Hem till skogen!

I morgon åker jag tåg hem till mor och far för på lördag har de varit gifta i femtio år. Det är sjukt länge. Under de här femtio åren har de skaffat sex barn, som alla blivit rätt så okej. Några av dem har i sin tur fått egna ungar...

Det är sådant där som får mig att undra vad jag kommer att lämna efter mig efter femtio år?

Nästa gång kan det vara jag

Den här låten var en av de sista som den senaste finska massmördaren lyssnade på. Det är samma låt som går på repeat i min Ipod varje morgon på väg till jobbet.

Hello, old friend

Min kurs i ekonomistyrning har gjort att jag har fått rota fram den här gamla homien från Jönköpingstiden- min grafritande miniräknare....en hel del gamla minnen där kan jag säga.

Idag har varit en hyfsad dag, trots porrjobbet och deppighet. Efter jobbet stack jag och tränade, vilket fick loss en hel del välbehövliga endorfiner i blodomloppet. Nu ska skriva in en inlämningsuppgift i ekonomitjosandet och städa, sedan blir det nog till att stryka veckans outfits.

Ett steg framåt

Jag gjorde som du rådde mig till Linnea, jag tog en lång promenad ute i ett naturreservet och mitt ute i skogen så kom jag på vad det är som gnager mig. Under en lång period har jag utvecklat ett beroende av podcasten P3 Dokumentär, och med i berättelsen om nittiontalets IT-bubbla så berättar Johan Stael von Holstein om sitt livs misslyckande. Och efter honom Janne Carlsson. Och till sist Dahlsten. Alla tre har misslyckats, satsat på felsaker men i dagsläget är de minst en lärdom rikare och har kunnat gå vidare i livet.

Och det var precis vad jag behövde höra- för just nu är jag så sjukt rädd att min provanställning inte kommer att gå över till fast i december. Inte så att det har hänt något, men problemet är att jag har ingen aning om jag gör ett bra jobb eller inte vilket känns galet diffust och skrämmande. Och hur går man vidare efter att i praktiken fått stämpeln värdelös- det är just det som skrämmer mig för jag anar att jag faktiskt inte skulle klara det.

Fast kan Stael von Holstein gå vidare så kan även jag- för han har ju fallit pladask men nu verkar han stå ganska stabilt i tillvaron. Och tack vare hans berättelse så vågar jag för första gången verkligen inse exakt vad jag är rädd för- samt fatta att egentligen är det ganska larvigt att vara rädd för att falla.

Eftersom bloggande ska helst handla om vad man gjort under en dag så kan jag berätta att idag har jag ignorerat att jag måste plugga, varit på Täby Galopp men norrlänningarna och tittat på fälttävlan samt bestämt att jag ska skaffa fejknaglar. Nu ska jag gå och sova, för imorgon är det dags för porrjobbet.

Liv, var är din udd?

Nej, det blev ingen kula i mellangärdet under mötet med chefen- fast jag känner mig ganska sönderskjuten fast av helt andra orsaker.

Det har snurrat så hissnande mycket den senaste tiden. Jobb, intriger, plugg och jägarexamen. De få gånger jag har träffat vänner har jag bara kännt mig tom, och det enda som jag kunnat prata om har varit arbeit vilket gör mig till en rätt så skittråkig person. Resultatet är att jag hamnat i någon sorts minidepression, och behöver få en skjuts för att komma ur den. Jag vet bara inte hur jag ska bära mig åt.

Rysk roulette

I går var det avskedsmiddag för Nothing but Perfection, som just nu sitter i den stora stålfågeln på väg österut tillbaka till moderlandet. Det hela utspelade sig hemma hos vår gemensamma vän och dennes sambo ute i svenneförorten Bromma- det var mycket trevligt med mat, vin samt en hel del hemsnickrad feminism. Fast det bästa när man hälsar paret i Bromma är att man alltid blir erbjuden att sova på soffan, vilket faktiskt är barnsligt mysigt på något sätt. Istället för att skumpa hem på tunnelbanan mitt i natten får man istället krypa ner i soffan tillsammans med katten Samson som gnager lite på ens tår ibland.

Imorgon ska jag ha utvärderingsmöte med min chef. Det kan gå precis hur som helst.

Stockholmsskadad

Efter ett dygn i Sundsvall så märks det hur mycket Stockholmsskadad jag har hunnit bli under endast arton månader i den kungliga huvudstaden.

