Gott Nytt År!

Inget säger Gott Nytt År som en nyårs/julhälsning från det gamla Sovjetimperiet!

Boo-hoo-ring

Jag är redan pisstrött på att hålla mig undan världen, och jag har ytterligare ett dygn på mig innan jag är 100 % smittfri. Fast nu är jag så uttråkad så jag rymmer till Kista Galleria ändå och startar en massepidemi. Och dessutom bara måste jag köpa nagellack.

Karantän

Ulrika, som har medecinsk utbildning, har lärt mig att man är smittsam 48-timmar efter att man spytt sista gången och att man under dessa 48-timmar bör hålla sig undan. I mitt fall passerar jag 48-timmarsgränsen mitt på nyårsafton, så det är på gränsen om man ska dra på sig festblåsan eller inte. Det får nog faktiskt bli inte den här gången. Tänk att få att smitta en hel fest med vinterkräksjukan, snacka om dålig stämning. Och dessutom har jag ingen festblåsa.

Men va fan

On top of everything else så har jag nu fått vinterkräksjuka. Där rök nog det nyårsfirandet.

Här ser ni förresten hur stora delar av min jul har varit. Labradoren som springer först är min Sigge

http://www.tv4.se/varmland

Oh, joy

Denna julhelgen har varit helt knas. Först försvinner Sven och vägrar att hittas, idag var jag tvungen att sitta på kundtjänsten eftersom deras kontor var översvämmat och nu är jag inlåst i min egen lägenhet. Så istället för att vara på träningen, vilket var dit jag var på när låset slutade fungera, så får jag sitta inlåst och vänta på att SOS Alarm dyker upp och släpper ut mig.

Den här julen har inte varit Malin Anderssons jul. Jag har nog inte varit snäll under 2007.

Julen 2007 har ställts in

I lördags när jag kom till från tåget så möttes jag i min puttehemby av polisbilar, hundpatruller och förvirrade anhöriga som alla förtvivlat letade efter den 97 åriga Sven som tagit sin traktor ut i skogen och sedan försvunnit spårlöst. Rätt ut i den värländska storskogen där man om man har otur kan gå i dagar utan att träffa på bebyggelse. Så det blir ingen jul i år. Istället blir det skallgångskedja efter skallgångskedja efter en gammal man som troligtvis frysit ihjäl vid det här laget.

Egojulhandel

Det där med att man lägger en massa pengar på julklappar till ANDRA har gått mig totalt spårlöst förbi. Istället har jag denna månad lagt pengar på:
* En snorbillig TV och en lika snorbillig DVD
* Ett rosa underställ
* Löparkläder
* En rosa filofax
* En resa till Madeira

Jag kommer nog aldrig till himlen. Likaså kommer jag aldrig att ha råd med den där handpenningen till en alldeles egen lägenhet....

God Jul!

Det är något läskigt med folk (alla utan du Linnea!) som skriver riktiga julkort- herregud, orka? Dock får jag alltid dåligt samvete när de ligger där på hallmattan, då alla tecknade tomtar får mig att känna mig lite som en dålig människa eftersom jag inte klarat av en sådan enkel sak som att tjacka kort och plitat mitt namn på dem. Därför blir det ett mellanting detta år, eftersom alla som jag bryr mig om läser bloggen så ska jag hälsa er alla med bilden ovan att jag på Malin Anderssonskt vis tänker på er trots att jag inte skickat något käckt kort. Och till Malin Sandströms ära skall jag nästa år som julkort skicka er kort på när jag är riktigt, riktigt full.

This would be me if I was a superhero

Och mitt superhero namn skulle vara den Rosa Grisen från Bengtsfors. Superkrafter: att sova hur länge som helst, klara av att se på TV mest i hela världen utan dåligt samvete, alltid vara snyggt klädd (när jag alltså är incognito och inte vill blända alla i min rosa superdräkt) och jag skulle vara en sexgudinna. Dessutom skulle jag dänga vem som helst på TP.

' oroa er inte, jag har inte lost it totally. Kläderna på bilden är mitt rosa Helly Hansen underställ som jag ska ha när jag åker skidor. Ska man åka längd ska man banne mig ha rosa på sig.

Million Dollar Baby

Har tränat boxning för första gången ikväll. Det var svårt men underbart roligt, och jag får verkligen upp sugen för att börja träna kampsport....

Svennebananer bland blattar och troll

Igår hade min kompis Naz sitt trettioårskalas i Märsta, och jag hade absolut ingen lust till att åka. Jag var trött, grinig, hade kvällen innan genomlidit en julfest med jobbet och dessutom var Naz den enda på hela festen som jag skulle känna. Och ärligt talat var jag faktiskt lite orolig eftersom jag misstänkte att jag skulle vara den enda svennebananen på plats, då mina tidigare erfarenheter av liknande tillställningar har varit att man känt sig lite isolerad. Efter att ha brottats med mitt samvete hela dagen tar jag mig till slut samman och skramlar iväg på pendeltåget.

Det skulle senare visa sig att kvällen skulle bli skitkul, och dessutom präglades hela festen av det osannolika. Dels var vi en för Sverige konstig mix människor: två pakistanier, syrianer, araber, chilenare, svenskar och iraner, det vill säga en blandning som inte brukar frekventera trettioårsfester i förorterna. Dessutom serverades ingen alkohol, vilket för oss svenskar brukar vara ett säkert tecken på att festen kommer att bli skittrist, men inte i detta fallet. Så vad gjorde vi som var så kul i dygnnyktert tillstånd? Jo, vi lekte lekar. Hela kvällen. Och jag skrattade så att jag hade ont i magen.

Innan vi skiljs åt så bestämmer vi att vi ska ses igen hela gänget, eftersom vi haft så roligt trots att ingen av oss kände någon annan än Naz innan festen. Och när vi sitter på pendeln tillbaka till stan så tittar de andra passagerarna lite konstigt på oss, för alla integrationsplaner till trots så är det tyvärr inte vanligt att svenskar och invandrare skrattar högt tillsammans på sista natttåget från Märsta.

Så, Sverigedemokrater där ute- oroa er inte. Integration är skitkul!

Träningsläger

Jag och Dansbandsstefan övar nya inkassogrepp i fikarummet

Filmtipset

Bakfylletittade på "Min Granne Totoro" igår ikväll. Har tidigare haft lite svårt för japanska teckande filmer, men denna var helt underbar. Jag vill ha en Totoro och en kattbuss. Totoro!

Önska mig lycka till by the way; ska tillbringa natten på Stanstead flygplats och ta tillfället i akt att catch up on my russian.

Balanskonst

Blåslagen. Det var nog ordet som man kan använda för att effektivast beskriva hur Malin Andersson kände sig dagen då hon steg på TAP-planet och flög till febraurisverige. Och enda sedan den dagen har två år på Madeira helt präglats av den känslan, vilket har gjort att jag skjutit undan alla minnen och vägrat tänka på dem i nästan ett år. Men efter denna semestervecka så har minnena nyanserats tillbaka till vad de borde innehålla, eftersom jag nu återigen sett och upplevt vad livet här innebar fast denna gång utan glasögonen som präglats av skitkatastrofen. Utandning. Inandning. Och balans i minnenas garderob igen.

Förutom filosofierande i mer eller mindre nyktert tillstånd har veckan även innehållit: fikor i mängder, två levador, solning, personalfest med gamla jobbet, en runion med Copacabana och filmtittande med Fredrika.

Att semestra på den gamla ön

Saker man kan göra om man åker tillbaka till ett ställe som man bott på tidigare: skita i att titta på alla "must see"s, äta tårta till frukost, dricka vin, gå på billig bio, äta goda långa luncher och njuta av att det är varmt och ljust!

Klimategoisten

Jag har flyttat på klimatkilendern till en alldeles egen blogg och gett den det utrymme i den virtuella världen som den behöver. Titta i länkregistret och länka gärna!

The List

På vårt vanliga onsdagsmöte kommer det helt plötsligt fram att en av deltagarna har en lista med saker som hon vill göra i livet. Efteråt har jag sjäkv tänkt på lite saker som jag skulle vilja göra innan jag trillar av pinn och återföds som den guldfisk jag egentligen är. Så här kommer första utkastet (Obs, utan inbördes ordning):

Ha riktigt långt hår

Besöka varje världsdel åtminstone en gång innan jag dör

Skaffa en stuga på landet

Åka transibiriska järnvägen

Åka vasaloppet (alla sketna nio milen)

Göka med Mikael Renberg (man måste ju få drömma)

Fjällvandra (Ewelynn och Theresa- är ni på?)

Lära mig uppskatta poesi

Träffa en livspartner (Herr Renberg, kanske? Fast han är säkert jäkligt trist efter alla hjärnskakningar så jag nöjer mig nog med att göka.)

Behöver nog jobba lite mer med vad jag vill med mitt liv...Återkommer!

Läckande kran

Eftersom jag snytit mig konstant i två veckors tid så har jag fått ett sår inne i näsan. En millimeter från min näsborre sitter det, och gör jag hastiga rörelser med min näsa så börjar det blöda. Som den där morgonen i hissen, där en för mig okänd man påpekar att jag blöder näsblod. Naturligtvis försöker jag leverera ett skämt för att lätta upp stämningen lite: "Ah, det är allt kokain jag snortar som gör att kranen blöder ibland"
Den okände mannen skrattar INTE, utan tittar allvarligt på mig och lämnar hissen. På eftermiddagen går jag och min chef förbi hans kontor. Tydligen sitter han i ledningsgruppen för hela banken- det vill säga att det är han samt ett gäng amerikanska pajsare som styr hela ockerinstitutet.

Ridå.

Me, Myself and I

Jag pratar alldeles för mycket om mig själv. Därför ska jag idag inte inleda en enda konversation med att börja blabba om mig själv, och inte heller sticka in med retoriskt meningslösa kommentarer som "Jag tycker att..." eller dra någon annan värdelös anekdot som oftast endast jag tycker är rolig om något som hände mig eller min gammelfarfar för typ hundra år sedan.

Jag äterkommer med hur det har gått. Håll tummisarna.

