"Malin, 2007 ska bli vårt revival år!"

citat av Amelie Haglund, vid en av våra kvällar uppe på utsiktstornet

Mina vänner, år 2007 började mycket kaotiskt för Malin Andersson ute på en liten ö ute i det stora Atlanten. Kvällen innan min så kallade pojkvän skulle komma tillbaka till Madeira får jag av en slump reda på att han har en annan- en flickvän från USA som han underhåller via Internet och som han under sin semester i Sverige bjudit in, och tillsammans spenderade de tre veckor tillsammans. Han lovar och svär att de inte legat med varandra och nåt mummel att de inte varit som pojkvän och flickvän, men sveket var för stort för mig. Dessutom har hon en massa bilder på sin website där hon kallar honom för my guy. Fast enligt Olof blev hans amerikanska flickvän inte så glad när jag skickade ett mail där jag avslöjade min existens.

Detta skedde för en vecka sedan, och idag gjorde Olof sin sista dag på jobbet. Han har beslutat sig för att lämna ön, vilket jag är glad för. Detta har gjort ont, och det gör ont varje dag jag påminns om honom, så att inte behöva se fanskapet kommer att bli en lättnad.

Men, det finns något mycket positivt som jag har lärt mig i allt detta kaoset. Nämligen att jag har vänner och arbetskamrater som verkligen ställer upp för mig. Först och främst Mikaela som tog första smällen, och som utan frågor tog hand om mig. Minst en gång om dagen ber jag henne berätta för mig att livet kommer att bli bättre, och svaren hon ger mig på denna floskelfråga gör att alla problem försvinner några timmar till. Sara som fanns där på Skype under den svåraste stunden, och som sedan återkommit och gett mig perspektiv. Amelie, som efter en av våra "vin uppe på utsiktstornet"- kvällar gjorde att livet kändes normalt igen. Linnea för skype och mail. Kaisa och Malin, vars samtal vid fikabordet först fick mig att gråta men som sedan värmde. Heidi, den direkta supporten från Madrid. Fredrika och Helena som fick med mig ut på krogen och visade mig att det finns snygga fotbollsspelare med där ute som man kan ha kul med (åh gud, vad snygga de var!) Marja ,som lyssnar och förstår. Tomas, som gjorde att jag insåg att det fanns ett liv efter ett svek. Christina, min chef som jag tidigare varit lite rädd för, men som lätt mig sluta tidigare ett par timmar utan sjukfrånvaro och utan knussel.

Livet är ganska bra ändå....