva vistas på jobbet? Och inte behöva bry sig om de 200 mail som jag har olästa i min inkorg, eller de 140 telefonmeddelanden som finns på mit mobilsvar? Det är så nära himlen som man kan komma om man är fröken A just nu.

PS: Minisemestern i skogen var bra. Först mina föräldrar sedan en natt hos Mr D's mutter. Efter en helg med skogslugn och stillheten på landet så är undertecknad och Mr D grymt sugna på att flytta till en stuga omgiven av granar och köra en gröna vågen. Hemystad ost någon?

chez casa del päron

Retro Camera

På minisemester i den stora skogen tillsammans med hund, Mr d och ungefär fem miljarder mygg. Jämt några mil bort har några puckon smällt bomber och skjutit ungdomar på läger, och det går knappt att begripa att det kan finnas sådan dårskap att ens tänka tanken.

Bästa botemedlet mot sömnlöshet är i mitt fall att sova i just denna bäddsoffa i just denna skog. Ska bli så skönt att vakna utvilad i morgon :-)

Published with Blogger-droid v1.6.5

Trött i själen

Sedan den där dagen för ungefär en månad sedan när jag berättade för mina chefer att jag inte trivs på mitt jobb så har det hänt mycket. Själva mötet resulterade i att jag fick ett löfte om en ny, dock mycket odefinierad, tjänst till hösten, men trots detta brakade jag ihop med en rejäl crash för ungefär en vecka sedan.Ångestattack i duschen blev resultatet efter en tid med sömnlöshet, långa jobbdagar och knappt något annat än jobbtankar och jobbstress on my mind.

Dagen efter duschincidenten så hade jag återigen ett möte med cheferna där jag helt sonika sa upp mig och bad att få komma bort så fort som möjligt. Resultatet blev deltid fram tills semestern om två veckor samt en tid hos företagspsykologen. Och efter semestern så kan jag bli fri om jag vill, men jag är välkommen tillbaka till en annan tjänst till hösten. Och i så fall deltid till att börja med för att hitta mig själv igen.

Jag vet att det är lätt hänt att jobbet tar över och man inte orkar längre, men trots vetskapen så känner jag mig så misslyckad för att jag inte fixade jobbet. Och även misslyckad för att jag gav upp- det hela tripplas dessutom upp av misslyckandekänslan av att jag någonstans i allt detta tappade bort mig själv. Någonstans i mitt minne så finns en bild av en tjej som gillade att umgås, träna och inspireras av nya saker - kvar just nu är en trött sak som mest gråter på kvällarna och inte orkar någonting.

Tillsammans med psykologen så går jag just nu igenom alla dessa olika känslor av misslyckande, samt försöker hitta ett sätt att komma ur den negativa spiralen som jag har hamnat. Första åtgärden har varit att bygga upp mitt sociala liv igen samt börja träna, vilket jag nu har ägnat en vecka åt och det hjälper riktigt bra :-)

Och när jag inte kan sova på nätterna så lägger jag pannan mot Mr D's rygg och är lycklig trots allt. Jag är bara lite trött i själen just nu, men det kommer att gå över.