Semesterplaner

På jobbet sitter jag och mailar med min ledsagare F nere på ön (har läst någonstans att man ser skitseriös ut på jobbet om man sitter och skriver mail hela tiden, skitsamma om vad), och sakta men säkert så växer semesterplanerna fram....Vi kommer med all säkerhet att starkt påminna om Patsy och Edwina då det mesta går ut på att vi ska dricka alkohol. Typ" Vi går och klipper oss på onsdagen, efter lunchen då vi druckit vitt vin, och när vi är fina i håret så sticker vi till en bar och dricker Bloody Marys".

Det är så grymt skönt att veta att man inte behöver vara så jävla seriös hela tiden. Fettnajs faktiskt.

"I don't wanna know your secrets; they lie heavy on my head"

Helt plötsligt har alla börjat berätta sina hemligheter för mig. Först blev jag hedrad över förtroendet, men nu börjar jag bli galen; jag har ju ingen tredje part som jag kan diskutera allt häpnadsväckande som jag vet med! Det är nog dags att återinföra låtsaskompisar, och därmed bli galen på riktigt.

Mission: År 2008

2008 kommer att vara det sista året på min "tjugoårsålder", vilket faktiskt känns lite irriterande. Det passar mig nämligen mycket bra att vara tjugonågonting och rätt så ansvarslös. Trettio- då är det inte längre lika charmigt att bränna hela sparkapitalet på ett par skor, äta popcorn och dricka rödvin till middag för att inte tala om hur mycket socialfall det är att som trettioåring bo i en sunkig andrahandslägenhet utan möbler. Nej, när man är trettio ska man ha ordnat ekonomi, en bra antirynkkräm, dricka latte på sin höjd samt ha glasögon så man ser extra smart ut. Skärpning behövs på alla fronter hos Malin Andersson med andra ord.

Men när jag tänker på den radikala förändringen som måste ske under 2008 för att jag ska överhuvudtaget uppfylla något av 30-års kriterierna, så slår det mig faktiskt en sak: jag är inte riktigt den person som jag skulle vilja vara. Och 2008 är det året som jag ska fokusera på att uppfylla min imaginära bild av mig själv. Och ja- jag vet exakt vad jag ska göra, men det kommer jag inte att tala om här förrän jag har gjort det!

Ur (vasalopps)form

Sedan jag kom till Sverige har jag varit sjuk i ett i ett i ett...och den här veckan slog någon sorts influensa till med ont-i-hela kroppen feber. Inte kunde jag gå på ryskan, jobba, träna eller träffa brudarna, utan istället har jag legat i min säng och bara skakat- samt tittat på all hjärndöd amerikansk TV som finns. Men nu börjar jag repa mig, och igår orkade jag till och med gå till jobbet samt träffa Sara, vilket verkligen blåste in livsandarna i min febriga kropp.

Så i helgen ska jag ta det lungt och se till att min lägenhet återställs till beboligt skick efter att ha sett ut som en knarkarkvart efter min sjukdom.

Mamma vet bäst

Min arma mor sparar alltid det lokala nyhetsorganet "Dalslänningen" till mig, så varje gång jag kommer hem så ligger det en liten hög som jag nyfiket bläddrar igenom. I fredagskväll så ser jag annonsen ; Min Örjan har fått barn med en Mellerudsbrutta. Min Örjan! Och när jag säger till min mor att enligt Dalslänningen så är jag antagligen den sista på glasberget så rycker hon bara på axlarna och säger :"Naturligtvis, du är ju den yngsta systern. Ditt jobb är att ta hand om dina gamla föräldrar och sedan bli hushållerska hos dina gifta syskon, så var det förr i tiden" Så det är alltås därför som det råder mantorka i mitt liv.

Terrorattack

Någon har sprängt Konsum i Bengtsfors. Är jag den enda som tycker att det är lite småkul?

På tåget hem till skogen

Ramses var först väldigt skeptisk till det där med att åka tåg. Men efter en timme var det dyngintressant: hela resan satt han i sin väska och tittade mycket intresserat på alla som råkade gå förbi.

Knockad av mörker

En söndag för snart två veckor sedan ställdes klockan om i Sverige, eftermiddagarna blev mörka hål och Malin Andersson gick i ide. Jäklar vad trött jag är när jag går hem från jobbet, och inget jag gör får mig att piggna till utan min lekamen bara skriker efter sömn.. Jag minns faktiskt inte att jag någonsin varit så här trött av vintermörkret innan, men antagligen har min kropp vant sig av vid vinterdygnet under min tid på Madeira.

Men trots min vintertrötthet så har jag denna vecka åstakommit en hel del; varit hos tandläkaren (Malin Andersson hjärta lågpristandläkare i Huvudsta), kommit på ett tanketrick att använda när min arbetskollega irriterar skiten ur mig, träffat girlsen för den obligatoriska onsdagsträffen och sist men inte minst: bokat en decembersemester på Madeira. Och under den semsestern ska jag vandra i bergen, dricka billigt vin, gå på bio och äta på gamla favorithak. Dessutom kanske jag kan gå på mitt gamla jobbs julfest, en tillställning som jag faktiskt ser fram emot mer nu än vad jag gjorde de jular som jag jobbade på Universal....tänk vad kul det kommer att vara att ha tillgång till fri bar och ej vara i beroendeställning till Mr Fuckfejs....mohahaha

Malmö so far

En enda lååång frukost-idag käkade vi och drack kaffe i tre timmar....

Lågprisflyg

Som vanligt räcker inte min tid till för att uppdatera er alla om vad som händer. Men här kommer lite info i korthet: jag ska strax sätta mig på tåget till Malmö, där Narin och Özgur hämtar på stationen. I morgon ska vi alla plus Ewelynn gå på konsert. Sedan är det Stockholm och verklighet som gäller igen.

Dessutom har jag en massa semester kvar som jag borde ta ut. Någon på Madeira som skulle uppskatta ett besök i början av december? För övrigt måste jag meddela att lågprisflyg rocks, även fast man blir fullpumpad av reklam under flighten.

Ibland är man inte så jävla smart

Just nu är jag rätt så full. Och imorgon ska jag upp klockn ubertidigt och göra högskoleprovet. Malin Andersson är kvinnan som gör de smarta valen i alla lägen.

När mössmonstren visar sig, då vet man att det är vinter

Så mycket, men ändå inget

Det händer mycket just nu. Jobb, Ryska, träning och vänner ska hinnas med under dygnets 24-timmar, och trots att allt snurrar så känns det som om ingenting händer. När man ska berätta för bekanta vad som pågår så står det alldeles still, och det känns som om man inte gör något vettigt överhuvudtaget. Så därför måste jag lista allt som har hänt den senaste tiden, mest för att känna att det verkligen har hänt något i Malin Anderssons liv:

1) En arbetskollega har börjat nypa mig. Oftast när jag minst anar det smyger han upp och klämmer till, dock aldrig på något onämbart ställe. Varje gång blir jag alltid så paff att jag inte kan formulera ett vettigt ord och fråga VARFÖR puckot nyps.

2) Jag har fortfarande inte lägrat Ryskaläraren, fast jag har lyckats få honom att rodna efter en snabb lektion i Daniels flörtskola (Daniels enda lektion gick ut på att flörta skamlöst, vilket kan ligga bakom den arma doktorandens plötsliga tomatfärg)

3) Jag funderar på ifall jag måste göra mig av med min katt.

4) Jag har fått kontakt med Aldijana igen.

5) Imorgon ska jag träffa två gamla gymnasiekompisar för en fika (tack facebook!)

6)Trots träning flera gånger i veckan har jag gått upp i vikt.


Ergo: mitt liv- endast ytligheter för tillfället. Skål!

Seg i kolan

Min mentala status har den senaste veckan varit konstant trötthet, hence all the non existing blogginlägg. Men igår fick jag nya energier efter en kväll på stan med Sara och Snyggo Martin, så ge inte upp hoppet om nya parenteser på denna sida.

Och lika glada var vi när vi kom i mål!

I det post-sovjetiska Hässelby sprang denna glada kvintett idag en mil. Och mycket trötta, och mycket nöjda trampade vi in på en tid som samtliga var nöjda med. Och vi var också mycket nöjda med pizzan som vi åt efter loppet.

Springa långt. långt bort

På söndag ska jag springa en mil. Det är 10 kilometer. 10 000 meter. Det är toklångt. Jag har aldrig sprungit så långt i hela mitt liv, men på söndag ska jag fästa en käck nummerlapp på bröstet och rusa iväg med flera hundra andra och försöka undvika att komma sist i mål.

Jag är scared shitless.

"Det är svårt att hitta en karl utan en diagnos"

Jag har varit lite slö på sista tiden med att logga in på mötesplatsen, men eftersom det är söndag idag, inget bra på TV och jag behöver en anledning till att inte städa så loggar jag in för att kolla om det kommit något intressant. Efter en minut blir jag fed up och loggar ut. Jag fattar att om du inte lagt ut ett kort så finns det en anledning till det, troligtvis att din fru inte ska komma på dig. Och nej, jag tänder inte på din rakade bringa, som du lagt ut bild på. Och hur fan vet du att jag har snygg kropp, det enda du har sett är en två centimeter stor bild på mitt ansikte.

För alla er som funderar på att pröva på internetdating så kan jag meddela att karlar är lika enfaldig på internet som in real life.

Boktips

Har nog tyckt att Katarina Janouch hypats en del i media, men får fingersmäll då jag inser att hennes "Anhörig" är fett bra.

Vakna Svenska Folket!

Blir rejält mörkrädd när jag inser att Sveriges näst största bloggare, Fru Schulman, är en förväxt 14-åring. Svenska folket har tagit henne till sitt hjärta och satt henne på en tron, trots att allt hon skriver är irriterande tonårsbabbel blandat med fyllehistorier från Stureplan.

Finns det populära kvinnliga bloggare som skriver om andra saker än mode, skönhet eller mindless blap? Eller är det enbart männen som representerar intiligentsian i den svenska bloggsfären?

Ree-spect

Sedan jag kom till Sverige har jag bitchat om hur vuxna alla jämnåriga hokus-pokus helt plötsligt hade blivit. Just därför var Maries kommentar på hennes 28-års dag i lördags helt underbar:
"Mitt mål var att säga upp mig innan jag var 28. Nu är jag fri att sticka till Australien i ett halvår" Det kallar jag mod i en tidsera då man helst skall ha minst en bostadsrätt, en förlovningsring samt en karriär.

