Igår hade min kompis Naz sitt trettioårskalas i Märsta, och jag hade absolut ingen lust till att åka. Jag var trött, grinig, hade kvällen innan genomlidit en julfest med jobbet och dessutom var Naz den enda på hela festen som jag skulle känna. Och ärligt talat var jag faktiskt lite orolig eftersom jag misstänkte att jag skulle vara den enda svennebananen på plats, då mina tidigare erfarenheter av liknande tillställningar har varit att man känt sig lite isolerad. Efter att ha brottats med mitt samvete hela dagen tar jag mig till slut samman och skramlar iväg på pendeltåget.
Det skulle senare visa sig att kvällen skulle bli skitkul, och dessutom präglades hela festen av det osannolika. Dels var vi en för Sverige konstig mix människor: två pakistanier, syrianer, araber, chilenare, svenskar och iraner, det vill säga en blandning som inte brukar frekventera trettioårsfester i förorterna. Dessutom serverades ingen alkohol, vilket för oss svenskar brukar vara ett säkert tecken på att festen kommer att bli skittrist, men inte i detta fallet. Så vad gjorde vi som var så kul i dygnnyktert tillstånd? Jo, vi lekte lekar. Hela kvällen. Och jag skrattade så att jag hade ont i magen.
Innan vi skiljs åt så bestämmer vi att vi ska ses igen hela gänget, eftersom vi haft så roligt trots att ingen av oss kände någon annan än Naz innan festen. Och när vi sitter på pendeln tillbaka till stan så tittar de andra passagerarna lite konstigt på oss, för alla integrationsplaner till trots så är det tyvärr inte vanligt att svenskar och invandrare skrattar högt tillsammans på sista natttåget från Märsta.
Så, Sverigedemokrater där ute- oroa er inte. Integration är skitkul!
No comments:
Post a Comment