När jag vill vara riktigt elak- då bakar jag!

Eftersom jag egentligen är en gammal tant fast i en lönnfet soon-to-be trettioårings kropp, så är jag omåttligt förtjust i att baka. Och eftersom jag är en flicka som i tonåren haft ätstörningar så äter jag upp allt jag bakar på en gång ifall det är så att jag bakar bara för att stoppa i frysen. Därför tycker jag att det är idealiskt att baka och ta med till jobbet, för då kan till och med den lilla flickan med ätstörning i mig hålla sig från att vräka i sig allt med en gång. Idag var en av mina vikariers sista dag, och eftersom jag vill verka lite hygglig samt få utlopp för en bakorgie så bestämde jag mig för att göra en morotskaka och ta med till jobbet. Fast efter idag så kommer jag aldrig mer att ta med hembakt till min nuvarande arbetsplats.

Efter fikat så vänder sig nämligen en av kvinnorna i min grupp till mig och säger " Erkänn att du bakar för att vi andra ska få dåligt samvete!" Först tror jag att hon skämtar och svarar "Nej, självklart inte. Jag tycker bara att det är kul att baka"
"Nämen, erkänn nu att du gör det för att vi andra ska må dåligt!"

Ibland är vi kvinnor våra egna största fiender.

Ej påsatt= Looser?

Sverige tycks ha drabbats av en omotiverad släng av Martina Haag-feber. Helt plötsligt är hon överallt: i tidningsartiklar, på TV och dessutom spelar hon huvudrollen i en film baserad på hennes egen bok. Hela tiden fnissar hon och ångar av "jag-är-en-liten-tjej-som-egentligen-är-helt-hopplös"-personlighet. Om ni inte fattar vad jag menar så kan ni tänka er Bridget Jones- fast i svensk tappning och lite mer mediasmart. Och egentligen så har jag väl inte stört mig på Martina Haags mediaexponerade våpighet, fram tills den morgonen då jag råkar få syn på grattistidningen Citys förstasida. Där sitter Martina Haag i en mycket snygg Diane Furstenberg-klänning i en soffa och ser toklycklig ut, och rubriken lyder "Jag var en loosersingel!" När jag sedan slår upp tidningen så kan jag där läsa hur Martina glatt bubblar på om hur vilsen hon var i livet fram tills det att hon hittade Erik, och nu har ett helt nytt liv öppnat sig för henne tack vare förändringen i civilstatus.

När man närmar sig trettio och det inte finns en pojkvän i sikte så känns en sådan rubrik och artikel först som en round kick i magen, men sedan blir jag otroligt förbannad för trots min singelhet till 100 procent (kom igen, jag har ju faktiskt en katt och har dessutom knappt rakat benen sen barna Hedenhös- man kan knappt bli mer singel än så)- så jag känner mig absolut inte som en looser, tvärtom. Och jag förstår faktiskt inte hur någon kan betecknas som en looser endast på grund av att man inte blir påsatt av samma person regelbundet eller har delad ekonomi med någon annan individ. Det måste ju finnas 100 andra parametrar som man kan bedöma hurvida någon har ett sådant vagt begrepp som looser. Hela vägen till jobbet är jag så förbannad att jag sitter och funderar på att skriva en insändare om detta mediala påhopp på mig och andra i min situation. Fast sedan så slår det mig hur otroligt synd det är om Martina Haag som mådde så dåligt bara för att hon låg och sov ensam på kvällarna. Herregud, stackars flicka. Tur att hon nu ialla fall har råd med snygga Diane Furstenberg-klänningar.

"Dregla -moi? Nästa gång Theresa kommer ska jag riva henne i fejan!"

Behöver man något mer i livet än en sån här?

Party with the folks in the village

Ärligt talat så trodde jag nog inte att jag skulle ha så ofantligt roligt som jag faktiskt hade i lördags kväll, då jag blivit hemkommenderad för att bevista den fest som mina föräldrar samt deras grannar organiserat mitt ute i skogen där de bor.