Ibland funkar inte de gamla djungelordspråken

Det är inte synden som straffar sig. Det är att gå upp extra tidigt för att jogga som orsakar skada; gjorde det i morse och är nu dunderförkyld tre timmar senare.

Amor est mater studiorum

Mitt ryskaplugg har fått en rejäl motivationshöjare: jag har fått en liten crush på min ryskalärare.

Never party on a Fredag!

När jag står på Regeringsgatan klockan två en fredagkväll och inser att jag har ingen jävla aning om hur jag ska hitta hem så vet jag att jag ska instiftat en ny levnadsregel: man skall helt enkelt inte gå ut på fredagar.

På fredagskvällar är folk alltid för trötta efter en veckas jobb, de har inte heller gjort sig av med de spänningar och aggressioner som uppstår om man stressat på ett arbete i femdagar. Resultatet blir att de alltid blir lite för fulla, och kompinationen alkhol samt en veckas frustration och stress är inte bra. Det är just en sådan kombination som gjort att jag helt appropå är vilse mitt i centrala Stockholm alldeles för sent en fredagkväll. Nästa fredag ska jag vara hemma med min katt.

Pu-cko

Igår satt jag och nostalgitrippade totalt om hur underbart billigt det var att gå på bio i Portugal, bara fyra euro och - åh! vad mycket vi gick. Här är det ju så dyrt att man nästan får ansöka om skuldsanering efter man sett en rulle på lokal. Synd, bio som är så kul.

Blir otroligt arg på mig själv när jag på kvällen korsar gatan där jag bor och får syn på kvartersbion. En biljett femtio spänn. Och trots mitt ständiga längtan till den billiga biosalongen har jag aldrig ens varit där.

Space out

Jag ska inte tråka ut er till vanvett med en klassisk reseskildring av Turkietresan, utan väljer att sammanfatta det hela med orden: Vi var borta i sex dagar, men hann skratta bort sju års bekymmer. Exakt så kul hade vi.

Efter att jag kommit hem har jag "spaceat out" totalt: är så förvirrad just nu att jag knappt kan palla mig till jobbet på mornarna, och den mesta av tiden spenderar jag med att i trancetillstånd stirra ut i rymden och spela Kents Ingenting på repeat. Grannarna kommer snart att förgås av vansinne och komma och banka på dörren, vilken har pajat och går inte att låsa. Dessutom kan jag inte komma på ett humant sätt att spola min date, som visade sig vara århundradets tråkigaste man. Jag har försökt ignorans men det verkar inte bita, så jag tror att det enda som funkar är hårt klarspråk.

Min nya arbetskollega känner förresten Mikael Renberg :-)

Det är kallt.....

Precis kommit tillbaka från 30 grader i Turkiet....och det är så jävla kallt i Sverige! *fryser häcken av mig*

Relationskonsulterna

Igår frågade två av mina vänner när jag ska träffa lördagens date igen. Eftersom livet just nu går i 110 så har jag inte tid förrän efter att jag kommer tillbaka från min semester, vilket får mina två vänner att se rött:
"Va! Då hinner ni ju glömma bort varandra! Ni måste träffas innan!"

Eftersom mina två polare faktiskt har haft ihop det med sina respektive i flera mannaminnen, så böjer jag mig för deras expertis. Så ikväll ska vi ses. Och efter det så ska jag packa, tvätta, städa och komma iväg till flyget klockan kvart över fyra i natt. Jag kommer att vara ett vrak när jag kommer fram til Turkiet.

Det där med Good Manners...

Min nyförlovade arbetskollega (se tidigare blogginlägg) kom idag insvassande till kopieringsrummet där jag stod och låtsades jobba, och sticker fram vänster ringfinger framför näsan på mig. Där sitter nämligen förlovningsringen: en blank och platt historia i vitt guld. För Malin Andersson (som betraktar H&M som en fullgod juvelerare) ser det ut som en vanlig ring i silver.

Saker man inte ska säga till någon som har en ny förlovningsring i vitt guld på fingret: "Alltså, hur ser man egentligen skillnad på vitt guld och vanligt silver? Ser ju likadant ut för mig!"

Kollegan ser ledsen ut och lommar iväg. Jag kommer nog inte bli bjuden på bröllopet.

Don´t drink and have PMS

När Malin Andersson har PMS så skall Malin Andersson inte gå på lokal. I fredagskväll fick Malin Andersson PMS-släpp på krogen vid tvåtiden på natten. Lyckligtvis var den utsatte manliga bekantskapen så full att han inte riktigt uppfattade vad som egentligen hände.

Åsså var det dags att börja dejta igen...

Förundran

Jag har sällskap med en arbetskollega på tunnelbanan hem. jag är på väg till ryskakurs och han ska köpa förlovningsringar med sin flickvän. Kollegan har nämligen friat till henne på sin trettioårsdag. När jag frågar varför han valde att be om hennes hand just nu så svarar han med östgötsk dialekt "Nej men vadå, vi har varit i hop i tre år nu och ja, det är väl helt enkelt dags"

För honom är det så självklart på något vis, vilket gör mig förundrad.

Något gick snett

Eftersom jag passat Greta och Tristans hund i helgen, så försökte jag mig på hundtricket. Fast de enda som jag fick napp hos var de här två:

När jag vill vara riktigt elak- då bakar jag!

Eftersom jag egentligen är en gammal tant fast i en lönnfet soon-to-be trettioårings kropp, så är jag omåttligt förtjust i att baka. Och eftersom jag är en flicka som i tonåren haft ätstörningar så äter jag upp allt jag bakar på en gång ifall det är så att jag bakar bara för att stoppa i frysen. Därför tycker jag att det är idealiskt att baka och ta med till jobbet, för då kan till och med den lilla flickan med ätstörning i mig hålla sig från att vräka i sig allt med en gång. Idag var en av mina vikariers sista dag, och eftersom jag vill verka lite hygglig samt få utlopp för en bakorgie så bestämde jag mig för att göra en morotskaka och ta med till jobbet. Fast efter idag så kommer jag aldrig mer att ta med hembakt till min nuvarande arbetsplats.

Efter fikat så vänder sig nämligen en av kvinnorna i min grupp till mig och säger " Erkänn att du bakar för att vi andra ska få dåligt samvete!" Först tror jag att hon skämtar och svarar "Nej, självklart inte. Jag tycker bara att det är kul att baka"
"Nämen, erkänn nu att du gör det för att vi andra ska må dåligt!"

Ibland är vi kvinnor våra egna största fiender.

Ej påsatt= Looser?

Sverige tycks ha drabbats av en omotiverad släng av Martina Haag-feber. Helt plötsligt är hon överallt: i tidningsartiklar, på TV och dessutom spelar hon huvudrollen i en film baserad på hennes egen bok. Hela tiden fnissar hon och ångar av "jag-är-en-liten-tjej-som-egentligen-är-helt-hopplös"-personlighet. Om ni inte fattar vad jag menar så kan ni tänka er Bridget Jones- fast i svensk tappning och lite mer mediasmart. Och egentligen så har jag väl inte stört mig på Martina Haags mediaexponerade våpighet, fram tills den morgonen då jag råkar få syn på grattistidningen Citys förstasida. Där sitter Martina Haag i en mycket snygg Diane Furstenberg-klänning i en soffa och ser toklycklig ut, och rubriken lyder "Jag var en loosersingel!" När jag sedan slår upp tidningen så kan jag där läsa hur Martina glatt bubblar på om hur vilsen hon var i livet fram tills det att hon hittade Erik, och nu har ett helt nytt liv öppnat sig för henne tack vare förändringen i civilstatus.

När man närmar sig trettio och det inte finns en pojkvän i sikte så känns en sådan rubrik och artikel först som en round kick i magen, men sedan blir jag otroligt förbannad för trots min singelhet till 100 procent (kom igen, jag har ju faktiskt en katt och har dessutom knappt rakat benen sen barna Hedenhös- man kan knappt bli mer singel än så)- så jag känner mig absolut inte som en looser, tvärtom. Och jag förstår faktiskt inte hur någon kan betecknas som en looser endast på grund av att man inte blir påsatt av samma person regelbundet eller har delad ekonomi med någon annan individ. Det måste ju finnas 100 andra parametrar som man kan bedöma hurvida någon har ett sådant vagt begrepp som looser. Hela vägen till jobbet är jag så förbannad att jag sitter och funderar på att skriva en insändare om detta mediala påhopp på mig och andra i min situation. Fast sedan så slår det mig hur otroligt synd det är om Martina Haag som mådde så dåligt bara för att hon låg och sov ensam på kvällarna. Herregud, stackars flicka. Tur att hon nu ialla fall har råd med snygga Diane Furstenberg-klänningar.

"Dregla -moi? Nästa gång Theresa kommer ska jag riva henne i fejan!"

Behöver man något mer i livet än en sån här?

Party with the folks in the village

Ärligt talat så trodde jag nog inte att jag skulle ha så ofantligt roligt som jag faktiskt hade i lördags kväll, då jag blivit hemkommenderad för att bevista den fest som mina föräldrar samt deras grannar organiserat mitt ute i skogen där de bor.

Det hela började med sedvanligt mingel av det mindre stela slaget (redan här var jag förvånad över att festen verkade bli roligare än vad jag tänkt mig), och sedan fortsatte taberaset enligt det vanliga program med tipspromenad, femkamp, buffé och sedan kaffe och musik av den inflyttade danske trubaduren. Fast det som var så överraskande med byfesten visade sig när kvällen tillslut var över vara krampen i magen efter brorsans fräckisar, upptäckten att mina grannar planerar gifta bort mig med någon av pojkarna Hollander, det perfekta pilkastet från min sida som höll på att ge min tävlingsinriktade bror hjärtslag och till slut nattbadet i sjön under stjärnhimmeln med mamma och hundarna. Jag kan nog faktiskt utnämna lördagkvällen den 25:e augusti 2007 till den roligaste lördagkvällen hittills under 2007.

Jag och den danska trubaduren

Lögner och förtal

http://theresaslifeanddreams.blogspot.com/2007/08/katter.html

"Blir det ingen andra vers eller?"

