Bend over

Under min korta skidåkarkarriär i vintras ådrog jag mig skador i form av en ömmande svanskota. idag vart jag ivägtvingad till läkaren av arbetskollegor eftersom jag fortfarande har svårt att sitta utan smärtor och svordomar i fikasoffan på jobbet. Hela läkarbesöket var mycket förnedrande. På grund av ombyggnation var jag tvungen att sitta utanför en psykologs dörr och vänta på att min doktor skulle bli ledig. Alla som gick förbi lyfte intresserat på ögonbrynen och tyckte säkert att jag såg rätt galen ut där jag satt på trekvarts på väntstolen (enda positionen som min svanskota tillåter att jag sitter i sedan backen i Falun där jag ramlade). Sedan kom själva undersökningen. Ner med byxorna böja sig framåt och läkarens finger som testar hur stort det ömmande området egentligen är. Och till slut domen: troligtvis spricka och det kan ta upp till ett år innan ömmandet avtar. Lagom till nästa Vasalopp alltså.

Rätt in i kaklet.

Det gick faktiskt hela vägen. Hela vägen rätt in i kaklet som man sa på fotbollsspråk på det glada nittiotalet. I fredags ringde min nya chef och sa att jobbet var mitt, och jag sjönk ihop totalt och gick och sov i tretton timmar. Igår firades det med champagne (jag skulle lägga ut en bild från festligheterna men hittade inte sladden till kameran ) och idag fick jag berätta på jobbet. Och jag är trött, och mycket mycket rädd; jag ser framför mig hur jag kommer att komma in i en grupp människor som kommer att kasta grejer på mig à la högstadieklass och få mig att gråta och springa därifrån.

Second Round.

Jag kom till en andra intervju för det där jobbet.

Vill ha! Vill ha! Viiiill haaaaaaaa!

Idag var the big anställningsintervju. Och jag känner med hela kroppen att jag verkligen vill ha det där jobbet.

La Fièvre

Gårdagens huvudvärk och frossa skyllde jag sonika på baksmälla. Men när jag imorse vaknade och symtomen är kvar så blir jag lite misstänksam för så full var jag inte i fredags att jag ska behöva vara bakis i två dagar.

Efter en minut med febertermometern i munnen så avslöjas sanningen. 39 grader. Jag kokas sakta från insidan...

Heder åt Blondinbella

Jag har spenderat en eftermiddag på stan med min musa Sara, och efter att ha gått runt i diverse affärer börjar vi prata om Blondinbella som inte verkar göra något annat än att shoppa och blogga. Och tjäna en jävla massa pengar. Så vi inser ju att vi borde försöka göra samma sak. Bli blonda, smala och verka lätt korkade. Och naturligtvis måste vi ju fnittra förtjusande, annars kommer vi nog ingenstans i dagens mediesverige.

Men vet ni hur svårt det är att fnittra? Seriöst- det är skitsvårt. Med kollegans Daniel hjälp övade jag hela gårdagens arbetsdag (vi har inte så hög arbetsmoral på fredagar...), men det bästa jag kan prestera är ett ljud som påminner om en lättare hostattack. Inte förtjusande för fem öre, det låter mer som om jag satt i halsen.

Så vår nyfunna strävan efter att bli Sveriges nya bloggdrottningar går nog i stöpet. Och förresten så går vi ju inte i Gymnasiet, som majoriteten av Sveriges mest lästa bloggare verkar göra.

see more cute dogs and puppies

Äntligen!

Äntligen har min feber dragit sin kos, och jag kan vistas ute bland folk igen. Har varit oerhört deppad sista veckan då jag bara kunnat ligga i en stökig förortsetta och ha frossa.

Ikväll ska jag således fira genom att dränka det lilla immunförsvar jag har kvar med rödvin och tequila. Och dansa med Herr Dahl på något av stans alla bögställen. Fabulous!

Titta Malin och Greta, vad jag hittade i tunnelbannan imorse.

Jag önskar att ni hade sett hur mycket jag skrattade när jag såg denna gigantiska annons fastklistrad på Gamla Stans tubstation. Det är ju vår låt! Och vår kompis Céline som gett oss alla dessa skratt! Dessutom ska jag passa på att berätta att min pålitlige kompis Wikipedia har upplyst mig om att Célines (och även vår) polare Jerry Williams har en son som heter...Johnny!

(Ja, det här är sektionen för internskämt. Och nej, vi gillar inte Céline, hon är en scary bitch som dessutom misstänks ha snott Gretchens kamera.Fast Jerry är vår kompis. På riktigt.)

Smarty Pants

Undertecknad har en anställningsintervju för vad som verkar vara ett fancy smanchy jobb som teamleader. Nästa måndag ska jag sitta i mina smart looking clothes och påtala min förträfflighet inför en HR-människa som troligtvis kommer att titta grinigt på mig och humma.

Önska mig lycka till för det känns som jag är ute på djupt vatten. Men så fort jag börjar tvivla på att jag verkligen kan få det här jobbet så blir jag irriterad över min brudighet- jag har inget att vinna på att tro att jag inte är kompetent nog att klara av jobbet utan nu om något är det dags att skaffa en typiskt killig attityd. Med andra ord är det dags att skruva upp självsäkerheten och använda fina ord!

Bunny Suicides!

Vill du se mer? Gå in här

Tyvärr blev bilden suddig, men klicka på den så visas hela dess humor.

Off to Venice!

Om några timmar sitter jag på ett plan till en stad som opraktiskt och ologiskt nog är byggd på vatten. (eller är det ett träsk? *bläddra i guideboken*)

Iallafall- jag ska ha semester i några dagar.

Sayonara!

Rapport från en utekväll i Stockholmsnatten

Helt plötsligt stod vi på ett dansgolv omringade av män med medellängd runt 1.50 meter över havsytan. Rätt bizarrt. Och faktiskt rätt så kul.

What's up?

Den här bloggen är hopplöst ouppdaterad. Venedigresor, Premiärmil, en omplacerad katt, en spinninginstruktör, en ny lägenhet och spelkvällar har rört om i grytan den senaste tiden och inte ett enstaka ord har nedtecknats på denna sida. Fast allt det där kommer en annan gång eftersom jag inte har tid just nu att skriva en rapport för jag planerar att gå på lokal ikväll och bli lite salongsberusad, men för att underhålla er med något ska jag meningslöst nog modeblogga kvällens outfit:

Blus från Vero Moda och jeans från H&M

Kommer inte ihåg vart jag köpt dessa, troligtvis var jag full en dag på en ö mitt i Atlanten...