Encore une fois

Fått höra rykten idag att min kära O kanske ska flytta till USA och till bruden han bedrog mig med. Först kommer ångesten tillbaka, men trots att jag inte längre konkret kan anse att han flyr från sina problem så återkom mitt lugn snabbt igen. Det som vi hade var inte bra, och hade nog aldrig överlevt en verklighet utanför ön. Och det är där som jag vill leva- så det är dags att göra sig av med allt bagage som hindrar mig.

Fan, jag tror att detta är över. Och jag har klarat mig. Tror jag.

Min sista tid på Madeira har börjat bli stressig. Jobbansökningar skall skrivas, vandringar skall hinnas med, jag har tvingat Mikalea att ta med mig på ett raveparty, restauranger skall besökas och byråkratin ska avklaras.

På lördag ska jag och Theresa försöka oss på denna vandring:

http://isnova.madeiratecnopolo.pt/index.php?option=com_content&task=view&id=49&Itemid=94&id_attraction=382

Återigen, håll tummarna för mig!

Lost and Found

Söndagmorgon, Mikaela dansar runt i vardagsrummet till Deepdish, jag sitter vid köksbordet med min andra kopp kaffe och skriver arbetsansökan. Det är sådana stunder som livet mitt i allt mitt kaos känns helt okej.

Söndagmorgon, jag och Mikaela sitter på ett fik och jag får bekräftat att orsaken till allt mitt kaos, Olof, kommer att stanna kvar på ön. Först blir jag ledsen men sedan stillar sig allt och jag inser att jag fått avslut. Avslut i form av hans val som egentligen inte berör mig, men det som han i själva verket väljer är att fortsätta fly från sina problem istället för att återvända och få den terapi som han behöver för att må bra och bli hel igen. Nu kommer han att fortsätta vara messed up, och det hopp som jag innerst inne hade att allt skulle bli bra dog när jag kom till insikt vad Olofs val egentligen betyder. Och det sköna var att istället för att känna mig ledsen så kände jag mig stark. Det är definitivt över nu, han väljer att fortsätta vara feg och fly, och jag väljer något annat. Det finns inget för mig att hämta hos en sådan man.

Och valt har jag gjort denna vecka. Den 26:e februari kommer jag nämligen att sitta på charterflyget hem, tillsammans med 100 russin och dricka gin och tonic. Yes, jag har sagt upp mig från mitt jobb. Inte bara på grund av Olof utan mest på grund av att jag vet att min arbetssituation kommer att urarta i framtiden eftersom en person i mitt team sagt upp sig och jag kommer att tvingas göra hennes jobb. All jobbmotivation har försvunnit och jag väljer att avsluta Madeirakapitlet. Den som jag måste tacka för detta är Greta, som genom ett ynka mail och några SMS gav mig styrkan att ta steget. 2007 kommer bli året då jag ska försöka bli svensk igen, och det ska bli spännande att se hur det kommer att gå. Ibland är jag livrädd för det som jag har gjort, men det som lugnar mig snabbt är Gretas ord och generositet i sitt mail.

Men Madeira har även haft mycket positiva sidor den senaste tiden. Jag har träffat ännu mer roliga människor, och dessutom börjat rida igen! Det var kul att träffa Philippe, som uppenbarligen hade saknat mig eftersom han direkt började bitcha om Madeira med mig. Idag ska jag dit igen, och denna gång ska jag få hoppa- något jag inte gjort på tio år. Håll tummarna för mig!

En första gång för allt

Idag har jag varit på barrunda med fyra hundar och några tvåbeningar....

Roliga siter man hittar när man borde skriva arbetsansökningar...

Back to school- and back to life

Jag vet att mitt liv just nu borde vara skit, så jag skäms nästan lite när jag säger att det fakiskt är ganska bra. Visst har jag gråtit, men samtidigt har jag haft så otroligt kul att jag faktiskt tvivlar på att jag var riktigt kär i O- om jag vore det, borde inte jag må så skit då att jag knappt ville gå ut?

Idag exempelvis har jag gjort något som jag brukade göra innan O kom in i bilden- jag gick på en portugisiskalektion och det var så enormt kul att jag helt glömde bort att jag var trött och hungrig utan jag ville bara lära mig mer. Igår var jag ute och vandrade med några kompisar, och lärde känna en ny häftig människa som jag antagligen aldrig pratat med om jag inte gjort slut med O.

Jag tror hela läkeprocessen efter det som hänt underlättas av att O beter sig som ett surt barn, som exempelvis vägrar ge mig min bok om ryska revolutionen (visst må han brinna i helvetet, Josefina?) och beter sig som om det vore jag som är en myspace-casanova och inte han. Just nu blir jag inte ens arg när han beter sig som ett bortskämt barn, utan jag blir nästan bara lycklig för då påminns jag om hur bra livet är utan barlast.

Jag har till och med fått ett dateerbjudande- fast jag har sagt nej. Man vill ju inte hamna med en grinig unge som pojkvän igen.

"Malin, 2007 ska bli vårt revival år!"

citat av Amelie Haglund, vid en av våra kvällar uppe på utsiktstornet

Mina vänner, år 2007 började mycket kaotiskt för Malin Andersson ute på en liten ö ute i det stora Atlanten. Kvällen innan min så kallade pojkvän skulle komma tillbaka till Madeira får jag av en slump reda på att han har en annan- en flickvän från USA som han underhåller via Internet och som han under sin semester i Sverige bjudit in, och tillsammans spenderade de tre veckor tillsammans. Han lovar och svär att de inte legat med varandra och nåt mummel att de inte varit som pojkvän och flickvän, men sveket var för stort för mig. Dessutom har hon en massa bilder på sin website där hon kallar honom för my guy. Fast enligt Olof blev hans amerikanska flickvän inte så glad när jag skickade ett mail där jag avslöjade min existens.

Detta skedde för en vecka sedan, och idag gjorde Olof sin sista dag på jobbet. Han har beslutat sig för att lämna ön, vilket jag är glad för. Detta har gjort ont, och det gör ont varje dag jag påminns om honom, så att inte behöva se fanskapet kommer att bli en lättnad.

Men, det finns något mycket positivt som jag har lärt mig i allt detta kaoset. Nämligen att jag har vänner och arbetskamrater som verkligen ställer upp för mig. Först och främst Mikaela som tog första smällen, och som utan frågor tog hand om mig. Minst en gång om dagen ber jag henne berätta för mig att livet kommer att bli bättre, och svaren hon ger mig på denna floskelfråga gör att alla problem försvinner några timmar till. Sara som fanns där på Skype under den svåraste stunden, och som sedan återkommit och gett mig perspektiv. Amelie, som efter en av våra "vin uppe på utsiktstornet"- kvällar gjorde att livet kändes normalt igen. Linnea för skype och mail. Kaisa och Malin, vars samtal vid fikabordet först fick mig att gråta men som sedan värmde. Heidi, den direkta supporten från Madrid. Fredrika och Helena som fick med mig ut på krogen och visade mig att det finns snygga fotbollsspelare med där ute som man kan ha kul med (åh gud, vad snygga de var!) Marja ,som lyssnar och förstår. Tomas, som gjorde att jag insåg att det fanns ett liv efter ett svek. Christina, min chef som jag tidigare varit lite rädd för, men som lätt mig sluta tidigare ett par timmar utan sjukfrånvaro och utan knussel.

Livet är ganska bra ändå....