Mitt jobb har haft snällheten att skicka mig till en stresspsykolog som jag träffade i måndags. Det här med att inte klara av jobbet tycker jag är skitjobbigt, eftersom jag innerst inne tycker att sådana som bränner ut sig är ett gäng gnällisar som egentligen bara känner efter för mycket. Tant stresspsykolog, som anser att det är "rubbat" att jobba om det inte är a-b-s-o-l-u-t nödvändigt eftersom jag inte sovit ordentligt på fyra månader, fnyser högt när jag säger att jag egentligen tycker att det är larvigt och ett tecken på svaghet att bränna ut sig. Hon spänner ögonen i mig och säger "Men bränn inte ut dig då- om du tar semester nu och sover ikapp så lovar jag dig att du kan stoppa det som håller på att hända"
Sant.
Därför fick jag semester en och en halv vecka tidigare än planerat. Och att inte behöva gå till jobbet har redan gjort att huvudvärken och knuten i magen har försvunnit, även om jag fortfarande har svårt att sova. Men sa jag att det är underbart att inte behöva vistas på jobbet? Och inte behöva bry sig om de 200 mail som jag har olästa i min inkorg, eller de 140 telefonmeddelanden som finns på mit mobilsvar? Det är så nära himlen som man kan komma om man är fröken A just nu.
PS: Minisemestern i skogen var bra. Först mina föräldrar sedan en natt hos Mr D's mutter. Efter en helg med skogslugn och stillheten på landet så är undertecknad och Mr D grymt sugna på att flytta till en stuga omgiven av granar och köra en gröna vågen. Hemystad ost någon?
No comments:
Post a Comment