Stockholmsskadad

Efter ett dygn i Sundsvall så märks det hur mycket Stockholmsskadad jag har hunnit bli under endast arton månader i den kungliga huvudstaden.

Scenario ett:
Under en paus i föreläsning upptäcker jag att alla universitetets kaffemaskiner är sönder. Raskt börjar jag titta efter närmaste Seven Eleven eller Pressbyrå, men det finns ingen i närheten!. Närmaste kaffeholk är typ en kilometer bort. I tio sekunder blir jag skitarg och fräser på äkta nollåttavis att "va fan är det här för jävla håla, och i Stockholm skulle det minsann ..." Jag tystnar och skäms när jag märker att de som står runt omkring mig ger mig sura blickar.

Scenario två:
I kassan på Åhléns så frågar den gulliga expediten om jag har clubkort. Visst har jag det, och så börjar jakten i plånboken efter det silvriga kortet med ett rött Å på, och pulsen ökar eftersom jag tror att de i kön bakom mig borde vara redo att lyncha mig eftersom de får vänta i tjugo sekunder extra. Expediten tittar på mig och säger"Ta det lungt, det är lördag. Det är ingen som har bråttom här int!" Förvånad ser jag mig om och märker att de som står bakom mig ser ut som filbunkar allihopa.

Scenario tre:
Upptäcker vid lunchen att det givna samtalsämnet numero uno i Stockholm inte riktigt funkar utanför kommungränsen. Mina lurrekompisar ser samtliga mycket förvånade ut när jag frågar om de köpt eller hyr sina lägenheter i första eller andrahand. Bostadssituationen verkar inte vara ett vanligt samtalsämne i Sundsvall.