Återuppståndelse

Än så länge har min semester uppfyllt sin mening- jag har blivit som en ny människa. Inte den ständigt trötta och missmodiga Malin Andersson som lämnade Madeira, utan efter en och en halv veckas skogsvandringar och bokläsande har gjort mig energifylld. Idag har jag exempelvis rensat ut in garderob hos mor och far, gått igenom alla papper som man skall spara om man är en ansvarstagande vuxen, samt pysslat med Linneas julklapp. På Madeira skulle sådana aktiviteter under loppet av en förmiddag varit otänkbart, jag skulle ha somnat efter att ha öppnat garderobsdörren.
Jag har beslutat mig för att aldrig mer bli i det skicket som jag var när jag lämnade Madeira. Det är dags att inse att jobbet inte skall få följa med hem så som det har gjort under hösten, och desutom måste jag inse att konflikterna på jobbet oftast är stormar i vattenglas och inte värda att lägga energi på.
Igår realiserade sig den påstådda klimatförändringen in i mitt liv. I slutet av decembermånad hittade jag nämligen fästingar både på hunden och katten. Vanligtvis brukar man kunna hitta blodsugare på djuren fram till september, och därför blev jag alldeles kall när jag tittade i Sigges och Klas pälsar. Vad är det som händer egentligen? Det känns som om jag är med i en Steven King-roman där katastrofen sakta kommer smygande fast att ingen inser vad som kommer att hända. En sak vet jag, jag måste göra någonting. Mitt första steg skall bli att börja spara energi, samt att källsortera bättre. Dessutom skall jag uppvigla massorna på jobbet så att vi börjar tänka mer miljövänligt på kontoret. Min chef kommer säkert att bli sur, men det skiter jag i ( det blir han jämt om någon föreslår något som han inte kommit på först, den lekskolenivån är det på mitt jobb).
Igår gjorde jag faktiskt en ny bekantskap här ute i bushen. Jag sprang på en dansk musiker som har fritidsbostad här, och det var så jävla kul att prata med en människa som är så totalt olik mig. Jag gillar människorna på Madeira, men vi är alla så lika varandra att jag aldrig får den där aha-uplevelsen som jag får när jag pratar med människor som kan berätta nya saker för mig.

Eremiten

Det är jag det! Sedan onsdag förra veckan har jag isolerat mig ute hos mor och far, och tänker göra så i en vecka till. Varför? Först och främst för att jag är så trött att jag knappt orkat tänka en redig tanke de sista månaderna och eftersom det är just tänka som jag måste göra så beslöt jag mig för att åka dit jag tänker bäst och isolera mig från alla yttre påverkningsfaktorer som annars tar min energi. Och det har fungerat- tack vare sömn och långa skogspromenader känner jag mig som mitt gamla jag innan allt tjafs och negativ energi kom in i mitt liv. Imorgon skall jag till och med ut på äventyr- vi ska nämligen åka till ett av dessa konstiga köpcetrum som ligger mitt ute i skogen och som är fullt av norrmän.

Idag har jag läst Linneas hundar ( me like) samt sprungit på en journalist ute i skogen när jag var ute med hundarna. Mitt ute i skogen hade vi ett intressant samtal om Sveriges ekonomi efter andra världskriget. Om jag var tio år äldre skulle jag ha gift mig med den mannen

Mental age: 14

Idag har jag varit mer nationalpatriot än någonsin förr. Jag har varit med i ett Luciatåg och därmed prackat på ett antal utlänningar denna hedniska och mycket svenska sed. Vi gick nämligen luciatåg på jobbet, och alla ickesvenskar såg alldeles lyriska ut medans svenskar mest såg ut att tycka att vi sjöng falskt. När jag tänker efter betedde vi som gick Lucia väldigt osvenskt- utan att öva stod vi där i hemsnickrade lusseoutfiter och sjöng falskt utan att skämmas för oss. Inte konstigt att våra landsmän skruvade på sig, hur vana är native Swedes med en grupp människor som kollektivt gör bort sig fnittrandes för fullt?


I kväll hade jag en av mina ångestattacker, och under min promenad som jag alltid tar så fort jag känner monstret knacka på dörren så fick jag helt plötsligt en aha-upplevelse. Varför erkänner jag inte helt enkelt att ångesten är en del av mig- och kommer alltid att vara det? Det som får tornadon av ångest att spinna är just alla mina tankar om allt som kommer att skita sig när jag har en downperiod. Ett exempel är imorgon- Ulrika som jag brukar vandra med ska ha avskedsmiddag, och eftersom jag vet att när jag inte är riktigt 100 så kommer jag att få en attack av att umgås i en stor folkgrupp, och tanken på att jag skulle må skit av middagen gjorde att ångeststormen tog riktig fart. Men varför lägger jag ner så mycket tid på att koncentrera mig på allt som kommer hända bara för att jag kommer att må dåligt av situationer som jag ibland inte klarar av- när jag kan undvika det hela genom att acceptera läget och skita i att hamna i de situationerna. För det är ju inte så att jag inte klarar av jobbet (eller någon annan livsuppehållande funktion), utan mest att jag inte orkar med överdrivet sociala sammanhang once in a while- och hur illa är det egentligen på en skala? Det är nog dags att jag inser att jag inte måste vara sån som jag tror att alla andra är, och acceptera mina egna brister. Skrämmande att jag är 27 och behöver påminna mig om en sådan banal grej som man kan läsa i vilken Frida-tidning som helst.

Kan man köpa självförtroende på postorder? Internet kanske?