Och så har jag fått det som jag ville: i februari när jag kom tillSverige så lovade jag mig själv att jag skulle börja om- hitta jobb, bostad, nygamla vänner och fritidsintressen. Och nu sitter jag här i en lägenhet med en underbar katt, ett passerkort till jobbet runt halsen, en telefonbok med folk man kan ringa till 24-7, ett gymkort i plånboken och en kvällskurs i ryska som jag ska börja traggla på nästa vecka.

Och inte fan är jag nöjd nu när man kan kisa lite med ögonen och säga att jag är i mål- istället har jag sådan ångest att jag egentligen skulle vilja rulla ihop till en boll på golvet och bara gråta. För det var inte så jävla kul det där livet som jag målade upp att jag ville ha, och nu vet jag knappt vart jag ska ta vägen.

Kommer det alltid att vara så att jag konstant kommer att drömma om något annat, oavsett hur bra jag har det?

K.A.O.S

Ur Kaos föddes Unversium, men ur Malin Anderssons lokala kaos verkar ingenting födas just nu. På jobbet har mitt stöd Jeanette försvunnit- jag har helt plötsligt allt ansvar och allt bara snurrar. Olof har dykt upp ur det undermedvetna och dessutom har jag antagligen återigen för hundrade gången i ordningen blivit olyckligt in love.

Jag tror jag går och lägger mig. Väck mig när Jesus återupptått eller nåt.

Upprop!

Härmed uppmanar jag alla Eder att omedelbart skaffa ett användarkonto på Facebook!

Heaven on Earth

Det finns nog inget på jorden som går upp mot att köpa the ultimate wedding shoes för ynka femtio spänn. Halva reapriset rocks- och jag fetignorerar det faktum att jag kanske borde reflektera över att just dessa skor valts bort av tusentals konsumenter innan mig och därmed blev kvar att nästan skänkas bort...

Vardagsliv

The sleep over of the year

Besöket förra helgen från fornstora dagar var verkligen en hit, under avspända former hade vi långa sconesfrukostar, promenerade, grillade och framförallt pratade vi om allt väsentligt här i livet, och antagligen om en hel del oväsentligt as well. När alla var utflugna på måndagen så var jag inte det minsta trött utan utvilad och inspirerad, trots att vi under hela helgen varit på språng. Fast Ramsesstackaren lider av svår abstinens efter förra helgen- det är tufft att gå från fyra personer som gullar med en konstant till en enda ynka person cold turkey.

Annars har den senaste veckan ägnats åt att komma igång med vardagslivet igen. Eftersom min tå numera ser nästan normal ut har jag hittat vägen tillbaka till gymmet. Ibörjan fick jag sparka mig själv för att verkligen komma iväg och varje träningspass var pissstråkigt, men efter ett spinningpass i onsdag så fick jag kicken; den som gör att man går hem genom stan med ett leende på läpparna trots att man är pinsamt genomsvettig.

Förutom att träna så har jag kommit in på en ryska kurs efter mycket strul med Högskoleverket, hittat klänningen till bröllopet samt börjat läsa Linnea Josefina Lundblads nya bok. Och elräkningen gör mig fortfarande förvirrad.

Men va fan

Varför är elräkningar totalt jävla omöjliga att fatta? Inte ens jag, fakturornas drottning, fattar vad fan jag betalar för. Jag misstänker starkt att Fortum är en del av någon jäkla världskomplott.

It sucks to be a grown up and pay electricity bills.

Nej baby...

Allting har inte gått sönder, jag lovar. Men ibland är det bara att bryta ihop och komma igen

Invasionen

Sakta har pusselbitarna fallit på plats inför helgen, då tre gamla arbetskamrater från ön kommer att hälsa på mig (och Ramses) här i kransen. Och helt plötsligt blir jag lite rädd; inte för att vi kommer att ha tråkigt, att Ramses kommer att riva dem och slicka dem i ansiktet klockan sex på morgonen eller för att de kommer att trasha min lägenhet, utan för alla minnen från de två åren som jag delvis förträngt sedan jag steg på planet den där morgonen i februari och ett, två, tre blev bekymmerslösa Stockholms-Malin.

Det har tagit ett par dagar tills det att jag till slut kommit på varför jag kännt lite olust så fort jag tänkt på Madeira sedan det stod klart att helgens reunion kanckar på dörren- det är inte jobbiga minnen jag är rädd för utan det är möjligheten att jag kommer att sakna livet på och omkring Universal Telecom som gör mig bang. För jag vet att när vi kommer att nostalgiskt diskutera alla gamla människor, levador, favoritställen och till och med när vi kommer tvinga Theresa att berätta Fuck Face-historier så kommer saknaden av det specifika livet att sakta växa...och det är det som är skrämmande för en tjej som stängde dörren till det livet när hon valde att bli storstadsbrutta.

Fast å andra sidan så vore det galet att frivilligt ha spenderat två år på ett ställe utan att bli nostalgisk. Så jag är nog ganska glad att jag saknar Madeira, annars hade jag slängt två år av mitt värdefulla liv rätt ner i Atlanten. Och det hade varit riktigt skrämmande.

Saknar er, phuckers!

Alla måste gå på ICA och handla

Mannen framför mig i kön på ICA i Alvik ser bekant ut. Fast jag kan inte riktigt fatta vart jag har träffat en man i 40-års åldern karaktäriserad av den något oväntade kombinationen av dyra märkeskläder och slitet, lockigt hår uppsatt i en hästsvans. Jag vet att jag sett honom någonstans men kan inte komma på vem han är. Jävlar, tänk om det är någon från jobbet som jag borde hälsa på...fast om jag sett någon med långt hår bland mina stela ekonomkollegor så borde jag ha lagt märke till personen i fråga och skulle inte behövt stå här och tveka...Kan inte tro att jag träffat honom på krogen eller på någon fest, brukar ju inte prata med 40-åringar direkt...

Det är när den obekanta men ändå bekanta mannen börjar prata med kassörskan om att han håller på att spela in en ny skiva, ska turnera lite grand i höst samt vara med i Allsång på Skansen som polletten trillar ner. Det är E-type som står där med de mycket slitna kvarlevorna av sitt tidigare tjocka och lockiga hår. Och han har världens pipigaste röst.

Reloading..

Malin Andersson is currently reloading her batteries in the deep forests where her parents live...

Demens

Fan, jag har glömt hur mycket det suger att vara bakfull.

Man är ju inte svårflörtad direkt

Micke: Vi sticker och dansar på Berns på lördag!
Malin: Åh...men tänk om någon trampar på min tå? Då kommer den ju att paja totalt.
Micke: Ingen kommer trampa dig på tån stumpan
Malin: Är du säker?
Micke: Ja
Malin: Okej, då dingodansar vi!

Om min mycket bistra iranska ortoped visste att jag ska gå på lokal och trängas med min brutna tå så skulle hon nog låsa in mig i min lägenhet konvalescenttiden ut. Men som den smarta individ jag är har jag letat fram de enda täckta skorna som jag äger som inte är smala framtill, och ska ha dem som sköld för min stackars tå hela kvällen. Det råkar vara mina svarta punkstövlar. Och det är 25 grader varmt ute. Får nog ta på mig mycket parfym för att dämpa den distinkta doften av fotbira....Party on!

Magic-feber

På tunnelbanan verkar alla sitta och läsa Harry Potter. Kan ju förstå dem- snart kommer alla att veta vad som händer den stackars pojken, och det måste ju verkligen ta bort läsarglädjen om man diggar Potter.

Gamla vanor sitter fortfarande i

En telefonförsäljare à la Grebbestad från Tele 2 har ringt min mor och lurat i henne att han ringt från Telia, eller rättare sagt från Telia 2...Hips vips utan något informationsbrev har deras förval kopplats över till tele 2, vilket i mina ögon luktar abonnemangsflytt (för att inte tala om fulsälj!) Efter tre samtal har ingen kundtjänstmedarbetare i karlskoga lyckats svara på om de flyttat över abonnemanget eller inte. Tillslut brister det:

Arg Malin- Hörru, har du tillgång till Netbusiness?
Kundtjänstspån- öhh, nej?
Ännu argare Malin - Annars hade du lätt kunna gå in under status och se om det finns något där
Kundtjänstspånet- okej då. *Tyst i en minut*
Kundtjänstspån- Sa du under status?
Besserwisser Malin- Yepp
Kundtjänstspån - Räcker det att endast slå in telefonnumret?
Mallig Malin: Yepp- får du upp något?
Kundtjänstspån: Nej
Vänlig Malin: Jättebra! Tusen tack för hjälpen!

Superekonomen från Bengtsfors

..har lyckats att bli pank, troligtvis på grund av för många drinkar i för många barer runt om i landet. Och det är en och en halv vecka kvar till löning. Därför har jag idag rotat i köksskåpen i jakt på de sista ekonomiska resurserna, och nästa steg blir att sälja Ramses på E-bay. Med tanke på att kattfan har en inbyggd väckarklocka konstant inställd på six a.m så borde man få en slant.
Katshing!

Pussel

Min vänstra stortå ser ut som ett pussel för barn med lättare begåvningshandikapp: den är i tre delar som passar fint ihop. Och eftersom de passar fint ihop och inte ligger totalt pêle mêle så behövs ingen operation och inga stift. Så jag avböjer lyckligt erbjudandet om sjuksrivning och haltar iväg till jobbet där jag får en alldeles egen pall att ha foten på.

Och Linnea- jag måste ta detta som ett omen: det som bröt min tå i tre delar var nämligen en svart katt i gjutjärn som skall användas till bokstöd. Bad times are rising...

Bajs

En bister iransk ortoped säger barskt till mig: Vi måste kanske operera din tå och sätta i stift.

Bye, bye gymmet.

Grattis på födelsedagen sa Gud

I morse när jag grävde i min garderob så trillade Jakobs bokstöd i gjutjärn ut och träffade min stortå. I cirka trettio sekunder tittade jag på tån och tänkte "Konstigt att det inte gör ont" sedan svimmade jag. Happy Birthday! Sjukhuset nästa

Varning på stan

Läs inte den här boken! Den är skit! Efter bara tre sidor var jag så förbannad att jag var tvungen att sluta läsa och slänga bokhelvetet. Den är irriterande klyshing och har ett enormt dåligt språk; finns nog inte en enda bisats i hela boken...

