En del av mig tänker konstiga saker

En del av mig skulle älska att leva mitt liv så här. Tvärtemot storstadslivet och önskan om att köpa en ny äppletelefon.

Sockermonstret

Jag saknar er "Efter lunchen godiset". OBS! Gammal bild!

Kampen mot sockermonstret fortgår, och trots att det är tufft så går det rätt okej. Inga återfall ännu.

Jag har dock konstaterat att det är oftast vanan som troligtvis gör att man äter saker vid vissa tidpunkter. Förr köpte jag alltid fem stycken godisbitar efter lunchen, och nu är det inte så mycket godiset i sig som jag faktiskt saknar - men det känns sjukt konstigt att INTE gå och köpa godis och ta sig en kaffe efter maten. 

Igår var det födelsedagsfika på jobbet, och givetvis serverades det tårta. Enligt "reglerna" så är bjudtårta i sociala sammanhang ok, och shit vad gott det var. Och sockerintaget gjorde att det var otroligt svårt att motstå godishyllan i matbutiken sedan, men eftersom jag är bäst så klarade jag det ;-)

Hemma för vård av sjuk hund

Idag är jag hemma halva dagen på grund av något sorgligt. Hunden är sjuk, och då menar jag sjuk på ett läskigt vis: med en timmes mellanrum så reser hon sig och skriker till i cirka trettio sekunder. Någonting i magen gör ont, och veterinären säger att det troligtvis är bukspottskörteln. Just nu väntar vi på ifall medicinen skall funka eller ej, och så länge hon inte blir sämre så kan hon vara hemma. Ingen i familjen har sovit i natt, utan man har med fasa väntat på att nästa anfall skall starta.

Usch, det skär så i hjärtat varje gång hon får ett anfall. Hoppas att allt blir bättre denna soliga fredag.

Shape up!

Ett av mina stora problem är att jag är en jäkel på att prata, men dålig på att verkligen få saker och ting gjorda. Detta speciellt när det kommer till träning och hälsa, inom det området kan jag verkligen skrävla. Men verkligheten hade vänligheten nog att gentilt daska till mig i ansiktet idag, när jag insåg att gulliga Elisabeth, som jag ivrigt besserwissat inom träning i snart tre månader, blivit jävligt fit och tränar betydligt mer än undertecknad med den stora käften.

Så nu har jag tänkt till och har en plan, för jag vill sluta vara en lönnfet, pinsam skrävlare.

De närmaste sex månderna skall jag:

• Inte äta godis. Godis definieras som allt socker i godisform, samt kakor om jag hittar dem i mitt eget skafferi. Mörk choklad är inte godis, och bjuder någon på fika så är det helt ok. Målet är alltså att minska ner på sockret, för eftersom Mr D är en jäkel på att köpa hem choklad så har jag ätit en hel del sista tiden.
• Träna tre gånger i veckan, i mån av tid och hälsa.
• De dagar jag inte tränar skall jag försöka gå minst 12 500 steg.

Dessa tre enkla tumregler skall jag försöka hålla i sex månader, och eftersom jag började igår så är det alltså fram till den 25:e april 2011. Jag skall inte hålla på att väga mig under den tiden, utan endast nu i början samt på avslutningsdagen. Inte heller skall jag börja med någon jäkla idiot-diet eller något annat tjafs, utan äta som vanligt. 

Första dygnet har nu avlöpt, och ett träningspass är avklarat. Sockerdemonen är inte på långa vägar uppiskad och foglig, utan jag skulle kunna döda för en bit choklad....

Boooring

Igår kväll blev jag utnämnd till den tråkigaste extramatten EVER! när jag valde att skruva Billybokhyllor istället för att ta en långpromenad med hunden. 

Lovad vare Herren och hans snickare

Imorgon kommer en vettig hantverkare och börjar snickra på vårt stackars badrum. Halleluja, man kan bli religiös för mindre.

