julkompisar

Dessa två har hållit mig och Mr d vakna hela helgen med sitt konstanta käbbel. Tur att ni är så söta grabbar, annars hade ni legat ute på blocket nu

Published with Blogger-droid v1.6.5

testing

JAG och min nya pryl börjar att gilla varandra

Published with Blogger-droid v1.6.5

Fingrarna slant vid tangentbordet

...och jag råkade visst köpa mig en sådan här. Men what the fuck, det är ju faktiskt jul. Och jag är faktiskt värd en ny lur

Stela söndag

Tröööögt...

Idag försöker jag samla ihop mina helglediga hjärnceller och jobba lite, men det går trööögt. Hittills har jag mest suttit på Facebook mer än skrivit kravprofiler.

Trots att jag måste tvinga mig själv, och min motvilliga hjärna, att arbeta lite idag så har det varit en skön helg. Igår började jag dagen med ett skivstångspass på Friskis och Svettis, och jäklar vilken träningsvärk jag har idag -speciellt i rumpan, vilket får mig att fåfängt drömma om ett bakparti à la J-lo (om nu någon minns henne i dessa dagar).

Min sociala comeback fortsatte även i går kväll när jag hade äran att få komma hem till Gretchen på glöggmys (har konstaterat att ingen använder ordet glöggparty längre, utan kan man nuförtiden sätta ordet mys som suffix så skall man jäklar i mig göra det också!), vilket var skitkul. Lagom småberusad, och med magen full med julgodis, blev jag sedan hemskjutsad av Mr D direkt hem till sängen. Efter år att ha frusit i kollektivtrafiken när man på vinterkvällar skall ta sig hem, så är det så lyxigt att ha en sambo med bil som kan komma och hämta när man är trött, småfull och fryser....♥

Titta! Jag har blivit social igen!

Plötsligt hände det. Jag steg ut ur bubblan "jobb-MrD-renovering" och träffade en kompis över en öl och världens godaste hamburgare. Tack F:et för sällskapet, hoppas du hade kul trots att jag klädhärmade dig å det grövsta.

Om ni undrar vad jag gjort sista tiden....

...så kan jag meddela att jag fått nytt jobb. Samma arbetsgivare men nya uppgifter, och det är läskigt och spännande på samma gång- ungefär som en berg och dalbana.

De senaste veckorna känns det som om jag konstant befunnit mig på konferenser, diskuterandes visioner, ledarskap och kravprofiler. Min hjärna imploderar snart.

En del av mig tänker konstiga saker

En del av mig skulle älska att leva mitt liv så här. Tvärtemot storstadslivet och önskan om att köpa en ny äppletelefon.

Sockermonstret

Jag saknar er "Efter lunchen godiset". OBS! Gammal bild!

Kampen mot sockermonstret fortgår, och trots att det är tufft så går det rätt okej. Inga återfall ännu.

Jag har dock konstaterat att det är oftast vanan som troligtvis gör att man äter saker vid vissa tidpunkter. Förr köpte jag alltid fem stycken godisbitar efter lunchen, och nu är det inte så mycket godiset i sig som jag faktiskt saknar - men det känns sjukt konstigt att INTE gå och köpa godis och ta sig en kaffe efter maten. 

Igår var det födelsedagsfika på jobbet, och givetvis serverades det tårta. Enligt "reglerna" så är bjudtårta i sociala sammanhang ok, och shit vad gott det var. Och sockerintaget gjorde att det var otroligt svårt att motstå godishyllan i matbutiken sedan, men eftersom jag är bäst så klarade jag det ;-)

Hemma för vård av sjuk hund

Idag är jag hemma halva dagen på grund av något sorgligt. Hunden är sjuk, och då menar jag sjuk på ett läskigt vis: med en timmes mellanrum så reser hon sig och skriker till i cirka trettio sekunder. Någonting i magen gör ont, och veterinären säger att det troligtvis är bukspottskörteln. Just nu väntar vi på ifall medicinen skall funka eller ej, och så länge hon inte blir sämre så kan hon vara hemma. Ingen i familjen har sovit i natt, utan man har med fasa väntat på att nästa anfall skall starta.

Usch, det skär så i hjärtat varje gång hon får ett anfall. Hoppas att allt blir bättre denna soliga fredag.

Shape up!

Ett av mina stora problem är att jag är en jäkel på att prata, men dålig på att verkligen få saker och ting gjorda. Detta speciellt när det kommer till träning och hälsa, inom det området kan jag verkligen skrävla. Men verkligheten hade vänligheten nog att gentilt daska till mig i ansiktet idag, när jag insåg att gulliga Elisabeth, som jag ivrigt besserwissat inom träning i snart tre månader, blivit jävligt fit och tränar betydligt mer än undertecknad med den stora käften.

Så nu har jag tänkt till och har en plan, för jag vill sluta vara en lönnfet, pinsam skrävlare.

De närmaste sex månderna skall jag:

• Inte äta godis. Godis definieras som allt socker i godisform, samt kakor om jag hittar dem i mitt eget skafferi. Mörk choklad är inte godis, och bjuder någon på fika så är det helt ok. Målet är alltså att minska ner på sockret, för eftersom Mr D är en jäkel på att köpa hem choklad så har jag ätit en hel del sista tiden.
• Träna tre gånger i veckan, i mån av tid och hälsa.
• De dagar jag inte tränar skall jag försöka gå minst 12 500 steg.

Dessa tre enkla tumregler skall jag försöka hålla i sex månader, och eftersom jag började igår så är det alltså fram till den 25:e april 2011. Jag skall inte hålla på att väga mig under den tiden, utan endast nu i början samt på avslutningsdagen. Inte heller skall jag börja med någon jäkla idiot-diet eller något annat tjafs, utan äta som vanligt. 

Första dygnet har nu avlöpt, och ett träningspass är avklarat. Sockerdemonen är inte på långa vägar uppiskad och foglig, utan jag skulle kunna döda för en bit choklad....

Boooring

Igår kväll blev jag utnämnd till den tråkigaste extramatten EVER! när jag valde att skruva Billybokhyllor istället för att ta en långpromenad med hunden. 

Lovad vare Herren och hans snickare

Imorgon kommer en vettig hantverkare och börjar snickra på vårt stackars badrum. Halleluja, man kan bli religiös för mindre.

Bluesig

Den senaste tiden har det inte varit glada tongångar inne i Fröken A's huvud, och inte ens kärlek, god mat och träningskickar har kunnat råda bot på all den dysterhet som funnits inuti mig. Det har inte varit någon speciell händelse som utlöst det hela, utan en kombination av att mycket har gått snett på jobbet, studierna har totalt gått i stå och träningen till trots så känner jag mig fet och ful. Med andra ord, I got the blues, and I got it bad.