Det finns inget så irriterande som dålig litteratur.

Perfect Timing

När man är intryckstrött och vill åka dit man bara kan vara, när man är lite småförkyld och trött, när man vill äta världens godaste pannkakor, när man tvingat Greta att passa Ramses, när ens ena bror äntligen har tid att komma förbi, när man vill klappa Sigge samt bli väckt av honom klockan fem varje morgon bara för att han har bestämt att han vill att man skall ut och gå, när man vill gå i en riktig skog, när man laddat Ipoden med ny musik inför en fem timmars bussresa- då är det dags att åka hem!

Messerschmitt

www.terapisnack.se

En site för dig som gillar att lägga dig i andras liv och tala om för folk vad de ska göra (yes, undertecknad har ett användarnamn)

En cool brud- fast ut och in

Just nu läser jag "Djävulen bär Prada" på tunnelbanan och drömmer om att bli en sån där cool brud med stil. Så med huvudet fullt med drömmar och stilplaner kommer jag till jobbet där Marita hälsar med orden "Du har koftan ut och in".

Hmm, det kommer nog att ta en stund att få den där stilen *bläddrar i Elle*

En spark rätt i hjärtat

Bomullen mellan mina öron har nog aldrig riktigt fattat innebörden av begreppet trafficking, trots alla nyhetsinslag och dokumentärer som jag sett och fast att jag grät på rikitigt när jag såg Lilja 4-ever. Men trafficking har alltid kännts som något fruktasnvärt som händer någon annanstans och inte där som jag lever mitt lilla liv. Men i lördags eftermiddag, när jag står på Världskulturs museets utställning om trafficking och ser på kort från platser där svenska polisen sprängt bordeller så inser jag att det finns kvinnor som fungerar som slavar precis där som jag bor. Och de finns i Borås. Och i Piteå. Och även där som du bor.

Det var korten på de "vanliga" hyreshusen som gjorde att jag tillsut kunde börja fatta och ta till mig vad den moderna slavhandeln egentligen gör med de individer som lurats iväg till västvärlden. Men tanken svindlar även när jag kommer till den banala insikten att drivkraften bakom människohandeln måste vara efterfrågan. Från svenska män. Som bor i Borås. I Piteå. Och även där som du och jag bor.

Ën träff med världens 133:e mäktigaste man

Min arbetsplats är verkligen speciell: Det är ett av världens största företag (faktiskt det största om man enbart räknar på visssa sätt- som jag har glömt) fast ändå närmare till de i toppen ännågot annat företag jag jobbat på-någonsin. I går och idag har koncernchefen för hela tjottafräset varit på Sverigebesök, och han finns helt plötsligt överallt på kontoret: I receptionen och snackar med receptionisterna, i matsalen inspekterandes kaffemaskinen, svarandes på frågor vid en morgonsamling med alla Sverigeanställda. Ständigt leende med perfekt frisyr och très, très american. Även fast jag inte ställde någon fråga på morgonen eller tog tag i honom i hissen så vet jag att om jag hade gjort det så hade han tyckt att det var ok. Vilket bara det ger en mycket bra känsla.


Förutom jobbet (där jag på senare tid fått bossa obehindrat med vikarien Henrik, vilket verkligen är ego-boosting) har den gångna veckan gått i besökens tecken: först kom Linnea på ett alltför kort besök och sedan Narin, och nu till helgen skall jag vara besökaren hos Elinoran i Götlaborg. Ska faktiskt bli skönt att få komma bort lite, och det ska bli fantastiskt kul att få träffa min gamla sambo igen!

Da Vinci in the night

Om man klockan två en lördagnatt passerar en öde Ridarrholmskyrka så är tillfället perfekt att leka lite Da Vinci kod. Världen blir mycket mer spännande om man jagar efter symboler...

"Mot Roslinjen!"

Midsommar på Östermalm

Vi bestämde oss tidigt: Vi skiter i alla traditioner. Vi skiter i stången, sillen, grillandet och supandet. Istället packade vi ihop oss i en liten men stylish lägenhet på Östermalm och drack mängder med rosé. And we had a jolly good time!

Besökaren från öst

Som vindfläkt passerade Nothing but Perfection Stockholm och en luftmadrass i Midsommarkransen. Tårta åts, souvenirer köptes, HM-skämten haglade och det goda samtalet flödade.

Tankenöt

Om jag under det tidiga 2000-talet (det vill säga innan 2007) sagt namnet Johanna Sällström, hade du vetat vem jag talat om?

Inget verkar boosta ditt kändisskap så mycket som ett trakiskt självmord, undrar när Linda Rosing kommer på det?

Snopet

Hehe- ibland statistikporrar jag mig lite. Någon har surfat hit genom att googla "Lesbian photo". Snacka om att bli besviken. Undrar om mina stats kommer att stiga om jag skriver saker som Asian Porn, Big Breasts och Maud Olofsson?

Jag återkommer med en rapport

Kundtjänstmeltdown

Ringer till DN för att säga upp min prenumeration: efter fem minuters väntan kopplas samtalet ner. Pulsen stiger.

Ringer sedan till Tele 2 för att fråga när mitt simkort kommer. Porteringen sker i natt. Efter att ha knappat sig igenom växeln efter konstens alla regler"Det är många som ringer just nu, var god ring senare" Lätt hjärtflimmer.

Ringer till Swedbank- varför kan jag inte använda min pinkod till mitt Visakort? Kärringen som svarar efter 30 minuter råkar lägga på när hon skall konsultera en kollega. De gråa håren börjar komma.

Ringer tillsist Katshing, är ganska förbannad över att de inte lyckats skicka mina papper i tid. Idioten som svarar säger efter tio sekunder:" Nu får du lugna ner dig, jag tänker lägga på" Game Over

Hitta tillbaka

För någon vecka sedan insåg jag att jag för cirkus ett år sedan gjorde fel. Och att jag faktiskt hade möjlighet att ställa allt till rätta igen, en chans som i sådana här lägen är faktiskt ganska sällsynt. Så jag tog chansen- och idag fick jag fick jag ett samtal som förde mig ett år tillbaka i tiden men samtidigt var ett stort steg framåt.
Enda sedan jag kom tillbaka till Sverige har ja gåterupptäckt gamla sidor av mig själv, men ikväll har jag återfunnit något som var en mycket väsentlig del av mitt gamla liv.

Nu ska jag boka biljett till ett bröllop i Ankara den 15:e september!!

"Kvinna, bli vid din hårfärg!"

På allmänhetens begäran lägger jag ut ett kort på resultatet från exprimenten med olika blonderingspreparat. Yes, mina damer och herrar, det har varit flera omgångar med olika blonda nyanser i mina testar de senaste dagarna. Och resultatet? Ingen har hittills sagt" Malin, har du färgat håret?" Fuck.

Jag mötte Lassie (fast på kinesiska)

Jag och Sara tar en fika på Raoul Wallenbergtorget, som visar sig vara fullständigt översvämmat av poliser. Eftersom vi är rätt så tröga denna heta eftermiddag tar det oss en rejäl stund innan vi kommer på att Kinesiska presidenten är i stan. Denna insikt får oss att diskutera Kina, och när allt vettigt är sagt om mänskliga rättigheter, ekonomisk boom och OS så råkar jag nämna i föbifarten att Kinas största artist Wei-Wei tydligen bor på Kungsholmen för att komma bort från hysterin hon skapar i Kina. Jag blir fett förvånad när Sara studsar till: "Hur känner du till Wei-Wei?" "Öhh, jag såg ett program om henne på TV...hon ska sjunga på OS-invigningen"

Till slut kommer det fram att Saras sambo, som undervisar en SFI-klass i Alvik, tydligen har funderat en hel del på varför den nya eleven Wei-Wei fick alla andra kineser fullständigt tappa hakan den dagen hon började, samt varför alla snabbt som attan lärde sig ordet "popsångerska" istället för "Mor är rar" och allt annat som stod i textböckerna.

Ramses

Förra veckans missmod gick tvärt över då Ramses trillade in i mitt liv: eller rättare sagt hoppade upp ur en sportbag och in under min säng, där han morrandes spenderade tjugofyra timmar innan hungern tvingade fram honom. Så småningom (och i takt med att han har kommit till insikt att det är undertecknad som kan öppna kylskåpsdörren och ge honom mat) har det vuxit fram ett kärleksfullt förhållande mellan oss, och nu har han tagit hela min lägenhet i besittning, framförallt fönsterbrädan där han tittar på alla grannar som går förbi. Det är guld att efter en kväll på Solidaritet komma hem till en katt som möter en innanför dörren och som sedan ligger brevid i sängen och spinner tills man somnar.

Förutom kattbestyr har det varit lungt: jag och Gretchen har kommit igång med löpträning, vilket är kul endast om man springer med Greta eftersom hennes humor och underfundigheter får en att glömma bort hur jävla pisstråkigt det egentligen är att springa. Det som mest skrämmer mig med det här projektet är att det helt plötsligt är roligt att träna. Under mina 27 (snart 28...hint, hint) år på jorden har det aldrig varit kul att träna, utan fysisk aktivitet har varit något som man tvingat sig till i bästa fall- detta måste vara ett tecken på att jag verkligen håller på att bli tokig. På riktigt.

Gone Blond

Så jag vart dumpad i veckan, och jag är jävligt sur över det. Men det finns faktiskt inte så mycket man kan göra, har man gett sig in i leken får man leken tåla (usch vilken äckelhurtig floskel)- fast jag förbehåller mig iallafall rätten att sura på barnsligt manér och förbanna manfolk samt fundera över att bli lesbisk. Fast innerst inne tror jag inte på riktigt att det är mindre problemfritt att bli lesbisk, killar må vara puckade men de är iallafall inte sprängdfyllda med hormoner som då och då exploderar. Jag föredrar nog puckad framför psykisk instabilitet. Och sen är det där med skäggstubb...

