Invasionen

Sakta har pusselbitarna fallit på plats inför helgen, då tre gamla arbetskamrater från ön kommer att hälsa på mig (och Ramses) här i kransen. Och helt plötsligt blir jag lite rädd; inte för att vi kommer att ha tråkigt, att Ramses kommer att riva dem och slicka dem i ansiktet klockan sex på morgonen eller för att de kommer att trasha min lägenhet, utan för alla minnen från de två åren som jag delvis förträngt sedan jag steg på planet den där morgonen i februari och ett, två, tre blev bekymmerslösa Stockholms-Malin.

Det har tagit ett par dagar tills det att jag till slut kommit på varför jag kännt lite olust så fort jag tänkt på Madeira sedan det stod klart att helgens reunion kanckar på dörren- det är inte jobbiga minnen jag är rädd för utan det är möjligheten att jag kommer att sakna livet på och omkring Universal Telecom som gör mig bang. För jag vet att när vi kommer att nostalgiskt diskutera alla gamla människor, levador, favoritställen och till och med när vi kommer tvinga Theresa att berätta Fuck Face-historier så kommer saknaden av det specifika livet att sakta växa...och det är det som är skrämmande för en tjej som stängde dörren till det livet när hon valde att bli storstadsbrutta.

Fast å andra sidan så vore det galet att frivilligt ha spenderat två år på ett ställe utan att bli nostalgisk. Så jag är nog ganska glad att jag saknar Madeira, annars hade jag slängt två år av mitt värdefulla liv rätt ner i Atlanten. Och det hade varit riktigt skrämmande.

Saknar er, phuckers!