Men i lördags, efter ha suttit i timmar och kännt mig totalt värdelös efter ytterligare ett SQL-misslyckande, så bestämde jag mig under en hundpromenad att det får faktiskt räcka nu - jag är trött på att gå runt och vara en gnällis. Så under promenaden (som till Miras förtjusning varade i två timmar) så gick jag igenom allt runt omkring mig som gjort att jag den senaste tiden mått som en skitkorv, och insåg en hel del om mina reaktionsmönster som troligtvis drar mig ännu längre ner i bluesträsket. Just SQL-kursen är ett bra exempel, så fort någonting går dåligt så känner jag mig helt värdelös. Just det, värdelös - och då menar jag riktigt värdelös, som i "det är ingen mening att jag ens försöker, jag fattar ju ändå inte" värdelös. Och allt detta av en liten pyttekurs - snacka om slöseri med mental energi.

Hur bryter man ett sådant tankemönster? Ingen aning, men jag tänker försöka med mantrat att inte ta saker så allvarligt, och sedan att klämma in lite roliga saker mellan alla måsten som varit den senaste tiden. Och dessutom så har jag tagit mod till mig och mailat SQL-läraren att jag fattar noll, och svaret (som kom nästan med vändande post, fast att jag mailade på lördag kväll) var ett gulligt datanördsvar med innebörden att det är många som haft problem just med min stötesten. Så, 24 timmar efter hundpromenaden, så känns livet redan lite bättre :-)

På Ior-humör

Idag är jag trött och lite småsur, varpå kollegan glatt utbrister: Du är precis som Ior idag!

 

 

Ekorrhjulet

Den senaste tiden så har jag hört talas om fler och fler unga som helt plötsligt fått hjärnblödning (eller stroke som man kan kalla det om man vill vara modern). Boven i dramat antas vara stress, och då jag på senaste tiden har upplevt att fler och fler av mina medmänniskor är stressade in absurdum så har jag funderat en hel del på varför vi stressar så.

 

Igår ställdes det hela på sin spets, då en liten missuppfattning som gav upphov till en liten försening fick mina kollegor att springa runt som yra höns. All uppståndelse för något som egentligen inte betyder något, som inte ställer till några större problem och som (viktigaste av allt) går att fixa inom en rimlig tid.

 

Personligen så tror jag att stress är någon som man faktiskt väljer själv – jag har personer i min närhet som har mycket, mycket att göra men som inte stressar utan gör en sak i sänder tills allt är fixat, och det som inte hinns med får göras någon annan gång helt enkelt. För egentligen, vad skulle hända om vi inte skulle hinna gå på salsakursen, diska eller svara på alla mail inom ett dygn? Troligtvis inte ett skit, utan vi skulle vakna nästa dag och allt skulle vara som vanligt. Kan vara svårt att tro, men I prömise att det skulle vara så.

 

Jag menar givetvis inte att vi alla borde slacka ur totalt och skita i saker och ting, utan bara tänka efter vad som egentligen är viktigt samt inse våra begränsningar. Det hela belystes igår när en kollega glatt berättade att han tagit semester över jul och nyår för att segla i Västindien. Mina övriga kollegor ser förskräckta ut och tjuter i kör ”Men PROJEKTET då- vad skall hända med det?” (Projektet i fråga är i stort sett klart och kommer inte att driftsättas förrän i februari, inga kor på isen alltså). Till min glädje ser Mr Kollega mycket nöjd ut och svarar: ”Men det är ju Västindien…det är mycket viktigare än projektet”.

 

Helt rätt prioriterat säger jag. Vi borde nog alla gå igenom vad som egentligen är viktigt i livet, och undvika lägga mycket energi saker som egentligen spelar någon roll.

 

 

 

Jag kan inte släppa...

....Sofi Oksanens "Utrensningen". Tack Systeryster för att jag fått låna - den är så bra att jag seriöst funderat på att sjukskriva mig för att få fortsätta läsa.

Idag fick jag skippa cirkelfys - jag skulle ha gått för första gången ever och var sjukt spänd, men det obligatoriska hösthalsontet kom i vägen. Jag tar den annalkande förkylningen som en förevändning för att shoppa en vinterjacka i stället. Önska mig lycka till, att köpa vinterjacka är vinterns svåraste beslut. Och även det dyraste.

Förändringarnas tid

En av de lite sorgligt glada förändringarna som skett den senaste tiden: Sigge dog i våras men nu har Dino kommit in i mina familjen A's liv. Och han gjorde entré med full fart vill jag lova - trots att han är tio veckor så aktiverar han päronen så att de knappt hinner med något annat än att passa det lilla vilddjuret.

Den senaste månaden har jag börjat tappa hår. Inte så att man kan rycka tussar ifrån huvudet à la cancerpatient, men tillräckligt för att jag , och min omgivning, skall bli nervösa. Alla som jag har pratat med har påpekat att det hela troligtvis beror på stress, men jag har inte känt mig stressad alls den senaste tiden - vilket har gjort håravfallet ännu mer skrämmande. I min lightparanoida hjärna förvandlades det oförklarliga håravfallet till en hjärntumör, akut bristsjukdom eller graviditet (ja, jag vet att det är strålningen som gör att håret faller av, inte tumören i sig).

Av en händelse så tittade jag i min kalender idag och insåg allt som har hänt de senaste fem månaderna, och insåg att teorin om stress kanske inte var så långsökt trots allt. För allt detta har faktiskt hänt den senaste tiden:

• Jag träffade Mr D.
• Två veckor efter Mr D's intåg i mitt liv hamnade jag på sjukhus i en vecka. Därefter så flyttade han in hos mig eftersom jag i några veckors tid inte klarade mig själv med två stycken inflammerade lungor. Trots att lungorna långsamt blev bättre så blev Mr D kvar, vilket innebär att jag gått från übersingel till sambo med hund. Och en kombi till råga på allt.
• Nytt jobb. Och en stor omorganisation på gång som kan göra att jag står utan jobb i maj, you never know...
• Ett långdraget renoveringsarbete tog fart när vi tokigt nog köpte en renoveringslägenhet ihop. Livet blev i och med flytten lite mer intressant och lite mer omständigare - vi har exempelvis fortfarande inget badrum eller vardagsrum (det senare är inte så jobbigt förutom att det just nu är ett enda stort skräphål med all skit vi inte vet var vi ska göra av). Ibland är det jättekul och spännande att renovera. Ibland suger det hästballe.
• Det är inte bara i mitt liv som det händer saker - i somliga av mina vänners liv har det dessutom hänt en hel del som till viss mån även påverkat mig. But I don't kiss and tell.
• Gretchen och jag upptäckte Skottland tillsammans i en vecka. 

Hoppas att de närmaste månaderna blir lite lugnare så att jag får ha håret kvar...

Ledig mitt i veckan

Studier vid köksbordet i förorten

Efter en snabb titt på senaste lönebeskedet så kunde jag konstatera att det finns utrymme för att vara ledig en hel del under hösten och vintern...så den här veckan skall jag bara arbeta två och en halv dag, resten av tiden skall jag spendera på att fixa vardagsrummet samt komma ikapp med SQL-kursen som egentligen skulle ha varit klar under sommaren...