Så jag inser att det antagligen ännu inte är dags att göra ändringar i min sexuella läggning, och reser mig upp från min säng (som varit mitt manhatarlägerplats) borstar bort chokladsmulorna och gör det som jag alltid gör när jag anser att det är dags att börja om: Jag färgar håret, denna gång blont.

En promenad in i framtiden

Avslutar en formidabel nationaldag med en kvällspromenad med Mikael, och på turen runt Östermalm så planerar vi vår framtid:

När vi blir pensionärer så skall vi flytta in vid Karlaplan och odla fett med hasch.

Fejkvuxen

Första Sverigekrisen har kommit smygande i takt med att jag kommit ut från min egocentrerade "Whohoo-jag-är-i-Sverige-karusell", och börjat notera vad alla runt omkring mig håller på med. Båtköp, snofsiga jobb och karriärer, giftemål, bostadsrätter- när fan blev alla så vuxna?

Själv är jag ju bara vuxen på låtsats. Ibland.

I allafall: Tröjan på bilden fick mig att börja tänka på dig, Fredrika. Så jag köpte den.

På Söndagspromenad med systrarna Blind

Firmafest: Roligare än vad man tror

Firmafest. Enda sedan inbjudan trillade ner för drygt en månad sedan har jag lustigt nog haft lite ångest för denna tillställning, troligtvis pågrund av att min sociala förmåga verkar totalt gå ner till noll då jag måste socialisera mig med mina kollegor. Ganska lustigt egentligen eftersom jag i andra sammanhang inte har några som helst problem att vara social, men så fort jag hamnar i jobbsällskap är alla potentiella samtalsämnen gone with the wind.



Men mina farhågor till trots så har vandrar jag ut från festen med ett leende och inser att jag faktiskt har haft en riktigt rolig kväll.

"Jag är inte på humör för att gå ut"

Detta var frasen som jag sa hela lördagen, men nog fan sitter jag där på kvällen med ett glas rosé i handen, leker med afghanen Rasmus som diskret försöker bita mig i tårna, får skavsår av dansskorna på Linos dansgolv, träffar en galen taxichaufför som bitterfittar sig om sina betalningsanmärkningar, fyllesurfar med Mikael (På min alumnisida från universitetet står det nu att jag är spärrvakt på Metron i Moskva, i går kväll efter ett par drinkar tyckte vi att det var jättekul.. ) äter korv vid Riddarholmskajen och springer till sista tunnelbanan. När jag kommer hem så får jag DN levererad rätt i handen eftersom tidningsbudet kommer samtidigt med mig.

Och jag som inte skulle gå ut.

Mitt och Gretas galna projekt

Jag och Greta har ett litet projekt....vi ska försöka göra en Svensk Klassiker. Med tanke på att jag inte kan åka skidor och knappt simma så är vårt projekt faktiskt mer vansinnigt än galet.

Igår var vi iallafall och köpte lyxpjuck på Löplabbet efter konstens alla regler. Det var lite konstigt att en främmande man tog mig på fötterna med det var intressant- blandannat fick jag reda på att är mycket stabil på foten och har ett stadigt löpsteg. Och skorna är skitsköna.....

Fast jag inser att jag måste träna mycket och länge när jag senare på kvällen blir svettig av att spela Nintendo Wii med Tristan.

I en gunga vid Hornstull är man lycklig

Efter en rejäl kram på Cityterminalen går vi fnittrandes in i Gamla Stan, fikar framför Svenska Akademin och vips färdas vi tillbaka till tiden i Sankt Petersburg och allt känns som om vi aldrig varit isär. Fast det har gått nästan tre år och Linnea den spjuvern pratar ryska som en infödd och jag jobbar på bank.

Och vi fnittrar oss igenpm återföreningsmiddagen, morgongröten, promenaden och kinalunchen. Fast den perfekta stunden var helt klart när vi båda låg i en gunga vid Hornstull.....Sådant lyckoknark kan man inte ens köpa av ljusskygga knarkare på Sergels torg

Dagens Grattis!

Dagens (och antagligen månadens) GRATTIS går till Ellinor, kvinnan som bara så där fixat lägenhet på avenyn och ett jobb i sin nya hemstad Götet.

Just nu springer jag runt och homestylar min lilla knarkarkvart för ikväll ska den visas upp för första gången. Kasanskaja-gänget från min tid i Sankt petersburg kommer att återförenas över en enkel måltid precis som vi brukade göra i det forna Leningrad (eller det framtida Putincity). Just nu springer jag runt och letar efter ställen att gömma allt mitt skräp....

Otålig

Sigge avdyrkar mig, mammas mat är god, min gamla skog är sommarvacker. Men jag är på dåligt humör, verkligen dåligt humör. Riktigt barnsligt pisshumör. För jag är otålig och hatar gå och vänta på folk som inte verkar kunna bestämma sig.

Det bir dock bättre när Sara ringer, och sedan Linnea. Och skrattet bubblar igen när jag hittar det perfekta smörgåstårtereceptet. Fast sen kollar jag min mail, finns inget där och jag blir på dåligt humör igen.

Where did my breasts go?

För ett tag sedan var jag inne i en diskussion med en kille om det var John Lennon eller Lasse Åberg som myntade uttrycket "Livet är vad som händer medans du har fullt upp göra upp planer". Mycket troligt var det John Lennon som sa det först, men jag var lite småfull, på hondjävligt humör och hade för tillfället någon sjuk önskan platta till den arroganta muppen så jag hävdade bestämt att det var Lasse Åberg. Det hela var inte särskilt snyggt och det är inget som jag är stolt över. Skitsamma, min poäng var att jag häromdagen i gymmets omklädningsrum upptäckte att livet ur vissa aspekter hade "hänt mig" medans jag haft fullt upp att planera det.

Det hela började när jag upptäckte att mina bröst ser knasiga ut i sportbehån. Lite diskret försöker jag rätta till dem (nej, killar- tjejer gillar inte att ta sig på brösten bland andra tjejer. Det är en myt) men trots mina ansträngningar ser ändå lite småkonstigt ut. Kritiskt granskar jag mig själv i spegeln och det är då jag ser att jag ser annorlunda ut...Mina bröst är borta. Inte helt borta naturligtvis, men de är betydligt mindre än vad de var förr. Eftersom alla gym till stor del bygger på kvinnors dåliga relation till sina kroppar så finns det naturligtvis en våg i omklädningsrummet, och när jag stiger upp på den upptäcker jag att jag minskat i vikt. Det finns numera sex kilo mindre Malin än vad det gjorde när jag stack från Madeira. Dessutom inser jag att jag helt plötsligt kan sätta upp håret i en hästsvans utan att använda stödhjälp av hårnålar. Jag som drömt om detta ögonblicket får nästan tårar i ögonen.

Och hur hände det här? Vanligtvis brukar man vänta samt arbeta på att håret ska växa eller magen minska, men i det här fallet har förändringen bara skett i smyg. För jag har varit fullt upptagen med allt annat den senaste tiden och inte haft en susning om vad som har hänt. Naturligtvis blir jag skitglad och tänker "Åh bra, det här ska jag fortsätta" men lägger ner den planen när jag kommer till insikt att jag inte har en susning vad det är som jag i själva verket har gjort.

För er alla som nu tror att jag har blivit en total Stockholmsbimbo som skriver blogginlägg om sitt utseende och springer på gym så kan jag även berätta att veckan som gått även innehållit följande saker: Damp-anfall på Moderna Muséet tillsammans med Sara och Snyggo-Martin samt gemensamma våta drömmar om smörgåstårta, Melodifestival med två bögar som får lite sexuell kris när de upptäcker att de tittar på bögarnas storshow i ett sällskap där majoriteten är heterosexuella, träff med Torbjörn, uppbyggande av sociala relationer på jobbet, krig med Kjell på IT-helpdesk...Men allt det där är en annan historia.

I morgon ska jag åka hem till skogen. Och spendera tre dygn tillsammans med Sigge, som utan förbehåll älskar mig villkorslöst och hur mycket som helst vilket är precis vad jag behöver just nu. Synd att han har fyra ben och dålig andedräkt, annars hade jag gift mig med honom...

På söndag kommer Linnea!!

A Walk Down Memory Lane och en Parmiddag

Möter Marie på Tunnelbanan och eftersom vi inte riktigt har tid att catch up efter mellan Centralen och Vreten så bestämmer vi oss för att ta en glas rött och prata, prata, prata. Men det visade sig att det inte var två Québec-musketörer som dök upp, utan tre! Och helt plötsligt minns jag saker som jag inte funnits i mitt medvetande på länge, länge: Poutine, galet Québeciskt uttal, folk man umgicks med 2001/2002. Och det är skitkul att minnas allt vi gjorde då, men det känns också skönt att kliva ut i Stockholmsnatten, promenera till Slussen och fortsätta mitt nutida liv.

Och mitt nutida liv springer vidare: Jag och Greta upptäcker en alldeles riktig skog ute på Kersön, jag tar en snabbpromenad med Mikael och hans adoptivhund Figo som skrämmer skiten ur alla vi möter, och sedan rusar jag iväg till Alvik och pizzerian där jag inser att alla runt bordet är tilsammans med varandra och jag är den enda som inte har med mig en partner (men eftersom Greta har en förmåga att samla på sig sköna människor så finns det inget som helst antydan till att känna sig som femte hjulet) OCH JAG HAR CHANS ATT FÅ ETT FÖRSTAHANDSKONTRAKT PÅ EN HYRESLÄGENHET!!

Mammas chokladtårta

Till er som var med i går: Här kommer receptet!

http://www.arla.se/Default____17653.aspx?RecipeID=14479

Helgrapport

Jag och Sara var på releasefest igår- för ett seriemagasin som heter Drift och som är helt ok om man är på ett Dirty Mood. Det hela utspelades i en källare på Bondegatan där jag och Sara var kvällens huvudattraktioner: Vi var de enda som inte var revolutionärer på hela festen. De kommunistiska ungdomarna valde att sitta och titta lite förstulet på oss, medans jag och Sara satt och diskuterade relationer, framtiden, Rysslandsminnen, John Maynard Keynes omordenitet, att spela för andra lag samt spermadonatorer. Jag hade jättetrevligt, tills det att vi skulle gå och precis som jag ska stänga dörren här jag en palestinasjal kladd säga med hög röst "Ska de där två gå permanent nu?!"Som gensvar bestämde vi oss för att stödja en superkapitalistisk organisation, Vi gick och köpte kaffe på Seven Eleven.

