Kvällstradition.

Ballerina och rödvin vid kanalen

Mitt livs affär

Den här har Fröken A köpt tillsammans med Mr D.

Tokigt? Definitivt. Min hjärna vet om att det rent logiskt är i-d-i-o-t-i-s-k-t att köpa en lägenhet (som dessutom måste renoveras) med någon som man känt i tre månader, men trots den vetskapen så känns allt bara så...bra.

Den 15:e juli börjar renoveringsarbetet, som kommer att bli rätt så omfattande då allt måste målas och badrummet måste totalrenoveras. Om någon i Stockholmsområdet har lite agressioner att ta ut så är ni välkommna till Fruängen och hjälpa mig riva. Bullfika utlovas.

Den mest traditionella midsommar jag firat, men ändå inte

Integrationspolitik när den funkar som bäst: Svensk sill serveras i Fatimas hand.

Vanligtvis brukar jag fira midsommar med min familj ute i den stora skogen, men i år så stannade jag kvar i stan och åkte hem till Y & K i Huddinge. Tillsammans med festdeltagare från många olika kontinenter så firade vi en lugn och avslappnad midsommar, och faktiskt den mest klassiskt traditionella midsommar jag någonsin varit med om- även om jag inte var med den Anderssonska flocken

Närkontatakt av tredje graden

Jag har alltid velat se ett vildsvin IRL, men efter gårdagens möte så vill jag helst ha dem så långt bort som möjligt.

Igår var planen att jag och norrlänningarna skulle njuta av sommarnaturen istället för att svära över alla bröllopsfanatiker inne i stan. Vi gick i solen och hade det riktigt mysigt fram tills hunden B helt plötsligt rusar iväg in i skogen, vi hör några sekunder senare hur det brakar till och hur B skriker - ett vildsvin hade kört sin bete in i B's lår.

Promenadlugnet byttes ut mot panik, blod och tårar. Den som var coolast genom hela spektaklet var B himself ,som inte hade något emot att bli omkringburen över stock och sten trots ett blödande bakben.

Lyckligtvis gick allt otroligt bra, B kom in till sjukan snabbt och ett sår i låret är tydligen lindrig åkomma efter närkontakt med ett vildsvin. Vilka bestar de måste vara, jag är helt chockad över hur snabbt det gick och hur mycket skada de kan åsamka.

Det har hänt saker

Min nya sambo. OBS! Hunden på bilden är inte samma hund som beskrivs i blogginlägget - bilden är snodd från det världs vida nätet.

Livet är konstigt- när det väl händer en sak så kan man lätt räkna ut att det kommer att ske femton andra omvälvande saker samtidigt, för att sedan råda totalt stiljte i långa och trista perioder.

Mitt liv ser idag totalt annorlunda ut än när jag i april skrev det sista blogginlägget. Och ja, mycket av det beror på Mr D (som jag fortfarande inte kommer att blogga om, dels av respekt men även dels för att jag fortfarande är löjligt kär så dessa inlägg skulle bara spåra ur), men även på allt det där andra som lavinartat har hänt de senaste månaderna.

Mitt i förberedelserna för Barcelonaresa, tenta och halvmara så kände jag i slutet av april att jag hade konstigt ont i magen. Tillslut kunde jag knappt gå, och då tvingade kollegan Mari mig att gå till doktorn. Då jag var säker på att de skulle ge mig en alvedon och sedan köra ut mig från akuten med en fnysning över min schåpighet, blev jag mycket fövånad då jag helt plötsligt befann mig i en sjukhussal med dropp i armen och omgärdad av en miniarmé av förbryllade läkare. Tillslut, efter fem dagar av prover och otaliga röntgenplåtar, så upptäcktes en bakterie som gjort mina lungor inflammerade. Den dagen då jag fick lämna St Görans med en burk antibiotika i handen var nog en av de bästa i mitt liv, för även om jag inte har något att klaga på angående vården så var det inte kul att ligga inne.

Det har tagit tid att få en normal lungfunktion igen, vilket har gjort att all träning har fått läggas på hyllan.  Även pluggandet har fått stryka på foten, då dagarna på sjukan fått mig att tänka efter hur jag egentligen har levt mitt liv den senaste tiden. Hela tiden har jag haft en schema med plugg, träning, vänner och jobb inplanerat- och omedvetet varit rejält stressad. Lunginflammationen har tvingat mig att dra ner på tempot rejält, och det skall erkännas att det tagit ett tag att vänja sig vid att ta det lugnt och inte ha alla dagar fullplanerade hela tiden. Men efter några veckor infann sig ett zenliknande tillstånd , och nu njuter jag för fullt av att lata mig kungligt.

Episoden med de inflammerade lungorna har även fått mig att inse hur glad jag är att jag är frisk, och varje dag när jag märker att jag klarar av mer och mer saker (gå uppför trappor, leka med hunden et cetera) så blir jag jätteglad över att bli friskare och friskare. Dessutom har jag återigen upptäckt att jag har en hel del häftiga människor runt omkring mig, och jag blir alldeles rörd när jag tänker på all hjälp som jag har fått under den här tiden - för jag har varit rejält handikappad och behövt hjälp med det mesta.

Det konstanta hjälpbehovet som de krassliga lungorna förde med sig, gjorde att Mr D tillfälligt flyttade in hos mig - och blev kvar för han är så jävla mysig. Så nu bor vi två pers (och ibland även en bernard sennen - se bild ovan) i en etta. Inte riktigt optimalt, men vi har kul :-)

Även på jobbfronten har det hänt lite saker - numera kan jag titulera mig "Ekonom" istället för "Ekonomiassistent", och har dessutom numera en fast anställning (var vikarie innan). Typiskt nog så gick företagets ledning ut några dagar efter att jag skrivit på kontraktet, och sa att de skall effektivisera (läs: banta) organisationen och i november skall alla få söka om sina jobb. Just my luck...men jag orkar inte oroa mig. Min CV har stärkts enormt av allt roligt som jag fått göra den senaste tiden, så blir jag av med kneget så kommer jag att landa på fötterna, det är jag alldeles övertygad om.


Man kan alltså sammanfatta den bloggfria perioden med att det har varit lite skakigt, men lärorikt och jag är väldigt glad över mitt liv just nu.