På jobbfronten har det hänt en hel del grejer- jag har fått nya arbetsuppgifter och det är hur kul som helst!

Ahh!

Badrumskillen vill ha 80 lök plus moms för att fixa badrummet....Jag får nog börja sälja porr eller knark för att ha råd med det.

Inspiration behövs akut

Idag går allt trögt. En badrumskille har varit här och listat allt som behöver göras i badrummet, och den listan blev lång och besvärlig. Jag får huvudvärk, magont och pengaångest bara jag tänker på skiten. Dessutom så är motionslusten helt död, och mest av allt skulle jag bara vilja skita i allt och ligga i sängen och äta kakor och titta på såpor.Men det går inte , för idag skall vardagsrummet slipas - en aktivitet som leder till att jag kommer att ha slipdamm överallt vilket inte är särskilt trevligt (det kliar och man får ont i halsen). Noll motivation där också alltså.

Det är ju inte särskilt konstruktivt att gnälla, så istället har jag surfat lite på nätet efter inspiration och hittade den här berättelsen på Svenska dagbladets maratonblogg (som verkligen kan rekommenderas- vettiga träningsbloggar skall lyftas fram!) Nu skall jag bara hitta lite inspiration när det gäller badrummet och slipningen as well, så är livet på rätt köl igen!

Äntligen!

Igår kom det samtal som jag och Mr D väntat på i nästan en månad - på torsdag kommer en rörmokare (eller "rörpulare" som man säger i Stockholmstrakten. För mig som kommer från skogarna mot Norge, och har norskans betydelse av pula i skallen, så är dettta ett hemskt ord!) och byter golvbrunnen i badrummet.

Så nu går Googels sökmotor varm, eftersom varken jag eller Mr D har någon aning om vad renovering av ett badrum innebär eller kostar. Skall vi kakla, ha våtrumstapet, underlag, hur mycket skall lejas ut och hur mycket kan vi göra själva för att hålla kostnaderna nere? Frågorna är många....

Äta bör man

Jag, Mr D och hunden har varit på långhelg i skogen hos päronen. Vi plockade svamp, badade, sov middag och åt hur jäkla mycket mat som helst. Jag skojar inte, vi har nog smält i oss en veckoranson av kalorier på tre dagar - i natt vaknade Mr D och trodde att han skulle spy för att han ätit så mycket.

Mitt gamla jag skulle ha i dag haft dåligt samvete över matintaget, och huvudet skulle ha ekat av orden "banta, banta , banta" hela följande vecka, men mitt nya jag skiter i att lägga energi på sådant dravel. Det var gott, jag mår bra och det var sjukt trevligt att äta tillsammans med alla människor som jag suttit tillsammans med vid olika matbord under helgen. Så mitt nya jag ler vid tanken på allt trevligt som hänt under helgen och börjar spackla vardagsrumsväggen istället :-)

Svamptider

Jag är helt övertygad om att det i varje människa finns en urkraft som ger oss tillfredsställelse när man fångar sin egen mat. Så all den svamp som jag hittade i helgen har fått mig på mycket gott humör, till och med när jag fick pyssla med rensning och infrysning (som tar sin lilla tid...)

Någonstans har jag läst att det är skitbra att äta kantareller under den mörkaste vintern- dessa svampar kan tydligen lagra solens d-vitamin, vilket är toppen under de mörka vintermånaderna.

Börja om från början

Först och främst, så fort jag hittar sladden till kameran i flyttröran (lägenheten känns ibland som ett svart hål där prytlar mystiskt försvinner) så skall jag lägga upp bilder från Skottlandsresan samt cribbets nuvarande status, I prömise.

En viktig biföljd av allt klättrande i berg som Skottlandsresan innebar var att jag insåg att det är hög tid att ta tag i min kondis, som efter lunginflammationen inte underhållits av förklarliga skäl. Det är alltså dags att börja om, och jämfört med de andra gångerna som jag dragit i gång träning så har jag nu även tänkt om.

Nu i början ska jag strunta i att räkna kilometer och träningstillfällen, utan bara satsa på att ha kul och få i gång kontinuiteten i träningen. Jag skall inte anmäla mig till något lopp innan jag kommit en bit på vägen, och absolut inte ha dåligt samvete för att jag inte har tränat tillräckligt , utan bara satsa på att må bra och ha kul. Sådär som träning skall vara, men tyvärr inte är för många.

Och igår snörade jag på mig springskorna för första gången på länge, tog med mig hunden och begav mig ut i närområdet som jag ännu inte är så bekant med. Jag och hunden sprang och gick om vartannat, lattjade och rusade - kort sagt vi hade skitkul och när jag sedan började springa i den riktning som jag trodde att hemmet ligger i så var jag övertygad om att vi snart skulle vara hemma. Tjenare, jag sprang åt hel fel håll, och hamnade i Älvsjö istället för Fruängen. Långtur alltså med andra ord. Hunden är i dag så trött efter superturen att hon nästan fått bäras ut för att kissa.

På lägenhetsfronten intet nytt...

...eller jo, vi jobbar på, men allt ser fortfarande ut som kriget så några bilder skulle bara göra att eventuella läsare skulle ifrågasätta vår mentala status när vi väljer att bo i något som skulle kunna tas för en krigshärjad lägenhet. Förhoppningsvis ska jag kunna visa lite på söndag hur det ser ut, för jag hoppas att vi ska kunna lägga golv under helgen.

I övrigt så rullar livet på- det är lugnt och skönt på jobbet så jag flexar ut nästan varje dag för att kunna vara hemma och fixa så mycket som möjligt. Jag har kommit igång så smått med träningen igen, vilket är underbart för både kropp och psyke. Och lungorna har hittills inte protesterat...håll tummarna att det fortsätter så, för jag pallar inte en sjukdomsperiod till.

Men samtidigt som det händer en massa roliga saker, så saknar jag mitt gamla liv med kompisar och många olika aktiviteter. Inte så att jag har tappat några kompisar, men många är på semester och jag har fullt upp med att sandpappra diverse pinaler, så livet den sista tiden har i stort sett bara kretsat kring lägenheten. Det är absolut inget jag beklagar mig över, men återigen, det är så otroligt viktigt att försöka ha så många dimensioner som möjligt i sitt liv för det är lite enahanda när det enda som rör sig i huvudet endast är renoveringsjox. Så därför är Mr D på spelkväll i skrivandets stund, och jag ligger i sängen och skall titta på så många South Park avsnitt som möjligt innan jag somnar.

Sayonara.

Dagens uppgift

Idag står uppgiften att skura köksskåp på actionlistan. Och skura får man verkligen göra, för allt i köket är gult och kladdigt av intorkat fett och rök (gubben som bodde här förut hade inget filter i köksfläkten samt kedjerökte).