Hela helgen har varit jättebra nu när jag kunnat befinna mig ute i det fria igen. I lördags innan exkursionen till Bondegatan så sprang jag runt med Mikael och tittade på mobiltelefoner, fikade samt gjorde att pitstop på Systembolaget. Idag har jag myst med Greta samt en adopterad vovve ute i solen och legat raklåg i sängen och läst, läst läst!

Feberdrömmar...

...måste vara det det mest knarkiga som finns. Eftersom min feber vägrar och ge sig (vilket kanske beror på att jag vägrar vara hemma från jobbet, öhhhh) så drömmer jag vrickade drömmar hela nätterna. Dessa drömmar är ungefär de mest spännande som har hänt denna vecka eftersom jag inte kan göra ett skit på grund av förkylningen. Idag ringde M och frågade om jag ville med och dricka vin på kvällen, först sa ja jag men sedan kom farbror förkylning från ett lurigt bakhåll och slog till med full kraft- så jag fick ringa till M efter typ en timme och tacka nej, så nu sitter jag hemma, slösurfar och är skitförbannad för att jag måste vara inlåst.

(Fast det har hänt en sak som är så fantastisk att jag knappt vågar tro det. Linnea ska komma hit. In real life. Det känns så overkligt så jag skriver det med småmså bokstäver)

Perspektiv-konsulten

Idag har jag ringt min perspektivkonsult från Götet, och simsalabim så faller saker och ting på plats igen.

En ny medlem i familjen Andersson

Idag var jag ensam på min avdelning eftersom min gulliga mentor stuckit på linedancekryssning till Åland. Naturligtvis ringde det enormt mycket ickebetalande kunder och naturligtvis har mina luftrör passande nog gått i strejk.

"-Jo, det är så här att du om du inte betalar inom 14 dagar så tar vi din bil *HOOOOOOOOOOOOST*, Jo, jag förstår att det är jobbigt om du inte har tre ungar och är beroende av din bil *LUFTRÖRSPIP*Nej, det återstår 300 000 på ditt lån inte 2000 *DARTH VADER ANDNING*"

Titta på bilden här brevid- det är den nyaste medlemmen i familjen Andersson, nämligen en cykel som jag köpt billigt av en arbetskamrat. Jag är redan kär i den, och har döpt den till Rulle. Rulle Rudolf Andersson.

Nu ska jag skriva mail till min stora idol här i livet: Linnea "Lill-Lenin" Lundblad

Sicky

I fredags när jag gick hem från jobbet kände jag det: Förkylningsvarningarna kom smygande. Rosslig hals, rinnande näsa och huvudvärk. Tyvärr försvinner all min IQ när jag blir sjuk så trots förkylning har jag under helgen ägnat mig åt mycket dumma aktiviteter. I lördags var jag ute och dansade med Michael, vilket var jättetrevligt men inte så bra ur "kurera förkylningssynpunkt". I morse när jag vaknade hade jag nästan ingen röst, men när Greta ringde och frågade om vi skulle gå på söndagspromenad kunde jag inte säga nej. Vi spenderade tre timmar ute på Djurgården vilket var skitnice, men min hals mår inte bra....

Omen

Mitt horoskop samma dag som jag köpt ett årskort på gymmet:

Kräftan: Du bör fundera på varför du spenderar så mycket pengar på saker som du sällan använder.

Malin Andersson-Ingen riktig kvinna

Jag kan inte ens tröstäta så som kvinnor ska göra. Ingen glass, godis eller choklad när livet känns tungt här inte. Malin Andersson tröstäter turkisk yoghurt. Och istället för att titta på snyftiga kärleksfilmer när jag känner mig hängig så surfar jag runt på Flashback för att hånskratta lite.

För övrigt misstänker jag att någon har lagt in ett "smakfullhetsfilter" i min billighetsversion av Ipod. När de låtarna som jag aldrig skulle erkänna att jag lyssnar på kommer upp i spellistan och ska spelas så hänger sig skiten.

Efter att ha skruvat ihop sidobordet Ingo är jag starkt övertygad om att Ingvar Kamprad faktiskt är utsänd av ondskan själv och att IKEA är inget annat än den ondes högborg. Det där med platta packet och skruva själv är endast ett vapen för att sprida missmod och förgrymmelse runt världen.

Hobby: Busschaufför

Idag hade jag lunch med min fadder; eftersom vi inte känner varandra så väl så börjar jag lunchen med den allmäna smalltalksfrågan: Haft en bra helg? Faddern svarar att jo, han hade haft en bra helg men på söndagen hade han jobbat. Jaha, sa jag- vad jobbar du med då (notera att vi jobbar på en bank, inte en chans att han åkt till kontoret på en söndag med andra ord) Jo, svarar min fadder, jag jobbar som busschaufför- det är en hobby som jag har. Efter ytterligare lite frågor från min sida så visar det sig att min gullige lilla fadder kör buss i linjetrafik i stockholms stad- bara för att han tycker att det är kul. Min fadder är en skön kille.

Många frågar mig om hur det är på mitt nya jobb. Jag har varit där i en vecka nu och är ganska övertygad om att det kommer att bli bra- först och främst beror det på arbetskamraterna som verkar vara hur reko som helst. Vi är sex stycken som jobbar på min avdelning, och ingen har kommit med någon attityd utan alla är väldigt naturliga och vänliga, vilket jag gillar. Det är stora skillnader från Madeira, så för er där nere på ön så har jag gjort en liten jämförelse:

1) Chefen knullar inte med anställda. Min chef är en stabil kvinna på 50 bast som är trygt gift. Tror inte att hon har för vana att supa sig asfull varje helg heller. Stora skillnader i management med andra ord.

2) Inga kackerlackor i kaffemaskinen. Kaffet ingehåller alltså inget extra proteintillskott i form av malda och upphettade kackerlacksdelar.

3) Min chef hatar mig inte. I fredags satt vi och diskuterade New York i en timme, och under den diskussionen fick jag mer förtroende för henne än vad jag någonsin fick för FF. Hon hälsar glatt på mig varje dag dessutom, FF stirrade mest surt på mig om jag råkade komma i hans blickfång.

4) Jag blir inte attackerad och utfrågad av management om jag inte redovisar minst 80% av min tid.

5) Varannan vecka har vi uppföljningsmöten med chefen, där vi diskuterar vad vi gjort och vad vi vill göra. Minns att jag under mina Madeiraår haft ett sådant möte.

Men ni där nere på ön: Jag saknar Madeira och allt vi gjorde. På något sätt var det vi som var företaget- det vi gjorde hade stor betydelse eftersom vi var en liten organisation och man märkte resultat direkt. Dessutom känns det skitkonstigt att gå hem nu och vara ensam hemma: på Madeira kunde man alltid hitta någon i köket eller i TV-soffan när man kom hem. (eller i mitt fall: Mikaela dansandes i vardagsrummet). Så visst, allt är inte perfekt, men glöm inte bort allt bra som ni har, det väger upp mycket av allt som händer. Måste tacka er också för alla inlägg i gästboken på helgon, är alltid kul att titta in och se vad ni skriver.

Idag råkade jag anmäla mig till en ryskakurs. Och tappa bort mitt körkort

Upptäcktsresande

Nu har jag rivit ut kartorna ur telefonkatalogen och snörat på mig promenadskorna. Mission: Att hitta från Midsommarkransen till Djurgården och picknickfilten.

Uttuggat Jenka

Idag kom han i min väg- kontorscasanovan. På varje arbetsplats finns de och de är alltid lika intressanta som ett välanvänt Jenka- det vill säga smaklöst. Jag sa nej tack och gled iväg.

Nu ska jag sova efter en jättebra kväll ute hos Greta och Tristan.

Ansikten från forna dagar

Tisdagmorgon, sätter mig ner på tunnelbanan på väg till första arbetsdagen, vips hör jag "Hej, Malin". Ett visitkort senare har jag fått reda på att Martin lyckats bra i livet sedan vi sist hängde.

Onsdagkväll- kvällspromenad i Aspudden, någon tar mig på axeln: Jerry har lika rött hår som föut.

Torsdageftermiddag, på perrongen svischar Marina förbi: samma Marina som för sex år sedan

Det känns som jag är med i ett avsnitt av "Här är ditt liv"

Min första dag på jobbet: på mitt skrivbord fanns en orkidé från arbetskamraterna och brevid stod en fadder som är helt tokig i dansband och som drömmer om att åka till Nordkorea.

Det här kan bli riktigt bra.

Angst

Vakna i en rörig lägenhet, snö, tur till Ikea med bultade bakfylleskalle, bara köpa tråkiga saker som gardinstänger och mitt i allt så spelas Cranberries "Linger" i högtalarna- en låt som jag starkt förknippar med januaris intermezzo, och vips expressfärdas jag mentalt tillbaka till den tiden. Inget söndagsmys här inte.

För oss som hatar strumpbyxor

www.sfq.se- strumpor direkt hem i brevlådan! Hur smidigt som helst.