Det hela började med sedvanligt mingel av det mindre stela slaget (redan här var jag förvånad över att festen verkade bli roligare än vad jag tänkt mig), och sedan fortsatte taberaset enligt det vanliga program med tipspromenad, femkamp, buffé och sedan kaffe och musik av den inflyttade danske trubaduren. Fast det som var så överraskande med byfesten visade sig när kvällen tillslut var över vara krampen i magen efter brorsans fräckisar, upptäckten att mina grannar planerar gifta bort mig med någon av pojkarna Hollander, det perfekta pilkastet från min sida som höll på att ge min tävlingsinriktade bror hjärtslag och till slut nattbadet i sjön under stjärnhimmeln med mamma och hundarna. Jag kan nog faktiskt utnämna lördagkvällen den 25:e augusti 2007 till den roligaste lördagkvällen hittills under 2007.

Jag och den danska trubaduren

Lögner och förtal

http://theresaslifeanddreams.blogspot.com/2007/08/katter.html

"Blir det ingen andra vers eller?"

Och så har jag fått det som jag ville: i februari när jag kom tillSverige så lovade jag mig själv att jag skulle börja om- hitta jobb, bostad, nygamla vänner och fritidsintressen. Och nu sitter jag här i en lägenhet med en underbar katt, ett passerkort till jobbet runt halsen, en telefonbok med folk man kan ringa till 24-7, ett gymkort i plånboken och en kvällskurs i ryska som jag ska börja traggla på nästa vecka.

Och inte fan är jag nöjd nu när man kan kisa lite med ögonen och säga att jag är i mål- istället har jag sådan ångest att jag egentligen skulle vilja rulla ihop till en boll på golvet och bara gråta. För det var inte så jävla kul det där livet som jag målade upp att jag ville ha, och nu vet jag knappt vart jag ska ta vägen.

Kommer det alltid att vara så att jag konstant kommer att drömma om något annat, oavsett hur bra jag har det?

K.A.O.S

Ur Kaos föddes Unversium, men ur Malin Anderssons lokala kaos verkar ingenting födas just nu. På jobbet har mitt stöd Jeanette försvunnit- jag har helt plötsligt allt ansvar och allt bara snurrar. Olof har dykt upp ur det undermedvetna och dessutom har jag antagligen återigen för hundrade gången i ordningen blivit olyckligt in love.

Jag tror jag går och lägger mig. Väck mig när Jesus återupptått eller nåt.

Upprop!

Härmed uppmanar jag alla Eder att omedelbart skaffa ett användarkonto på Facebook!

Heaven on Earth

Det finns nog inget på jorden som går upp mot att köpa the ultimate wedding shoes för ynka femtio spänn. Halva reapriset rocks- och jag fetignorerar det faktum att jag kanske borde reflektera över att just dessa skor valts bort av tusentals konsumenter innan mig och därmed blev kvar att nästan skänkas bort...

Vardagsliv

The sleep over of the year

Besöket förra helgen från fornstora dagar var verkligen en hit, under avspända former hade vi långa sconesfrukostar, promenerade, grillade och framförallt pratade vi om allt väsentligt här i livet, och antagligen om en hel del oväsentligt as well. När alla var utflugna på måndagen så var jag inte det minsta trött utan utvilad och inspirerad, trots att vi under hela helgen varit på språng. Fast Ramsesstackaren lider av svår abstinens efter förra helgen- det är tufft att gå från fyra personer som gullar med en konstant till en enda ynka person cold turkey.

Annars har den senaste veckan ägnats åt att komma igång med vardagslivet igen. Eftersom min tå numera ser nästan normal ut har jag hittat vägen tillbaka till gymmet. Ibörjan fick jag sparka mig själv för att verkligen komma iväg och varje träningspass var pissstråkigt, men efter ett spinningpass i onsdag så fick jag kicken; den som gör att man går hem genom stan med ett leende på läpparna trots att man är pinsamt genomsvettig.

Förutom att träna så har jag kommit in på en ryska kurs efter mycket strul med Högskoleverket, hittat klänningen till bröllopet samt börjat läsa Linnea Josefina Lundblads nya bok. Och elräkningen gör mig fortfarande förvirrad.

Men va fan

Varför är elräkningar totalt jävla omöjliga att fatta? Inte ens jag, fakturornas drottning, fattar vad fan jag betalar för. Jag misstänker starkt att Fortum är en del av någon jäkla världskomplott.

It sucks to be a grown up and pay electricity bills.

Nej baby...

Allting har inte gått sönder, jag lovar. Men ibland är det bara att bryta ihop och komma igen