Det stillsamma livet

Det är de små sakerna i livet som får ta mycket tid nu förtiden. Idag exempelvis stod jag och Sigge och tittade på ett tranpar i ungefär en kvart, vi var jättenära eftersom tranorna tydligen var riktiga showbiz-tranor och vana vid en crowd. Livet på landet är i en annan dimension än livet i stan, saker och ting får ett helt annat utrymme här ute i skogen vilket många gånger är väldigt skönt.
Det var också de små sakerna som tog mycket tid av min Londonvistelse (trots att jag befann mig i en av världens största städer): jag sprang inte runt med kameran runt halsen och tittade på alla sevärdheter, utan det var istället utställningar, bokhandlarna och skivaffärerna som fick ta tid- allt det där som jag saknade på Madeira (innan FNAC kom i och för sig, men jag hann inte utforska FNAC’s gudomlighet innan jag drog). Det som var riktigt skönt med London var att jag för första gången på två år var riktigt anonym- på Madeira var jag det absolut inte och inte heller i Bengtsfors. Så det var inte så mycket action direkt under Londondagarna, utan mest jag som gick omkring och resonerade hårt med mig själv för att inte köpa allt jag såg- vilket underlättas om man ska flyga hem under Ryanairs fascistiska bagageregler. Till Linneas ära köpte jag "Napoleon Dynamite"- jag återkommer till dig daragaja när jag har kikat på den!
Min mammas och min loppiskarriär har dessutom kommit till ett slut. I lördags packade vi in våra överflödiga pinaler i bilen och stack till Dals-Långed där vi hade hyrt ett bord på en loppmarknad. Tillställningen började klockan tio, och när vi några minuter över nio står en mycket upprörd jugoslav (ironiskt nog var han klädd i träningsoverall, precis som den svenske fördomen tillskriver) som undrade varför i helvete vi var så sena. Han hade ju öppnat klockan sju för att säljarna skulle kunna plocka fram sina saker! Först trodde jag och morsan att han skojade, men han var arg på riktigt trots att det tog oss blott ynka tjugo minuter att ställa i ordning våra saker. Sedan satt vi i fyrtio minuter, medan jugoslaven ilsket sprang runt bland försäljarna och skrek på dem, på att klockan skulle bli tio och portarna skulle öppna och köparna skulle strömma in. Klockan blev tio och det kom – INGEN! När det var en timme kvar av loppmarknaden, som varit en total flopp försäljningsmässigt men vi försäljare hade skitkul med varandra, så började några försäljare att plocka ihop sina saker. När jugoslaven fick se det så blev det en kollektiv utskällning igen, men det sket i smitande försäljarna i utan stack i alla fall. Det var faktiskt skitkul, till jugoslavens förtvivlan satt jag och mamma och fnittrade igenom hela uppståndelsen.
Mitt träningsbeslut har faktiskt hållit i sig sedan upptäckten av Kirgistan och vandringsmöjligheterna, jag har sprungit i intervaller de senaste veckorna och har nu ökat till intervallerna : löp 10 min, gång 5 min, löp tio minuter ..osv. Inte så mycket kanske, men en stor seger för mig som alltid skrotar liknande planer minuten efter att jag kommit på dem.
Eftersom mina dagar ute i skogen snart är slut så har jag klippt mig, och i måndags efter besöket hos den mycket gulliga norska frisörskan var jag skitnöjd. Idag har jag tvättat håret och nu, utan frissans plattång och professionella handlag, ser jag ut som en tjeckisk hockeyspelare. Fuck.