Gott Nytt År!

Inget säger Gott Nytt År som en nyårs/julhälsning från det gamla Sovjetimperiet!

Boo-hoo-ring

Jag är redan pisstrött på att hålla mig undan världen, och jag har ytterligare ett dygn på mig innan jag är 100 % smittfri. Fast nu är jag så uttråkad så jag rymmer till Kista Galleria ändå och startar en massepidemi. Och dessutom bara måste jag köpa nagellack.

Karantän

Ulrika, som har medecinsk utbildning, har lärt mig att man är smittsam 48-timmar efter att man spytt sista gången och att man under dessa 48-timmar bör hålla sig undan. I mitt fall passerar jag 48-timmarsgränsen mitt på nyårsafton, så det är på gränsen om man ska dra på sig festblåsan eller inte. Det får nog faktiskt bli inte den här gången. Tänk att få att smitta en hel fest med vinterkräksjukan, snacka om dålig stämning. Och dessutom har jag ingen festblåsa.

Men va fan

On top of everything else så har jag nu fått vinterkräksjuka. Där rök nog det nyårsfirandet.

Här ser ni förresten hur stora delar av min jul har varit. Labradoren som springer först är min Sigge

http://www.tv4.se/varmland

Oh, joy

Denna julhelgen har varit helt knas. Först försvinner Sven och vägrar att hittas, idag var jag tvungen att sitta på kundtjänsten eftersom deras kontor var översvämmat och nu är jag inlåst i min egen lägenhet. Så istället för att vara på träningen, vilket var dit jag var på när låset slutade fungera, så får jag sitta inlåst och vänta på att SOS Alarm dyker upp och släpper ut mig.

Den här julen har inte varit Malin Anderssons jul. Jag har nog inte varit snäll under 2007.

Julen 2007 har ställts in

I lördags när jag kom till från tåget så möttes jag i min puttehemby av polisbilar, hundpatruller och förvirrade anhöriga som alla förtvivlat letade efter den 97 åriga Sven som tagit sin traktor ut i skogen och sedan försvunnit spårlöst. Rätt ut i den värländska storskogen där man om man har otur kan gå i dagar utan att träffa på bebyggelse. Så det blir ingen jul i år. Istället blir det skallgångskedja efter skallgångskedja efter en gammal man som troligtvis frysit ihjäl vid det här laget.

Egojulhandel

Det där med att man lägger en massa pengar på julklappar till ANDRA har gått mig totalt spårlöst förbi. Istället har jag denna månad lagt pengar på:
* En snorbillig TV och en lika snorbillig DVD
* Ett rosa underställ
* Löparkläder
* En rosa filofax
* En resa till Madeira

Jag kommer nog aldrig till himlen. Likaså kommer jag aldrig att ha råd med den där handpenningen till en alldeles egen lägenhet....

God Jul!

Det är något läskigt med folk (alla utan du Linnea!) som skriver riktiga julkort- herregud, orka? Dock får jag alltid dåligt samvete när de ligger där på hallmattan, då alla tecknade tomtar får mig att känna mig lite som en dålig människa eftersom jag inte klarat av en sådan enkel sak som att tjacka kort och plitat mitt namn på dem. Därför blir det ett mellanting detta år, eftersom alla som jag bryr mig om läser bloggen så ska jag hälsa er alla med bilden ovan att jag på Malin Anderssonskt vis tänker på er trots att jag inte skickat något käckt kort. Och till Malin Sandströms ära skall jag nästa år som julkort skicka er kort på när jag är riktigt, riktigt full.

This would be me if I was a superhero

Och mitt superhero namn skulle vara den Rosa Grisen från Bengtsfors. Superkrafter: att sova hur länge som helst, klara av att se på TV mest i hela världen utan dåligt samvete, alltid vara snyggt klädd (när jag alltså är incognito och inte vill blända alla i min rosa superdräkt) och jag skulle vara en sexgudinna. Dessutom skulle jag dänga vem som helst på TP.

