Den senaste tiden har det inte varit glada tongångar inne i Fröken A's huvud, och inte ens kärlek, god mat och träningskickar har kunnat råda bot på all den dysterhet som funnits inuti mig. Det har inte varit någon speciell händelse som utlöst det hela, utan en kombination av att mycket har gått snett på jobbet, studierna har totalt gått i stå och träningen till trots så känner jag mig fet och ful. Med andra ord, I got the blues, and I got it bad.
Men i lördags, efter ha suttit i timmar och kännt mig totalt värdelös efter ytterligare ett SQL-misslyckande, så bestämde jag mig under en hundpromenad att det får faktiskt räcka nu - jag är trött på att gå runt och vara en gnällis. Så under promenaden (som till Miras förtjusning varade i två timmar) så gick jag igenom allt runt omkring mig som gjort att jag den senaste tiden mått som en skitkorv, och insåg en hel del om mina reaktionsmönster som troligtvis drar mig ännu längre ner i bluesträsket. Just SQL-kursen är ett bra exempel, så fort någonting går dåligt så känner jag mig helt värdelös. Just det, värdelös - och då menar jag riktigt värdelös, som i "det är ingen mening att jag ens försöker, jag fattar ju ändå inte" värdelös. Och allt detta av en liten pyttekurs - snacka om slöseri med mental energi.
Hur bryter man ett sådant tankemönster? Ingen aning, men jag tänker försöka med mantrat att inte ta saker så allvarligt, och sedan att klämma in lite roliga saker mellan alla måsten som varit den senaste tiden. Och dessutom så har jag tagit mod till mig och mailat SQL-läraren att jag fattar noll, och svaret (som kom nästan med vändande post, fast att jag mailade på lördag kväll) var ett gulligt datanördsvar med innebörden att det är många som haft problem just med min stötesten. Så, 24 timmar efter hundpromenaden, så känns livet redan lite bättre :-)
1 comment:
Hej svej på dig! Jag känner igen mig exakt i ditt inlägg, mitt liv har känts snarlikt de senaste veckorna och jag vet inte heller hur man bryter dessa destruktiva tankemönster. Fastän allt i livet är "bra", kan det hända ibland att man trots allt känner sig värdelös och inte vet hur man ska göra för att kunna njuta av det man har. Jag tror att jag också kan behöva ta en paus då och då och bara koppla bort hela den här allvarliga "verkligheten"! Men det är skitvsårt, och svårare blir det ju mer det gnager inom mig att jag lever "drömmen", befinner mig i glamorösa Kalifornien, och så vidare... Men faktum är att man kan känna vad som helst var som helst! Men tror du inte att man ibland också kan få låta sig själv inte vara på topp? Jag har undrar mycket över det... Speciellt som 2010 INTE är mitt år. Detta är verkligen inte mitt år! Ska man hoppas på nästa år eller bara finna sig i frustrationen?
Kram!
Post a Comment