Galenskap

Det här är vår toalett för tillfället - visst känns det som om den skulle platsa in på ett Asiatiskt fängelse?

Och så kom då dagen då vi fick nycklarna till vår nya lägenhet, och renoveringsarbetet började direkt. Efter två dagar så tog vi dessutom beslutet att vi skulle flytta in så fort som möjligt, trots att lägenheten för närvarande saknar vissa golv och dusch, eftersom vi då skulle kunna använda vardagskvällarna mer effektivt i renoveringsarbetet om det bara är att gå och lägga sig när man är klar istället för att kuska ut till Södertälje.

Hela lägenhetsprojektet kantas av galenskap, jag inser det, men det är förbannat kul och känns riktigt bra. Och nu har vi hållit på i fyra dagar och man märker rejäl skillnad, och trots att vi stundtals varit trötta och slitna så har vi inte bråkat en enda gång. Håll tummarna att vi orkar hela vägen igenom.

Gulagläger

Igår var det besiktning av nya crippet, och i samband med det så fick jag springa runt i alla rummen och planera renoveringsarbetet.

H-vete, vad vi kommer att ha att göra. Sommaren kommer att ha tongångar av arbetsläger över sig.

Även om jag ser fram emot det så blir jag lite darrig i knäna när jag inser hur mycket jobb det här innebär. Det finns en risk att ni om cirkus ett år kommer att se mig och min halvrenoverade lägenhet i ett avsnitt av "Arga snickarn".

Kvällstradition.

Ballerina och rödvin vid kanalen

Mitt livs affär

Den här har Fröken A köpt tillsammans med Mr D.

Tokigt? Definitivt. Min hjärna vet om att det rent logiskt är i-d-i-o-t-i-s-k-t att köpa en lägenhet (som dessutom måste renoveras) med någon som man känt i tre månader, men trots den vetskapen så känns allt bara så...bra.

Den 15:e juli börjar renoveringsarbetet, som kommer att bli rätt så omfattande då allt måste målas och badrummet måste totalrenoveras. Om någon i Stockholmsområdet har lite agressioner att ta ut så är ni välkommna till Fruängen och hjälpa mig riva. Bullfika utlovas.

Den mest traditionella midsommar jag firat, men ändå inte

Integrationspolitik när den funkar som bäst: Svensk sill serveras i Fatimas hand.

Vanligtvis brukar jag fira midsommar med min familj ute i den stora skogen, men i år så stannade jag kvar i stan och åkte hem till Y & K i Huddinge. Tillsammans med festdeltagare från många olika kontinenter så firade vi en lugn och avslappnad midsommar, och faktiskt den mest klassiskt traditionella midsommar jag någonsin varit med om- även om jag inte var med den Anderssonska flocken

Närkontatakt av tredje graden

Jag har alltid velat se ett vildsvin IRL, men efter gårdagens möte så vill jag helst ha dem så långt bort som möjligt.

Igår var planen att jag och norrlänningarna skulle njuta av sommarnaturen istället för att svära över alla bröllopsfanatiker inne i stan. Vi gick i solen och hade det riktigt mysigt fram tills hunden B helt plötsligt rusar iväg in i skogen, vi hör några sekunder senare hur det brakar till och hur B skriker - ett vildsvin hade kört sin bete in i B's lår.

Promenadlugnet byttes ut mot panik, blod och tårar. Den som var coolast genom hela spektaklet var B himself ,som inte hade något emot att bli omkringburen över stock och sten trots ett blödande bakben.

Lyckligtvis gick allt otroligt bra, B kom in till sjukan snabbt och ett sår i låret är tydligen lindrig åkomma efter närkontakt med ett vildsvin. Vilka bestar de måste vara, jag är helt chockad över hur snabbt det gick och hur mycket skada de kan åsamka.

Det har hänt saker

Min nya sambo. OBS! Hunden på bilden är inte samma hund som beskrivs i blogginlägget - bilden är snodd från det världs vida nätet.

Livet är konstigt- när det väl händer en sak så kan man lätt räkna ut att det kommer att ske femton andra omvälvande saker samtidigt, för att sedan råda totalt stiljte i långa och trista perioder.

Mitt liv ser idag totalt annorlunda ut än när jag i april skrev det sista blogginlägget. Och ja, mycket av det beror på Mr D (som jag fortfarande inte kommer att blogga om, dels av respekt men även dels för att jag fortfarande är löjligt kär så dessa inlägg skulle bara spåra ur), men även på allt det där andra som lavinartat har hänt de senaste månaderna.

Mitt i förberedelserna för Barcelonaresa, tenta och halvmara så kände jag i slutet av april att jag hade konstigt ont i magen. Tillslut kunde jag knappt gå, och då tvingade kollegan Mari mig att gå till doktorn. Då jag var säker på att de skulle ge mig en alvedon och sedan köra ut mig från akuten med en fnysning över min schåpighet, blev jag mycket fövånad då jag helt plötsligt befann mig i en sjukhussal med dropp i armen och omgärdad av en miniarmé av förbryllade läkare. Tillslut, efter fem dagar av prover och otaliga röntgenplåtar, så upptäcktes en bakterie som gjort mina lungor inflammerade. Den dagen då jag fick lämna St Görans med en burk antibiotika i handen var nog en av de bästa i mitt liv, för även om jag inte har något att klaga på angående vården så var det inte kul att ligga inne.

Det har tagit tid att få en normal lungfunktion igen, vilket har gjort att all träning har fått läggas på hyllan.  Även pluggandet har fått stryka på foten, då dagarna på sjukan fått mig att tänka efter hur jag egentligen har levt mitt liv den senaste tiden. Hela tiden har jag haft en schema med plugg, träning, vänner och jobb inplanerat- och omedvetet varit rejält stressad. Lunginflammationen har tvingat mig att dra ner på tempot rejält, och det skall erkännas att det tagit ett tag att vänja sig vid att ta det lugnt och inte ha alla dagar fullplanerade hela tiden. Men efter några veckor infann sig ett zenliknande tillstånd , och nu njuter jag för fullt av att lata mig kungligt.

Episoden med de inflammerade lungorna har även fått mig att inse hur glad jag är att jag är frisk, och varje dag när jag märker att jag klarar av mer och mer saker (gå uppför trappor, leka med hunden et cetera) så blir jag jätteglad över att bli friskare och friskare. Dessutom har jag återigen upptäckt att jag har en hel del häftiga människor runt omkring mig, och jag blir alldeles rörd när jag tänker på all hjälp som jag har fått under den här tiden - för jag har varit rejält handikappad och behövt hjälp med det mesta.

