Att ta fram vikingen i sig

Det här är en dålig bild på mig som försöker ge tummen upp (det där svarta till höger i bild) till vinterlöpning.

En gammal regel som jag tidigare haft är att jag vägrar springa ute om det inte är barmark, och anledningen till denna paradigm har varit att jag har burit på en rädsla att halka på lite fruset H2O.

Men på senare tid har jag tänkt om, då jag upptäckt att det finns fullt med löpare som utan problem ger sig ut på löpturer i det halkiga vinterlandskapet. Och efter en serie blogginlägg av min av mina inspiratörer när det gäller löpning om hur njutbart det är att springa när det är vintrigt ute, så knatade jag i veckan iväg och köpte broddar till joggingpjucken. Och idag var det dags att på vikingavis trotsa kyla och halka, och ta en premiärtur längs Södertälje kanal.

Jag kände direkt att jag hade fäste på snön, så trots att det var första gången så var jag aldrig rädd, och tack vare mina tre lager kläder så frös jag inte det minsta trots fem minus celcius. Och det var superfint att springa i snön, tyst och fridfullt, så det dröjde inte länge förrän löpglädjen kröp fram och jag kände mig som drottningen av Universum...ni kan säkert gissa att det kommer att bli fler löpturer i vinter, jag är helt enkelt såld!