' oroa er inte, jag har inte lost it totally. Kläderna på bilden är mitt rosa Helly Hansen underställ som jag ska ha när jag åker skidor. Ska man åka längd ska man banne mig ha rosa på sig.

Million Dollar Baby

Har tränat boxning för första gången ikväll. Det var svårt men underbart roligt, och jag får verkligen upp sugen för att börja träna kampsport....

Svennebananer bland blattar och troll

Igår hade min kompis Naz sitt trettioårskalas i Märsta, och jag hade absolut ingen lust till att åka. Jag var trött, grinig, hade kvällen innan genomlidit en julfest med jobbet och dessutom var Naz den enda på hela festen som jag skulle känna. Och ärligt talat var jag faktiskt lite orolig eftersom jag misstänkte att jag skulle vara den enda svennebananen på plats, då mina tidigare erfarenheter av liknande tillställningar har varit att man känt sig lite isolerad. Efter att ha brottats med mitt samvete hela dagen tar jag mig till slut samman och skramlar iväg på pendeltåget.

Det skulle senare visa sig att kvällen skulle bli skitkul, och dessutom präglades hela festen av det osannolika. Dels var vi en för Sverige konstig mix människor: två pakistanier, syrianer, araber, chilenare, svenskar och iraner, det vill säga en blandning som inte brukar frekventera trettioårsfester i förorterna. Dessutom serverades ingen alkohol, vilket för oss svenskar brukar vara ett säkert tecken på att festen kommer att bli skittrist, men inte i detta fallet. Så vad gjorde vi som var så kul i dygnnyktert tillstånd? Jo, vi lekte lekar. Hela kvällen. Och jag skrattade så att jag hade ont i magen.

Innan vi skiljs åt så bestämmer vi att vi ska ses igen hela gänget, eftersom vi haft så roligt trots att ingen av oss kände någon annan än Naz innan festen. Och när vi sitter på pendeln tillbaka till stan så tittar de andra passagerarna lite konstigt på oss, för alla integrationsplaner till trots så är det tyvärr inte vanligt att svenskar och invandrare skrattar högt tillsammans på sista natttåget från Märsta.

Så, Sverigedemokrater där ute- oroa er inte. Integration är skitkul!

Träningsläger

Jag och Dansbandsstefan övar nya inkassogrepp i fikarummet

Filmtipset

Bakfylletittade på "Min Granne Totoro" igår ikväll. Har tidigare haft lite svårt för japanska teckande filmer, men denna var helt underbar. Jag vill ha en Totoro och en kattbuss. Totoro!

Önska mig lycka till by the way; ska tillbringa natten på Stanstead flygplats och ta tillfället i akt att catch up on my russian.

Balanskonst

Blåslagen. Det var nog ordet som man kan använda för att effektivast beskriva hur Malin Andersson kände sig dagen då hon steg på TAP-planet och flög till febraurisverige. Och enda sedan den dagen har två år på Madeira helt präglats av den känslan, vilket har gjort att jag skjutit undan alla minnen och vägrat tänka på dem i nästan ett år. Men efter denna semestervecka så har minnena nyanserats tillbaka till vad de borde innehålla, eftersom jag nu återigen sett och upplevt vad livet här innebar fast denna gång utan glasögonen som präglats av skitkatastrofen. Utandning. Inandning. Och balans i minnenas garderob igen.

Förutom filosofierande i mer eller mindre nyktert tillstånd har veckan även innehållit: fikor i mängder, två levador, solning, personalfest med gamla jobbet, en runion med Copacabana och filmtittande med Fredrika.

Att semestra på den gamla ön

Saker man kan göra om man åker tillbaka till ett ställe som man bott på tidigare: skita i att titta på alla "must see"s, äta tårta till frukost, dricka vin, gå på billig bio, äta goda långa luncher och njuta av att det är varmt och ljust!

Klimategoisten

Jag har flyttat på klimatkilendern till en alldeles egen blogg och gett den det utrymme i den virtuella världen som den behöver. Titta i länkregistret och länka gärna!