Scenario ett:
Under en paus i föreläsning upptäcker jag att alla universitetets kaffemaskiner är sönder. Raskt börjar jag titta efter närmaste Seven Eleven eller Pressbyrå, men det finns ingen i närheten!. Närmaste kaffeholk är typ en kilometer bort. I tio sekunder blir jag skitarg och fräser på äkta nollåttavis att "va fan är det här för jävla håla, och i Stockholm skulle det minsann ..." Jag tystnar och skäms när jag märker att de som står runt omkring mig ger mig sura blickar.

Scenario två:
I kassan på Åhléns så frågar den gulliga expediten om jag har clubkort. Visst har jag det, och så börjar jakten i plånboken efter det silvriga kortet med ett rött Å på, och pulsen ökar eftersom jag tror att de i kön bakom mig borde vara redo att lyncha mig eftersom de får vänta i tjugo sekunder extra. Expediten tittar på mig och säger"Ta det lungt, det är lördag. Det är ingen som har bråttom här int!" Förvånad ser jag mig om och märker att de som står bakom mig ser ut som filbunkar allihopa.

Scenario tre:
Upptäcker vid lunchen att det givna samtalsämnet numero uno i Stockholm inte riktigt funkar utanför kommungränsen. Mina lurrekompisar ser samtliga mycket förvånade ut när jag frågar om de köpt eller hyr sina lägenheter i första eller andrahand. Bostadssituationen verkar inte vara ett vanligt samtalsämne i Sundsvall.

Blond Moment

Ibland är jag inte så smart. Som exempelvis när jag skrev upp mig på den där kursen i Sundsvall i tron att Sundsvall inte ligger så långt från huvudstaden, utan att man lätt skulle kunna gå på det obligatoriska seminariet med hjälp av några få timmar på tåget fram och tillbaka.

Så när jag var antagen och klar, och skulle boka den korta resan fram och tillbaka för lördagens föreläsning så upptäcker jag att Sundsvall ligger ju mitt i freacking Norrland. Halvvägs till Umeå. Har aldrig varit så långt norrut. Så nu blir det en skumpig halvdag på buss, hotellnatt och sedan hem igen med tåget för att ta första steget mot redovisningens underbara (?) värld. Undrar om jag måste ta med mig thermobyxorna när man åker så nära polcirkeln?

Old Farts

Den äldsta bilden som jag har av mig själv i digital form- jag som 25-åring ute i den ryska förorten. Drömmarna är lika många då som nu, men rynkorna är nog dessvärre fler nu- fast frågan är ju vilket som är viktigast?

Dagens semesteraktiviteter inkluderade bland annat en tripp in till köpingen tillsammans med mor Andersson- en trevlig utflykt, där bland annat billigt garn köptes, fast men en obehgalig upptäckt. Sedan jag flyttade från Bengtsfors som en ung och dum 16-åring har så småningom all
kontakt med jämnåriga från orten upphörd, men idag mötte en kavalkad av gamla (i dubbel bemärkelse) ansikten från den goda tiden då livet kretsade kring att hänga vid Grillen, skolkataloger, rökruta och vilken kille som var snyggast i sina Levisjeans och/eller hade den fränaste EPA-traktorn. Först ut var den lite småsöte killen från någon årskurs över mig som jag först inte kände igen eftersom han såg så gammal ut, därefter möter jag en kvinna med barnvagn som jag först tänker är någon mycket äldre syster till tjejen som gick i min ridgrupp- men som jag sedan inser är tjejen som varje torsdag red tillsammans med mig ute i Knösteviken. Och precis innan vi ska åka så hälsar en kvinna på mig, som när jag tittar noga kan placera i min gamla högstadieklass men som jag först inte alls känner igen eftersom hon ser så...just det-gammal ut.

Först är det lite chockartat att inse att tiden har gått så fort och lämnat sådana synliga spår, men sedan inser jag att jag skulle inte vilja vara 16 igen, med all ångest och vilsenhet, utan 29 rockar faktiskt. Dessutom så finns ju botox nuförtiden, och någon måste ju stödja den branschen as well.

Glad är man iallafall som 29-åring. Det var jag då fan inte som 16-åring.

Förberedelser

Högen till vänster är böcker som står på läslistan. Högen till höger är smutstvätt. Yes, jag ska på en veckas semester i Casa del Päron.

Nya mål i sikte

Här är medaljen som man fick efter att ha sprungit i mål på Gärdet. Kommunist-flashback anyone?

Så jag hasade mig runt Djurgården, och kom i mål på en av mina sämsta miltider någonsin. Och nu har jag bestämt mig för att nästa år ska jag fan springa tjejmilen under en timme.