Det stillsamma livet

Det är de små sakerna i livet som får ta mycket tid nu förtiden. Idag exempelvis stod jag och Sigge och tittade på ett tranpar i ungefär en kvart, vi var jättenära eftersom tranorna tydligen var riktiga showbiz-tranor och vana vid en crowd. Livet på landet är i en annan dimension än livet i stan, saker och ting får ett helt annat utrymme här ute i skogen vilket många gånger är väldigt skönt.
Det var också de små sakerna som tog mycket tid av min Londonvistelse (trots att jag befann mig i en av världens största städer): jag sprang inte runt med kameran runt halsen och tittade på alla sevärdheter, utan det var istället utställningar, bokhandlarna och skivaffärerna som fick ta tid- allt det där som jag saknade på Madeira (innan FNAC kom i och för sig, men jag hann inte utforska FNAC’s gudomlighet innan jag drog). Det som var riktigt skönt med London var att jag för första gången på två år var riktigt anonym- på Madeira var jag det absolut inte och inte heller i Bengtsfors. Så det var inte så mycket action direkt under Londondagarna, utan mest jag som gick omkring och resonerade hårt med mig själv för att inte köpa allt jag såg- vilket underlättas om man ska flyga hem under Ryanairs fascistiska bagageregler. Till Linneas ära köpte jag "Napoleon Dynamite"- jag återkommer till dig daragaja när jag har kikat på den!
Min mammas och min loppiskarriär har dessutom kommit till ett slut. I lördags packade vi in våra överflödiga pinaler i bilen och stack till Dals-Långed där vi hade hyrt ett bord på en loppmarknad. Tillställningen började klockan tio, och när vi några minuter över nio står en mycket upprörd jugoslav (ironiskt nog var han klädd i träningsoverall, precis som den svenske fördomen tillskriver) som undrade varför i helvete vi var så sena. Han hade ju öppnat klockan sju för att säljarna skulle kunna plocka fram sina saker! Först trodde jag och morsan att han skojade, men han var arg på riktigt trots att det tog oss blott ynka tjugo minuter att ställa i ordning våra saker. Sedan satt vi i fyrtio minuter, medan jugoslaven ilsket sprang runt bland försäljarna och skrek på dem, på att klockan skulle bli tio och portarna skulle öppna och köparna skulle strömma in. Klockan blev tio och det kom – INGEN! När det var en timme kvar av loppmarknaden, som varit en total flopp försäljningsmässigt men vi försäljare hade skitkul med varandra, så började några försäljare att plocka ihop sina saker. När jugoslaven fick se det så blev det en kollektiv utskällning igen, men det sket i smitande försäljarna i utan stack i alla fall. Det var faktiskt skitkul, till jugoslavens förtvivlan satt jag och mamma och fnittrade igenom hela uppståndelsen.
Mitt träningsbeslut har faktiskt hållit i sig sedan upptäckten av Kirgistan och vandringsmöjligheterna, jag har sprungit i intervaller de senaste veckorna och har nu ökat till intervallerna : löp 10 min, gång 5 min, löp tio minuter ..osv. Inte så mycket kanske, men en stor seger för mig som alltid skrotar liknande planer minuten efter att jag kommit på dem.
Eftersom mina dagar ute i skogen snart är slut så har jag klippt mig, och i måndags efter besöket hos den mycket gulliga norska frisörskan var jag skitnöjd. Idag har jag tvättat håret och nu, utan frissans plattång och professionella handlag, ser jag ut som en tjeckisk hockeyspelare. Fuck.

London Calling

Snabbt internet! Äntligen! Sitter nämligen just nu på centralen i Göteborg och surfar på ett cafe. Om en timme ska jag nämligen sätta mig på bussen till City Airport och ta planet till London för ett par dagars museibesökande och shoppande. Kom på det här förra veckan då jag insåg att jag inte har rätt till semester i år, så jag tänkte passa på innan jag sitter fast i the shackels of employment!

Annars har det varit väldigt lungt, inte hänt så mycket förutom att det pågår stridigheter mellan älgjaktslaget och hemmansägarna i hembyn...inte så mycket action egentligen förutom att vissa människor inte talar med varandra och det intrigeras för fullt. Fast i helgen lämnade jag hembyn och dramat för någon dag då jag stack till Anna i Göteborg, och tillsammans gjorde vi något som antagligen kommer att förstöra min privatekonomi för flera år framöver- vi gick på Turmässan. Jag har hittat fem resor som jag bara MÅSTE göra, och först i tur står en vandring i Kirgistan som jag funderar på att göra i juni nästa år. Fast innan det måste jag börja löpträna eftersom man vistas på höghöjd och jag har en grundkondition som är lika med noll. Hmm, det har jag ju aldrig lyckats med innan undrar om jag gör det den här gången.....

Over and out!

Tankesmedja

Malin Andersson har återuppstått! Japp, den koma som jag befunnit mig i den sista tiden har släppt och jag har börjat göra saker igen. Jag har slitit ut både Sigge och Ruben med långa promenader den senaste veckan (har shoppat rejäla vandringskängor som bara måste testas) och har börjat strukturera upp mitt liv. Kan erkänna att jag fortfarande ser mycket på TV4s eftermiddagssåpor, men va fan- man kan ju inte bli normal med en gång efter flera veckors zombietillstånd (och innerst inne måste jag erkänna att jag tycker att doktorn kan komma är spännande, fast I would never speak it out loud). Dessutom har jag läst rejält mycket med böcker, och kan varmt rekommendera boken "Blod och Död" av Jens Garman (Tack Torbjörn Andersson-Andersson för tipset…) Det som jag annars har ägnat min tid åt är att tänka. Dels på allt som har hänt (kom fram till att det är ingen ide att älta) på framtiden (drog slutsatsen att det inte är någon ide att oroa sig) och vilka mål jag ska ha i livet (det enda jag kom på att var jag ska spara till långt hår, behöver nog tänka lite till på vad jag vill med mitt liv..)
Annars så har våren kommit till Sverige- det är runt tio grader varmt och solen skiner. För två veckor sedan var det tjockt med snö överallt, men nu så blommar redan blåsippor och krokus, huggormar ligger och solar sig och jag har precis plockat fästingar både från Sigge och Klas…Klimatförändring, någon?
Årets första bad skedde igår då jag och mamma doppade oss i sjön efter någon timme i bastun. Det var underbart! Isen har precis släppt, stjärnorna lyste och det var alldeles tyst nere vid sjön…
Lustigt förresten att jag har haft jättemycket besökare på min blogg under den perioden som jag skrivit minst….
Simma lugnt!

Trötthet

Det har hänt ganska mycket sedan jag lämnade Madeira- Malin Andersson har nämligen gått och blivit vuxen! Jepp, jag har skaffat mig ett riktigt jobb och nästa vecka ska jag åka och storhandla kläder så att jag ser produktiv och rejäl ut. Jag har även fått en lägenhet som jag kan hyra i ett år. Mitt liv har alltså tagit en hundra procentig vändning sedan jag lämnade ön, vilket känns helt galet.
Just nu är jag ledig fram tills den 10:e april, då mitt jobb börjar. Och det jag gör är att sova- har sovit som en stock sedan jag fick reda på att jag blivit en anställd kvinna. Fast sakta har mina livsandar återvänt- idag har jag packat upp min resväska!! Dessutom har jag fikat med storbonden från Sillerud och lyssnat på hans skrönor. Det kändes verkligen att jag är hemma när jag hörde hans Sillerudsmål.
Nu ska jag nog återgå till att sova.
Over and out!

Skamliga Förslag

Detta meddelande fick jag via en datingsite som jag är med i:

Hej

Jag är en man som bor i Gävle, 190 lång ljushårig + välutrustad 27x19 cm jag undrar om du vill Flörta med mig???

Seriöst....jag tror jag lägger ner det där med män

Nothing says goodbye more than a dinner at the Indian restaurant

Då blir det inga fler Malin och Malin skämt...I går var det avskedsmiddag på den indiska restaurangen för min namne...Kommer sakna dig Malin S!

Vilse i pannkakan

Japp, det var jag och Theresa i söndags. Vi var så vilse när vi var ute och vandrade att vi inte ens lyckades gå längs samma stig som vi kommit utan att gå vilse. Fast vi vandrade runt i ett häftigt och lite spökligt landskap....

Scared Shitless

Det är sånt här som skrämmer skiten ur mig...

http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_14650994.asp

Och Anna, tack för ditt mail! Du, vi ska inte träffas när jag kommer tillbaka till Sverige- vi ska seriöst hänga!!

Crash boom bang

..in i den svenska verkligheten.

Jag har fått en anställningsinterjuv. Det vill säga ett forum där man ska verka vuxen, ansvarstagande, driven och karriäsrssugen.

Jag som mest fjärtat runt de senaste åren bland palmerna på madeira bland knarkare och alkisar.

Snart...

Snart är jag hemma, snygging......

Weird

Jag hade verkligen skitkul igår- så där kul som man har kanske en gång vart femte år ute på ett disko. Först satt i hemma hos Theresa och pratade, sedna när vi väl kommer till Copa fullkomligt exploderar kvällen. Alla dansar och har kul (förutom Jonas som då och då hävdar att det är sossigt att dansa, men ser ut att ha kul ändå), ingen är snorfull och musiken är rätt okej.

Men sedan spårar kvällen ut litegrand, fast på ett härligt sätt. Klockan halv fyra bestämmer sig jag och min lille franske vän att vi ska gå till parken och röka, och där sitter vi fram tills klockan sju på morgonen. Det var underbart, helt avslappnade bara satt vi där, tittade ut över havet och rökte. Min lille franske vän försökte med en timmes mellanrum få med mig hem, men när vi började hångla så brast jag ut i skratt eftersom situationen var så bizarr-och det sköna var att han inte blev sur utan bara fortsatte att prata som om inget hade hänt.

Hur ska jag kunna lämna mitt liv här- jag har ju fantastiskt kul! Eftersom jag vet att jag kommer att ha ångest 24-7 tills det att jag sitter på planet och en tid efter att jag återigen står på svensk mark så har jag gjort en lista på anledningarna varför jag måste ta mig härifrån.

1. Mitt jobb innebär noll utvecklingsmöjligheter- stannar jag kvar så kommer att sitta och lyssna på arga kunder och det är inte direkt konstruktivt. Det finns inte heller några arbetsuppgifter på företaget som jag känner att jag ens vill ha.
2. Min chef är ett arsle- se tidigare blogginlägg.
3. Mitt liv här nere kretsar kring jobbet, det är jättesvårt att komma in i det övriga samhället. Och om mitt jobb inte leder till personlig utveckling, och det är det enda som mitt liv kretsar runt härnere så innebär det att jag inte genomgår någon personlig utveckling alls.
   
4. Allting härnere är tillfälligt- vi bor tillfälligt, alla är här tillfälligt....Det fungerar under en kort period men inte i längden
5. Jag saknar folk där hemma.
6. Jag vill bo någonstans där det inte omedelbart syns att jag är invandrare- att vara rödhårig i Portugal funkar inte.
7. Jag kan inte ens gå till jobbet utan att bli påminnd om O och saker som vi brukade göra- detta är en ö och utrymmet är begränsat så man kan inte direkt undvika de platser som var våra.