Jag vet att mitt liv just nu borde vara skit, så jag skäms nästan lite när jag säger att det fakiskt är ganska bra. Visst har jag gråtit, men samtidigt har jag haft så otroligt kul att jag faktiskt tvivlar på att jag var riktigt kär i O- om jag vore det, borde inte jag må så skit då att jag knappt ville gå ut?
Idag exempelvis har jag gjort något som jag brukade göra innan O kom in i bilden- jag gick på en portugisiskalektion och det var så enormt kul att jag helt glömde bort att jag var trött och hungrig utan jag ville bara lära mig mer. Igår var jag ute och vandrade med några kompisar, och lärde känna en ny häftig människa som jag antagligen aldrig pratat med om jag inte gjort slut med O.
Jag tror hela läkeprocessen efter det som hänt underlättas av att O beter sig som ett surt barn, som exempelvis vägrar ge mig min bok om ryska revolutionen (visst må han brinna i helvetet, Josefina?) och beter sig som om det vore jag som är en myspace-casanova och inte han. Just nu blir jag inte ens arg när han beter sig som ett bortskämt barn, utan jag blir nästan bara lycklig för då påminns jag om hur bra livet är utan barlast.
Jag har till och med fått ett dateerbjudande- fast jag har sagt nej. Man vill ju inte hamna med en grinig unge som pojkvän igen.
1 comment:
Malin, det är den åttonde dödssynden.
Idag skickar jag Hundarna till sju (!) förlag.
Framåt, framåt är den enda vägen!(som det stod på ett gammalt plakat för Partiet när vi var små)
Kram.
Post a Comment