Skamliga Förslag

Detta meddelande fick jag via en datingsite som jag är med i:

Hej

Jag är en man som bor i Gävle, 190 lång ljushårig + välutrustad 27x19 cm jag undrar om du vill Flörta med mig???

Seriöst....jag tror jag lägger ner det där med män

Nothing says goodbye more than a dinner at the Indian restaurant

Då blir det inga fler Malin och Malin skämt...I går var det avskedsmiddag på den indiska restaurangen för min namne...Kommer sakna dig Malin S!

Vilse i pannkakan

Japp, det var jag och Theresa i söndags. Vi var så vilse när vi var ute och vandrade att vi inte ens lyckades gå längs samma stig som vi kommit utan att gå vilse. Fast vi vandrade runt i ett häftigt och lite spökligt landskap....

Scared Shitless

Det är sånt här som skrämmer skiten ur mig...

http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_14650994.asp

Och Anna, tack för ditt mail! Du, vi ska inte träffas när jag kommer tillbaka till Sverige- vi ska seriöst hänga!!

Crash boom bang

..in i den svenska verkligheten.

Jag har fått en anställningsinterjuv. Det vill säga ett forum där man ska verka vuxen, ansvarstagande, driven och karriäsrssugen.

Jag som mest fjärtat runt de senaste åren bland palmerna på madeira bland knarkare och alkisar.

Snart...

Snart är jag hemma, snygging......

Weird

Jag hade verkligen skitkul igår- så där kul som man har kanske en gång vart femte år ute på ett disko. Först satt i hemma hos Theresa och pratade, sedna när vi väl kommer till Copa fullkomligt exploderar kvällen. Alla dansar och har kul (förutom Jonas som då och då hävdar att det är sossigt att dansa, men ser ut att ha kul ändå), ingen är snorfull och musiken är rätt okej.

Men sedan spårar kvällen ut litegrand, fast på ett härligt sätt. Klockan halv fyra bestämmer sig jag och min lille franske vän att vi ska gå till parken och röka, och där sitter vi fram tills klockan sju på morgonen. Det var underbart, helt avslappnade bara satt vi där, tittade ut över havet och rökte. Min lille franske vän försökte med en timmes mellanrum få med mig hem, men när vi började hångla så brast jag ut i skratt eftersom situationen var så bizarr-och det sköna var att han inte blev sur utan bara fortsatte att prata som om inget hade hänt.

Hur ska jag kunna lämna mitt liv här- jag har ju fantastiskt kul! Eftersom jag vet att jag kommer att ha ångest 24-7 tills det att jag sitter på planet och en tid efter att jag återigen står på svensk mark så har jag gjort en lista på anledningarna varför jag måste ta mig härifrån.

1. Mitt jobb innebär noll utvecklingsmöjligheter- stannar jag kvar så kommer att sitta och lyssna på arga kunder och det är inte direkt konstruktivt. Det finns inte heller några arbetsuppgifter på företaget som jag känner att jag ens vill ha.
2. Min chef är ett arsle- se tidigare blogginlägg.
3. Mitt liv här nere kretsar kring jobbet, det är jättesvårt att komma in i det övriga samhället. Och om mitt jobb inte leder till personlig utveckling, och det är det enda som mitt liv kretsar runt härnere så innebär det att jag inte genomgår någon personlig utveckling alls.
   
4. Allting härnere är tillfälligt- vi bor tillfälligt, alla är här tillfälligt....Det fungerar under en kort period men inte i längden
5. Jag saknar folk där hemma.
6. Jag vill bo någonstans där det inte omedelbart syns att jag är invandrare- att vara rödhårig i Portugal funkar inte.
7. Jag kan inte ens gå till jobbet utan att bli påminnd om O och saker som vi brukade göra- detta är en ö och utrymmet är begränsat så man kan inte direkt undvika de platser som var våra.
   

Nostalgi

http://www.youtube.com/watch?v=AOPeq97HFis

Nitad

Japp, detär min mage och mina sunkiga pyjamasbyxor på bilden. Jag har gjort slag i saken och piercat mig i naveln, och jag är skitnöjd. Nu funderar jag på en tatuering på insidan av handleden, men då kommer jag nog aldrig att få ett jobb i stela Sverige- jag får göra det den dagen då jag har en CV som inte ens ett nazikors i pannan skulle kunna ta udden av.

Annars har veckan varit ganska dramatisk. Debackel på jobbet, folk har gråtit och varit förbannade, men jag har mest hållt mig undan alltihop och är bara glad att jag ska sluta. Min chef är verkligen sinnessjuk, och så är mina kunder. Detta är nog det enda jobbet som jag någonsin kommer att ha där jag har blivit polisanmäld två gånger, hotat till livet och fått brev där det står att jag är en jävla skitkärring. På den tiden som jag var lapplisa brukade jag förundras över hur parkering kunde uppröra svenska folket, nu är jag ännu mer förundrad hur telefoni kan göra folk totalt mentalsjuka.

