Förra veckans missmod gick tvärt över då Ramses trillade in i mitt liv: eller rättare sagt hoppade upp ur en sportbag och in under min säng, där han morrandes spenderade tjugofyra timmar innan hungern tvingade fram honom. Så småningom (och i takt med att han har kommit till insikt att det är undertecknad som kan öppna kylskåpsdörren och ge honom mat) har det vuxit fram ett kärleksfullt förhållande mellan oss, och nu har han tagit hela min lägenhet i besittning, framförallt fönsterbrädan där han tittar på alla grannar som går förbi. Det är guld att efter en kväll på Solidaritet komma hem till en katt som möter en innanför dörren och som sedan ligger brevid i sängen och spinner tills man somnar.
Förutom kattbestyr har det varit lungt: jag och Gretchen har kommit igång med löpträning, vilket är kul endast om man springer med Greta eftersom hennes humor och underfundigheter får en att glömma bort hur jävla pisstråkigt det egentligen är att springa. Det som mest skrämmer mig med det här projektet är att det helt plötsligt är roligt att träna. Under mina 27 (snart 28...hint, hint) år på jorden har det aldrig varit kul att träna, utan fysisk aktivitet har varit något som man tvingat sig till i bästa fall- detta måste vara ett tecken på att jag verkligen håller på att bli tokig. På riktigt.
No comments:
Post a Comment