Det konstanta hjälpbehovet som de krassliga lungorna förde med sig, gjorde att Mr D tillfälligt flyttade in hos mig - och blev kvar för han är så jävla mysig. Så nu bor vi två pers (och ibland även en bernard sennen - se bild ovan) i en etta. Inte riktigt optimalt, men vi har kul :-)

Även på jobbfronten har det hänt lite saker - numera kan jag titulera mig "Ekonom" istället för "Ekonomiassistent", och har dessutom numera en fast anställning (var vikarie innan). Typiskt nog så gick företagets ledning ut några dagar efter att jag skrivit på kontraktet, och sa att de skall effektivisera (läs: banta) organisationen och i november skall alla få söka om sina jobb. Just my luck...men jag orkar inte oroa mig. Min CV har stärkts enormt av allt roligt som jag fått göra den senaste tiden, så blir jag av med kneget så kommer jag att landa på fötterna, det är jag alldeles övertygad om.


Man kan alltså sammanfatta den bloggfria perioden med att det har varit lite skakigt, men lärorikt och jag är väldigt glad över mitt liv just nu.

Nu är det officiellt.

Jag ber om ursäkt att jag inte bloggar längre, men jag är fullt upptagen med att vara tokkär. Och jag vägrar bli en sådan brud som bara babblar om sin kille, och eftersom han är allt jag har i skallen just nu så blir det inga blogginlägg förrän jag blir någorlunda normal igen.

Oväntat.

Efter 15 år sedan jag hörde den här senast så får jag den helt plötsligt på hjärnan. Och den finns inte att tjacka på I-tunes, tortyr!

En helg hemma hos familjen A

Det här lilla charmtrollet kom och önskade Glad Påsk.

Påsken har varit mycket traditionell för min del: familj, godis och bokläsning. Tack vare det fina vädret så har jag, alla inomhusaktiviteter till trots, fått lite fräknar :-)

Fast de nyförskansade fräknarna lever farligt den närmaste tiden, då det är bokslutsvecka denna vecka (innebär en massa jobb, reds. anm) och dessutom drar det ihop sig till tenta. Dock har jag en date och en lägenhetsvisning som jag skall hinna med under veckan, så lite kul (vid sidan om allt det tråkiga och alla måste grejer) kommer att rapporteras på en blogg nära dig. För er som varit med ett tag så kommer här lite kul kuriosa: killen jag skall träffa heter Olof....men ABSOLUT inte den Olof. Men det känns lite konstigt...

Ingen högtid hos familjen A är komplett om det inte finns en skogsmaskin inblandat på något sätt. 

Mot kiltarnas land

En av anledningarna till att jag just nu håller koll på flisen är det faktum att jag och Gretchen har bokat en resa till Skottland i augusti. Förhoppningsvis skall vi få se lite slott, får, sjöodjur samt vad skottarna egentligen har under kilten...

Ny hobby

En liten, liten baslikaplanta tittar fram i hemmaodlingen.

Ibland är det guld att vara på konferens.

Idag har jag fått betalt för att gå runt och titta på leksaker i Stockholms troligaste dammigaste museum. 

Äntligen!

Min löpning den senaste tiden har verkligen inte funkat- jag har inte orkat hålla flåset uppe, mått illa under passet och minsta lilla backe har kännts som Mount Everest. Men idag så lossnade det och jag lyckades köra ett långpass på en timme och en kvart utan att gå en enda gång! Och kul var det - mycket tack vare den här gamla goding som spelades i poden:

I fliskrisens spår...

...har jag börjat sälja mina tillhörigheter på internet.

Förhoppningsvis en ny tradition.

Tomma glas och tallrikar efter en lång, lång söndagsfrukostbuffé.

Idag har jag haft en inspirerande frukost med Blackbella. Jag hoppas att det kan bli en ny tradition, för det var grymt lyxigt att svulla och ha det goda samtalet samtidigt.  

Inget är bättre än att sova.

De senaste månaderna har jag sovit mycket skruttit, men har de senaste veckorna arbetat för att sova ordentligt.

Det är inte så att jag har svårt att somna, det tar max tio minuter innan jag kopplar bort världen när jag lagt mig i sängen, utan problemet är att jag vaknar klockan två varje natt - och sedan är det maran som rider mig  fram tills halv fyra då jag till slut somnar om. Samma historia nästan varje natt, och i genomsnitt kanske jag sover fem - sex timmar per natt. Och är man trött så är man inte en särskilt kul person, och dessutom är man rätt så ofta grinig, slö och lätt deprimerad.

Proceduren att sova ordentligt började för några veckor sedan, då jag gjorde det första testet i Lifegenestudien. Studien började med att man fick fylla i frågor om bland annat sina sömnvanor, och sedan fick man träffa en läkare för olika prover. När sedan provsvaren kom så bifogades kommentaren: ät mer järn så sover du nog bättre. Men mindre kaffe och mer spenat allena hjälpte tyvärr inte fullt ut, så de senaste veckorna har ägnats åt att stressa ner rent allmänt.

Av någon anledning så springer jag runt och oroar mig för saker som aldrig har hänt och som troligtvis aldrig kommer att hända (exempelvis så är jag konstant orolig att ingen ska tycka om mig, att jag ska få sparken för att jag inte hunnit med allt på jobbet eller att jag kommer att cancer. Det sista låter lite larvigt, men jag är skiträdd för cancer). Rätt tunga grejer att nojja om varje dag, men nu är den mentala inställningen att så börja tänka på annat så fort de där tankarna dyker upp. Och efter mycket träning så funkar det - jag är lugnare och tänker överlag mer kreativa tankar. Dessutom har jag varit stenhård med att jag ska vara i säng senaste tio - många har skrattat åt mina tidiga vanor när jag shappat tidigare, men jag har varit otroligt principfast. Och nu har det äntligen hänt, jag har sovit nio timmar på raken! Håll tummarna att trenden håller i sig...

Ska inte sticka under stol med att en tråkig bok dessutom också hjälper om man har svårt att slagga.

Fliskris- encore une fois

Helvete också.

Jag har vetat sedan länge att det gällde att vara försiktig med pengar den här månaden eftersom de få slantar jag har ska räcka till mycket. Men för att ytterligare spä på fliskrisen så har nu även Skatteverket beslutat sig för att ge mig kvarskatt, vilket gör att det nu är dags att dra in svångremmen ytterligare. Min matbudget den närmaste månaden kommer att vara ungefär 200 sek per vecka...jag tror bestämt att bönor kommer att stå på menyn ett tag framåt.

Rensning bland mina dåliga samveten.

Igår körde jag och Gretchen det första långpasset på väldigt, väldigt länge - och det tog inte lång stund att inse att konditionen för min del inte är där den borde vara för att klara en halvmara om två månader. Så fram till lunch idag så hade jag träningsångest och dåligt samvete för att jag inte tränat mera och hårdare.

Men idag på lunchen blev jag arg på mig själv- va fan, varför ska jag låta prestationsmonstret nojja sönder träningsglädjen as well? Det räcker att man har dåligt samvete för att man inte jobbar tillräckligt, städar tillräckligt, är så smal, snygg och uppiffad som man borde eller att man inte har ett sådant spännande sexliv som man borde ha som singel i die haupstadt. Träning skall vara kul och ge energi, inte något som jag ständigt har en knut imagen inför.