Vandringen i lördags var helt otrolig. Jag och Theresa gick igenom en tunnel som varade i en halvtimme, det var en häftig känsla att bara gå och gå under jorden. Utsikten var sedan fantastisk, kommer jag någonsin att tycka att platser är vackra efter att ha vandrat här på Madeira? Problemet kom i slutet av vandringen, då vi gick totalt vilse och fick lifta till närmaste by med en portugis som körde världens finaste diselmerca från tidigt sjuttiotal och som tyckte att vi var riktiga idioter som var ute och vandrade helt utan guidelines. Hela vägen skällde han på oss på portugisiska- det var ganska kul.

Ikväll ska Malin Andersson faktiskt gå på lokal, mina kompisar vill gå på disko och hångla med portugiser, men jag går nog endast dit för att dansa och för att hänga med dem. Portugiser från Madeira är konstiga djur...

Ouch

Man annonserat ut mitt jobb- nu är det definitivt. Jag har verkligen sagt upp mig.
http://platsbanken.ams.se/direkt/66/070201,120075,300914,21,960966.shtml

Encore une fois

Fått höra rykten idag att min kära O kanske ska flytta till USA och till bruden han bedrog mig med. Först kommer ångesten tillbaka, men trots att jag inte längre konkret kan anse att han flyr från sina problem så återkom mitt lugn snabbt igen. Det som vi hade var inte bra, och hade nog aldrig överlevt en verklighet utanför ön. Och det är där som jag vill leva- så det är dags att göra sig av med allt bagage som hindrar mig.

Fan, jag tror att detta är över. Och jag har klarat mig. Tror jag.

Min sista tid på Madeira har börjat bli stressig. Jobbansökningar skall skrivas, vandringar skall hinnas med, jag har tvingat Mikalea att ta med mig på ett raveparty, restauranger skall besökas och byråkratin ska avklaras.

På lördag ska jag och Theresa försöka oss på denna vandring:

http://isnova.madeiratecnopolo.pt/index.php?option=com_content&task=view&id=49&Itemid=94&id_attraction=382

Återigen, håll tummarna för mig!

Lost and Found

Söndagmorgon, Mikaela dansar runt i vardagsrummet till Deepdish, jag sitter vid köksbordet med min andra kopp kaffe och skriver arbetsansökan. Det är sådana stunder som livet mitt i allt mitt kaos känns helt okej.

Söndagmorgon, jag och Mikaela sitter på ett fik och jag får bekräftat att orsaken till allt mitt kaos, Olof, kommer att stanna kvar på ön. Först blir jag ledsen men sedan stillar sig allt och jag inser att jag fått avslut. Avslut i form av hans val som egentligen inte berör mig, men det som han i själva verket väljer är att fortsätta fly från sina problem istället för att återvända och få den terapi som han behöver för att må bra och bli hel igen. Nu kommer han att fortsätta vara messed up, och det hopp som jag innerst inne hade att allt skulle bli bra dog när jag kom till insikt vad Olofs val egentligen betyder. Och det sköna var att istället för att känna mig ledsen så kände jag mig stark. Det är definitivt över nu, han väljer att fortsätta vara feg och fly, och jag väljer något annat. Det finns inget för mig att hämta hos en sådan man.

Och valt har jag gjort denna vecka. Den 26:e februari kommer jag nämligen att sitta på charterflyget hem, tillsammans med 100 russin och dricka gin och tonic. Yes, jag har sagt upp mig från mitt jobb. Inte bara på grund av Olof utan mest på grund av att jag vet att min arbetssituation kommer att urarta i framtiden eftersom en person i mitt team sagt upp sig och jag kommer att tvingas göra hennes jobb. All jobbmotivation har försvunnit och jag väljer att avsluta Madeirakapitlet. Den som jag måste tacka för detta är Greta, som genom ett ynka mail och några SMS gav mig styrkan att ta steget. 2007 kommer bli året då jag ska försöka bli svensk igen, och det ska bli spännande att se hur det kommer att gå. Ibland är jag livrädd för det som jag har gjort, men det som lugnar mig snabbt är Gretas ord och generositet i sitt mail.

Men Madeira har även haft mycket positiva sidor den senaste tiden. Jag har träffat ännu mer roliga människor, och dessutom börjat rida igen! Det var kul att träffa Philippe, som uppenbarligen hade saknat mig eftersom han direkt började bitcha om Madeira med mig. Idag ska jag dit igen, och denna gång ska jag få hoppa- något jag inte gjort på tio år. Håll tummarna för mig!