Bluesig

Den senaste tiden har det inte varit glada tongångar inne i Fröken A's huvud, och inte ens kärlek, god mat och träningskickar har kunnat råda bot på all den dysterhet som funnits inuti mig. Det har inte varit någon speciell händelse som utlöst det hela, utan en kombination av att mycket har gått snett på jobbet, studierna har totalt gått i stå och träningen till trots så känner jag mig fet och ful. Med andra ord, I got the blues, and I got it bad.

Men i lördags, efter ha suttit i timmar och kännt mig totalt värdelös efter ytterligare ett SQL-misslyckande, så bestämde jag mig under en hundpromenad att det får faktiskt räcka nu - jag är trött på att gå runt och vara en gnällis. Så under promenaden (som till Miras förtjusning varade i två timmar) så gick jag igenom allt runt omkring mig som gjort att jag den senaste tiden mått som en skitkorv, och insåg en hel del om mina reaktionsmönster som troligtvis drar mig ännu längre ner i bluesträsket. Just SQL-kursen är ett bra exempel, så fort någonting går dåligt så känner jag mig helt värdelös. Just det, värdelös - och då menar jag riktigt värdelös, som i "det är ingen mening att jag ens försöker, jag fattar ju ändå inte" värdelös. Och allt detta av en liten pyttekurs - snacka om slöseri med mental energi.

Hur bryter man ett sådant tankemönster? Ingen aning, men jag tänker försöka med mantrat att inte ta saker så allvarligt, och sedan att klämma in lite roliga saker mellan alla måsten som varit den senaste tiden. Och dessutom så har jag tagit mod till mig och mailat SQL-läraren att jag fattar noll, och svaret (som kom nästan med vändande post, fast att jag mailade på lördag kväll) var ett gulligt datanördsvar med innebörden att det är många som haft problem just med min stötesten. Så, 24 timmar efter hundpromenaden, så känns livet redan lite bättre :-)

På Ior-humör

Idag är jag trött och lite småsur, varpå kollegan glatt utbrister: Du är precis som Ior idag!

 

 

Ekorrhjulet

Den senaste tiden så har jag hört talas om fler och fler unga som helt plötsligt fått hjärnblödning (eller stroke som man kan kalla det om man vill vara modern). Boven i dramat antas vara stress, och då jag på senaste tiden har upplevt att fler och fler av mina medmänniskor är stressade in absurdum så har jag funderat en hel del på varför vi stressar så.

 

Igår ställdes det hela på sin spets, då en liten missuppfattning som gav upphov till en liten försening fick mina kollegor att springa runt som yra höns. All uppståndelse för något som egentligen inte betyder något, som inte ställer till några större problem och som (viktigaste av allt) går att fixa inom en rimlig tid.

 

Personligen så tror jag att stress är någon som man faktiskt väljer själv – jag har personer i min närhet som har mycket, mycket att göra men som inte stressar utan gör en sak i sänder tills allt är fixat, och det som inte hinns med får göras någon annan gång helt enkelt. För egentligen, vad skulle hända om vi inte skulle hinna gå på salsakursen, diska eller svara på alla mail inom ett dygn? Troligtvis inte ett skit, utan vi skulle vakna nästa dag och allt skulle vara som vanligt. Kan vara svårt att tro, men I prömise att det skulle vara så.

 

Jag menar givetvis inte att vi alla borde slacka ur totalt och skita i saker och ting, utan bara tänka efter vad som egentligen är viktigt samt inse våra begränsningar. Det hela belystes igår när en kollega glatt berättade att han tagit semester över jul och nyår för att segla i Västindien. Mina övriga kollegor ser förskräckta ut och tjuter i kör ”Men PROJEKTET då- vad skall hända med det?” (Projektet i fråga är i stort sett klart och kommer inte att driftsättas förrän i februari, inga kor på isen alltså). Till min glädje ser Mr Kollega mycket nöjd ut och svarar: ”Men det är ju Västindien…det är mycket viktigare än projektet”.

 

Helt rätt prioriterat säger jag. Vi borde nog alla gå igenom vad som egentligen är viktigt i livet, och undvika lägga mycket energi saker som egentligen spelar någon roll.