Så nu tänker jag skita i prestationshetsandet i joggingspåret och skall satsa på att ha kul i stället när jag tränar, och bara ge mig ut när jag vill och har lust. Och som belöning till mitt nyfunna träningsmantra så såg Gud till att jag idag träffade en spinninginstruktör som spelade Rammstein under passet...:-)

Morgondagens uppdrag innehåller bland annat att deffa på gymmet, jobba samt flukta på herrarna i AIK's hockeylag på kvällen.

Lördagsbilder

Dagen började med ett kort besök på denna konferens tillsammans med die Brommafrauen.

Sedan skimpade jag iväg till Grand där jag och Lars gick på rysk filmfestival. Efter filmen kom skådespelaren fram och berättade hur dålig filmen var (only in Russia...)

Avslutning: Dricka och mat på söder med norrlänningarna. Jag orkade fram till halv tio, sedan var det dags att ta pendeln hem till sängen.

Lyxen fortsätter

Bio med F:et = Tisdagslyx

I går kröp jag ihop i biomörkret tillsammans med F:et, och tillsammans såg vi Tim Burtons senaste skapelse. Jag gillar alla färger och fantasimonster som filmen innehåller, men jag är besviken på storyn som var lite...tunn och förutsägbar. Jag måste nästan läsa boken för att ta reda på om det är orginalstoryn eller tolkningen som inte föll mig på läppen.

Idag har jag lyxat mig med att bara bry mitt lilla huvud med huruvida jag skall köpa en Ipod nano eller inte. Ytlighet och materialism i lagoma doser är underskattat.

Måndagslyx

Trista och trötta måndagar blir betydligt trevligare när man hämtar den här filuren på dagis - alla bekymmer och all trötthet är puts väck när han kommer svansande mot en i dagisdörren med kopplet i munnen.  Att sedan bli bjuden på sushi lyfte även det denna måndag till en mycket trevlig dag.

Trött och uttråkad

Den senaste veckan har jag kämpat med att bli av med min sega förkylning, som gjort att jag inte orkat så mycket mer än att jobba och sova. Inaktiviteten har gjort mig otroligt rastlös, men samtidigt så har jag inte haft energi till att hitta på något för att råda bot på tristessen så snacka om moment 22.

Min sega förkylning har dock fått mig att tänka hur jag egentligen lever mitt liv. Saken är den att jag aldrig brukar vara sjuk, men nu den senaste tiden har snuvorna haglat. En artikel om sömnbrist fick mig att inse faktum: jag är småsjukk hela tiden eftersom jag inte sover tillräckligt. Och varför sover jag inte tillräckligt? För att jag har gjort som vana att gå upp klockan fyra på morgonen eftersom jag vill vara på jobbet klockan sju. Jag har alltså låtit prestationsmonstret ta över mina arbetstider, och får nu betala med att ständigt dras med konstant trötthet och tydligen även nedsatt immunförsvar.

Så den här veckan har jag börjat avvänjningskuren- jag har satt mig framför dataskärmen först klockan åtta på morgonen och dessutom kompletterart med att gå hem i tid. I början var jag skitstressad, eftersom jag jag har rätt mycket att göra på jobbet och har svårt att stressa av om jag inte känner att jag ligger i fas. Och hem från jobbet så har stresshormonerna fått frispel eftersom jag inte kunnat släppa att jag under en åttatimmarsdag inte hunnit med lika mycket som jag gjort under en tiotimmars. Men i takt med att veckan flutit fram så har stressen avtagit och det har blivit lättare och lättare att tänka på annat., dock har jag en hel del arbete kvar - så utmaningen kvarstår även nästa vecka.

För att råda bot på sömnbristen så har jag nu åkt hem till skogen över helgen, och efter att ha sovit tio timmar första natten så är livsandarna tillbaka och förkylningen nästan puts väck. Sömn rockar fett, bara så ni vet!

Den sämre fadern

Idag har alla tyckt synd om mig eftersom jag jag haft en snygg whiskeyröst och låtit mer förkyld än vad jag egentligen är. Eller rättare sagt, så länge jag åt Treo regelbundet så mådde jag prima, men när den effekten avtagit så kände jag att jag nog hade lite feber. Just mellan två Treorus så kommer projektledaren (som i förra veckan utropade sig till min "sämre far") förbi min plats och utbrister "Ha, det syns ju att du inte har alla pommes frites på tallriken. Gå hem!" 

Eftersom den sämre fadern även är ett databasgeni så skall jag passa på att utnyttja hans kunskap och våra familjeband, då jag bestämt mig för att bli ett SQL-geni. I morgon är det jag och fadern som skall gå igenom kursbeskrivningar så då gäller det att ha "alla pommes frites på tallriken". 

Något att se fram emot (och spara till....)

Elinorskan under Barcelonas palmer. Kortet är taget förra året när vi var där och hälsade på Heidi.

Tillsammans med norrlänningarna har jag bokat en långweekend till Barcelona i slutet av april. Vad vi skall göra där? Förhoppningsvis shoppa, äta gott och dricka drinkar.

Barcelonagrejen är bara en av roliga saker som kommer att hända i vår/sommar, och som jag inte riktigt har råd med om mitt bosparkonto skall växa. Därför är det budgetliv som gäller ett tag framåt nu - matlådor (som jag kommer att få äta i min ensamhet eftersom mina kollegor fortsätter att vägra äta lunch med mig) vatten istället för vin på krogen och framför allt - inget spontanshoppande! Lite tråkigt kan tyckas, men jag väjer att se det hela som en utmaning och det skall nästan bli kul att se hur snålt jag kan leva...

Det perfekta sällskapet

Hela veckan har jag känt att någon sorts infektion har lurat i kroppen, och lämpligt nog till helgen så har den brutit ut. Jag snorar, hostar och är allmänt trött, vilket har gjort att det har varit perfekt att ha en labrador som sällskap i helgen. Till Baileys förtjusning har vi både bakat och lagat en massa mat i helgen - eftersom han är labrador så har han ett utpräglat intresse för kulinariska experiment.

Bättre i teorin än i praktiken.

Så här vackert är det klockan sju på morgonen i Södertälje. Saker man upptäcker när man är ute med hunden.

Nej, Fröken A kommer nog att vara celibatrice ett tag till. Gårdagens date kommer inte att leda till något mer än vad den var - en trevlig hundpromenad runt Djurgården i vackert (men kallt) vinterväder. Killen visade sig vara rätt så trist och som alla andra karlar oerhört självcentrerad, vilket förvånade mig eftersom jag träffat honom förr och då var han en rätt så kul typ. Men sedan slog det mig att de andra gångerna vi strålat samman har varit på krogen, så den här snubben är nog lite roligare om promillehalten är över noll. Min tidigare slutsats- att killar är bättre i teorin än i praktiken - håller i sig.

