Sedan den där dagen för ungefär en månad sedan när jag berättade för mina chefer att jag inte trivs på mitt jobb så har det hänt mycket. Själva mötet resulterade i att jag fick ett löfte om en ny, dock mycket odefinierad, tjänst till hösten, men trots detta brakade jag ihop med en rejäl crash för ungefär en vecka sedan.Ångestattack i duschen blev resultatet efter en tid med sömnlöshet, långa jobbdagar och knappt något annat än jobbtankar och jobbstress on my mind.
Dagen efter duschincidenten så hade jag återigen ett möte med cheferna där jag helt sonika sa upp mig och bad att få komma bort så fort som möjligt. Resultatet blev deltid fram tills semestern om två veckor samt en tid hos företagspsykologen. Och efter semestern så kan jag bli fri om jag vill, men jag är välkommen tillbaka till en annan tjänst till hösten. Och i så fall deltid till att börja med för att hitta mig själv igen.
Jag vet att det är lätt hänt att jobbet tar över och man inte orkar längre, men trots vetskapen så känner jag mig så misslyckad för att jag inte fixade jobbet. Och även misslyckad för att jag gav upp- det hela tripplas dessutom upp av misslyckandekänslan av att jag någonstans i allt detta tappade bort mig själv. Någonstans i mitt minne så finns en bild av en tjej som gillade att umgås, träna och inspireras av nya saker - kvar just nu är en trött sak som mest gråter på kvällarna och inte orkar någonting.
Tillsammans med psykologen så går jag just nu igenom alla dessa olika känslor av misslyckande, samt försöker hitta ett sätt att komma ur den negativa spiralen som jag har hamnat. Första åtgärden har varit att bygga upp mitt sociala liv igen samt börja träna, vilket jag nu har ägnat en vecka åt och det hjälper riktigt bra :-)
Och när jag inte kan sova på nätterna så lägger jag pannan mot Mr D's rygg och är lycklig trots allt. Jag är bara lite trött i själen just nu, men det kommer att gå över.
No comments:
Post a Comment