Trots att jag och daten skildes åt på centralen så hade jag ändå manligt sällskap med mig på pendeln hem till Södertälje. I helgen skall jag nämligen passa labradoren Bailey, och med det härliga vårvädret som infunnit sig så skall vi passa på att förbättra min plats i stegtävlingen.

En vanlig dag på jobbet

Jag tror att jag aldrig kommer att hitta en arbetsplats som den jag är på nu. Detta har hänt bara idag:

• Jag och några av gubbarna hittade företagssköterskans rum. Tomt och olåst. Givetvis var vi tvungna att testa utrustningen som fanns där på varandra, vilket bland annat innebar att vi lyssnade på bultande hjärtan med stetoskop.
• Jag var tvungen att lugna min chef med orden "Jag är inte med barn".
• Jag fick VD:n att utbrista i gapskratt. 

PS: I morgon skall jag på dejt med en livslevande karl! Operation "Ta tillbaka fröken A" har trots lite strul verkat gå i lås...

Träningsstatus.

Run, goddammit - run!

Enligt kalendern är det nu 12 veckor kvar till halvmaratonet, och det skrämmer mig lite att jag ska springa så lååångt så snart. Och på de senaste veckorna så känns det som om träningen har stagnerat lite grand, så nu är det dags att pusha gränserna framåt. Så i mars månad skall följande uppnås:

• Minst tre träningspass i veckan, varav ett långpass och ett snabbdistans.
• Långpassen skall gå från dagens 8 km till 1.3 mil - skitsamma hur lång tid det tar att lubba runt. 

En duktig arbetsmyra

Trots att jag knäckte 12 timmar på jobbet idag så var dagen en betydligt bättre dag än gårdagen, då det varit en rätt besynnerlig dag. Detta har hänt: Min chef har erbjudit mig ett fast jobb (just nu har jag endast ett vikariat fram till sista augusti). Fast eftersom det är min virriga chef som framfört erbjudandet ingick det inte i framförandet vad exakt det är som jag skall göra, samt  när det hela skulle börja gälla. Rätt så vagt med andra ord, och jag vågar inte riktigt lita på att det kommer att hända - men jag är smickrad. Min första tanke var "Nu kan jag köpa lägenhet!"- och det känns mycket besynnerligt att eventuellt ha det målet inom räckhåll snabbare än jag trott.

Nu hinner jag inte blogga längre - porrsurfning på hemnet hägrar...

Fan tro't.

Jag har blivit en sådan där fjant som springer runt i träningstights på gymmet. 

"That's why God, or whoever, makes new days"

Inget får måndagar med snöblandat regn att lysa upp såsom ett snyggigt nagellack.

När jag är nere så målar jag naglarna för att känna mig lite snygg snabbt. och idag när jag kom hem så  kastade jag mig på nagellacksflaskan. För det har varit en klassisk måndag i snöblasksverige med arbetsrelaterat strul, ont i halsen och trötthet. Dessutom är jag fortfarande dumpad trots att stor del av min dag går ut på att försöka få telefonen att ringa med hjälp av telepati, och just i dag så skulle jag behövt känna mig lite älskad. Kort sagt, jag tycker lite synd om mig själv idag, men det är då jag tar nagellacket till hjälp för att få upp livsandarna lite. Dessutom så brukar jag sådana här dagar tänka på något som huvudrollsinnehavaren i "Precious" säger i filmen när hon har haft en shitty day:

"Today was a bad day. It made me cry. But this day can go fuck itself, because tomorrow will be a new and better day. That's why God, or whoever, makes new days",

Helgen har dock varit mer än bara sömn.

I går kväll tog jag på mig feststassen, tog med mig rödvinet och åkte in till stan då Amsen bjudit in till mingel/vingel i Årsta. På plats fanns även Johan och Lina som jag inte sett på tre år, och minnena från ön haglade tätt. Amsen själv var som vanligt sjukt snygg i sin "lummiga" klänning, och hade kvällen till ära gjort fantastiska cupcakes. 

Friheten och tågförseningar tär på energin

Det var i fredags på löpbandet som jag insåg att den senaste veckan inneburit ett stort minus på sömnkontot. Varje kväll efter jobbet har jag passat på att göra saker som jag tidigare fått välja bort, och sena kvällar i kombination med tågkaos har gjort att jag kommit i säng väldigt sent varje jäkla kväll. Ofta märker man inte att man har underskott på sömnkontot förrän man skall prestera något, och i fredags kväll på löpbandet funkade verkligen ingenting - så helgens mission har varit att sova. Och detta är nog första helgen i mannaminne som jag inte har haft mobilalarmet på utan sovit tills jag vaknat av mig själv. Och det har varit jäkligt skönt vill jag lova!

Angående det föra inlägget så är jag inte speciellt ledsen över lunchrutinerna, utan mest förvånad. Och angående inlägget om operation "Ta tillbaka fröken A" så har den troligtvis gått i stöpet, och det däremot är jag lite ledsen över.

Paria

Jag har upptäckt att vid lunchtid smiter mina kollegor  iväg med sina matlådor och lämnar mig och min matlåda ensamna kvar i kontorslandskapet. Vad säger utstött mer än det?

Dagens guldkorn

Idag ska jag gå på bio med den här filuren :-)

Mein hertz brennt.

Tyvärr kan jag inte visa några bilder från lördagens konsert, då min kamera bestämde sig för att inte samarbeta det minsta. Man kan dock sammanfatta spelningen med tre ord: pojkhumor, eld och dåligt ljud. Jag är faktiskt inte alls impad, även om jag rös när jag sjöng med i Sonne.

Förutom att bli besviken på Rammstein så har jag fått en hel del insikt i helgen, då jag fattat hur messed up jag är på vissa sätt tack vare Monsiuer O - herregud, tre år senare så spökar fanskapet fortfarande! Det som har gjort att jag fått upp ögonen för detta faktum är att jag på senare tid träffat en man, men bara letat och letat fel och på sätt hållit honom i från mig...fast det fanns ju egentligen inga fel, bara fabricerade sådana inne i mitt huvud. Så nu har stackaren gett upp, och jag faktiskt fattat att jag medvetet hållit honom på avstånd bara för att det finns en mikroskopisk chans att samma sak som hände för tre år sedan skulle kunna hända igen - vilket är urlöjligt. Så nu försöker jag ignorera rädslan samt har svalt min stolthet och har startat operation "Ta tillbaka Fröken A", vilket hittills har gått så där...håll tummarna för mig, kära vänner!

Tonight is the night!

 Ikväll är det dags - jag och Lars skall gå på vår första Rammsteinkonsert! Jag blir pirrig i hela kroppen bara jag tänker på det...

Igår så var det första gången som det sög på riktigt att bo i Södertälje och inte i någon närförort till die Haupstadt. Det var nämligen igår som jag insåg att det på grund av den opålitliga kombinationen av pendeltåg och kommande snöoväder så kan det bli knepigt att ta sig till kvällens efterlängtade Rammsteinkonsert. Om jag hade bott inom tunnelbanenätet så hade jag inte behövt oroa mig i samma utsträckning...

Efter lite surande och porrsurfande på hemnet så inser jag att jag inte kan flytta när jag ännu inte har ett fast jobb. Och då det tar endast tre minuter att fixa sovplats hos Gretchen (hon sa ja direkt när jag utlovat en sconesfrukost på söndagsmorgonen) så känns det inte längre så uberjävligt att bo i Södis. Så planen just nu är att åka in till stan i god tid innan snöovädret proppar igen järnvägen och gå på bio, sedan lämna av övernattningsväskan och träffa Lars vid Globen, njuta och sedan försöka tassa in hos Gretchen utan att väcka hundar och människor. Jag hoppas verkligen att konserten är något att ha då den nya skivan är skit, men lite eld lär de väl alltid spruta för att skapa bra konsertstämning :-)

Rester från en av de första kvällarna i frihet

Tomma glas på en persisk bar...

Nya kunskaper

Var på kurs idag där vi fick en snabb introduktion i jonglering för att lära oss tänka på ett nytt sätt. Det var kul, svårt och jobbigt för hjärnan, och nu när jag har all tid i världen så skall jag försöka lära mig konsten att jonglera med tre bollar.

Grillning à la trailer trash

Förra helgen var det dags för en av Familjen A's heligaste familjetraditioner, nämligen  vinterkorvgrillning. Detta året kunde vi inte knata i väg till vår vanliga grillplats i skogen, utan på grund av all snö så fick vi hålla oss till en av de få platser som var upplogade -vilket var byns uppställningsplats för diverse maskiner och husvagnar. Det var alltså grillning à la trailer trash i det vackraste vintervädret som gällde, och som alltid hade vi kanonkul ihop.

Vädret förra helgen var helt otroligt, så jag passade på att ta med Sigge och Gizmo (broderns hund som var tillfälligt utackorderad till Casa del Päron) på en långpromenad.

Nya planer och nytt liv

För prick en vecka sedan så sprack min planering, och det har dröjt tills idag för mig att fatta att just den sprickningen var en rätt så bra grej.

Just nu med studier och jobb så är mitt liv mycket välplanerat och inrutat - jag vet precis hur många kvälla och timmar jag måste sitta med böckerna för att vara i kapp med planeringen, vilket är ett kul men slitigt liv. Fram tills nu har det varit värt att leva så, men förra torsdagen så sprack planeringen och det var inte så kul längre.

Det som hände var att undertecknad fick en ickeinplanerad omtenta, och stressen slog till totalt- att plugga inför den skulle göra att jag skulle komma rejält efter i skattekursen jag läser just nu och hela våren skulle bli ett kaos av stress, stress, stress. Dessutom insåg jag att eftersom jag vill läsa redovisning upp till C-nivå så skulle detta troligtvis pågå i minst ett och ett halvt år till, vilket gjorde att tanken "jag orkar inte" började gnaga. Och den har fortsatt att gnaga tills idag då jag bestämde mig: jag skall hoppa av skattekursen, och först i augusti skall jag göra omtentan- vilket gör att jag inte behöver öppna en enda jäkla pluggbok förrän dess.

Så nu har jag helt plötsligt ett nytt liv framför mig då jag är fri att göra vad jag vill efter jobbet, vilket är en mycket främmande känsla. Och just nu vet jag knappt vad jag skall ta mig för med all tid jag kommer att ha fram tills sommaren, men jag har ett minne av att jag hade rätt så kul innan all hets med studier började så jag antar att det kommer att bli bra. Jag minns att jag gillade att läsa böcker, tror att jag skall krypa ner i sängen nu och ta en av dem som väntar i högen på nattduksbordet :-)

Scener från en arbetsdag

Igår satt jag hela eftermiddagen på ett möte om ett ämne som jag personligen kände att jag inte kunde så mycket om. Med mig hade jag projektledaren, min gamla chef samt två slicka Stureplanskonsulter (tänk er urtypen för brats så ser ni dem framför er) som per skalle debiterar 1500 pix för varje timme som mötet  pågick. Efter fem minuter upptäcker jag att även projektledaren anser att vi tre som representerar företaget inte kan så mycket om ämnet vi har möte om, då han utbrister:
"Va fan sitter vi här och bestämmer om detta, vi vet inte ett skit om det. Vi kan lika gärna bestämma hur ett nytt singalsystem skall se ut för det vet vi heller ingenting om!"
Jag kan inte hålla mig från att garva, för han har ju rätt. Stureplansmänniskorna ser dock mest nervösa ut, och börjar snacka sitt konsultsnack. Efter tio minuter så inser jag att deras jitter mest består av fina ord i hopsatta i meningar som egentligen inte betyder någonting, och jag resten av mötet är jag oerhört fascinerad att de  kan ta så mycket betalt utan att egentligen tillföra något. Ganska så snart så hugger projektledare till, då han tydligen har märkt samma sak. Han avbryter konsultsvadan genom att börja prata om att han har gjort MTP-samt MTA uppskattningar om området vi pratar om, och konsulterna nickar ivrigt som att de förstår precis vad han menar och säger att just de mätningarna är jättebra för just det här ämnet. Projektledaren ser lurig ut och säger:
"Jag menar alltså Mellan Tummen och Pekfingret samt Mellan Tummen och Armbågen"
Konsulterna ser så generade ut att min gamla chef bryter och säger att vi tar paus.

Resten av mötet förflyter under ytterligare Stureplanssnack, varvid projektledaren slumrar in. Konuslterna ser mattare och mattare ut ju längre mötet pågår, och givetvis kommer vi inte fram till något mer än att vi skall ha ett nytt möte...

Idag börjar årets viktigaste händelse

Idag är dagen D på jobbet då årets stegtävling börjar. Jag är med i Team Skywalker och tillsammans skall vi gå till Köpenhamn. Mitt personliga mål är att gå minst 12 500 steg per dag utöver eventuell träning - dags att ladda ipoden med nya dokumentärer och musik med andra ord!

Bilder från Madeiraåterträff

 Ulrika kom med träningstips för att få fastare rumpa. 

Bilen kajkade mitt på E6:an så det blev varningsblinkers och väntan på räddning på väggrenen. Eftersom vi nu är tuffa kvinnor i 30-års åldern så hade vi stenkoll på situationen och löste den galant genom att placera ut varningstriangel snabbt som attan, och spenderade väntan på Tirrens svåger (som vi ringde in som bärgare/chaufför) genom att berätta fräckisar för varandra.

För att kunna äta Tirrens goda mat så tog vi en långpromenad i det fina vädret. Notera det mycket oväntade pariserhjulet.

Vin, trevligt sällskap och god mat. Receptet på en bra helg som kommer värma länge i vinterrusket.