En första gång för allt

Idag har jag varit på barrunda med fyra hundar och några tvåbeningar....

Roliga siter man hittar när man borde skriva arbetsansökningar...

Back to school- and back to life

Jag vet att mitt liv just nu borde vara skit, så jag skäms nästan lite när jag säger att det fakiskt är ganska bra. Visst har jag gråtit, men samtidigt har jag haft så otroligt kul att jag faktiskt tvivlar på att jag var riktigt kär i O- om jag vore det, borde inte jag må så skit då att jag knappt ville gå ut?

Idag exempelvis har jag gjort något som jag brukade göra innan O kom in i bilden- jag gick på en portugisiskalektion och det var så enormt kul att jag helt glömde bort att jag var trött och hungrig utan jag ville bara lära mig mer. Igår var jag ute och vandrade med några kompisar, och lärde känna en ny häftig människa som jag antagligen aldrig pratat med om jag inte gjort slut med O.

Jag tror hela läkeprocessen efter det som hänt underlättas av att O beter sig som ett surt barn, som exempelvis vägrar ge mig min bok om ryska revolutionen (visst må han brinna i helvetet, Josefina?) och beter sig som om det vore jag som är en myspace-casanova och inte han. Just nu blir jag inte ens arg när han beter sig som ett bortskämt barn, utan jag blir nästan bara lycklig för då påminns jag om hur bra livet är utan barlast.

Jag har till och med fått ett dateerbjudande- fast jag har sagt nej. Man vill ju inte hamna med en grinig unge som pojkvän igen.

"Malin, 2007 ska bli vårt revival år!"

citat av Amelie Haglund, vid en av våra kvällar uppe på utsiktstornet

Mina vänner, år 2007 började mycket kaotiskt för Malin Andersson ute på en liten ö ute i det stora Atlanten. Kvällen innan min så kallade pojkvän skulle komma tillbaka till Madeira får jag av en slump reda på att han har en annan- en flickvän från USA som han underhåller via Internet och som han under sin semester i Sverige bjudit in, och tillsammans spenderade de tre veckor tillsammans. Han lovar och svär att de inte legat med varandra och nåt mummel att de inte varit som pojkvän och flickvän, men sveket var för stort för mig. Dessutom har hon en massa bilder på sin website där hon kallar honom för my guy. Fast enligt Olof blev hans amerikanska flickvän inte så glad när jag skickade ett mail där jag avslöjade min existens.

Detta skedde för en vecka sedan, och idag gjorde Olof sin sista dag på jobbet. Han har beslutat sig för att lämna ön, vilket jag är glad för. Detta har gjort ont, och det gör ont varje dag jag påminns om honom, så att inte behöva se fanskapet kommer att bli en lättnad.

Men, det finns något mycket positivt som jag har lärt mig i allt detta kaoset. Nämligen att jag har vänner och arbetskamrater som verkligen ställer upp för mig. Först och främst Mikaela som tog första smällen, och som utan frågor tog hand om mig. Minst en gång om dagen ber jag henne berätta för mig att livet kommer att bli bättre, och svaren hon ger mig på denna floskelfråga gör att alla problem försvinner några timmar till. Sara som fanns där på Skype under den svåraste stunden, och som sedan återkommit och gett mig perspektiv. Amelie, som efter en av våra "vin uppe på utsiktstornet"- kvällar gjorde att livet kändes normalt igen. Linnea för skype och mail. Kaisa och Malin, vars samtal vid fikabordet först fick mig att gråta men som sedan värmde. Heidi, den direkta supporten från Madrid. Fredrika och Helena som fick med mig ut på krogen och visade mig att det finns snygga fotbollsspelare med där ute som man kan ha kul med (åh gud, vad snygga de var!) Marja ,som lyssnar och förstår. Tomas, som gjorde att jag insåg att det fanns ett liv efter ett svek. Christina, min chef som jag tidigare varit lite rädd för, men som lätt mig sluta tidigare ett par timmar utan sjukfrånvaro och utan knussel.

Livet är ganska bra ändå....

Återuppståndelse

Än så länge har min semester uppfyllt sin mening- jag har blivit som en ny människa. Inte den ständigt trötta och missmodiga Malin Andersson som lämnade Madeira, utan efter en och en halv veckas skogsvandringar och bokläsande har gjort mig energifylld. Idag har jag exempelvis rensat ut in garderob hos mor och far, gått igenom alla papper som man skall spara om man är en ansvarstagande vuxen, samt pysslat med Linneas julklapp. På Madeira skulle sådana aktiviteter under loppet av en förmiddag varit otänkbart, jag skulle ha somnat efter att ha öppnat garderobsdörren.
Jag har beslutat mig för att aldrig mer bli i det skicket som jag var när jag lämnade Madeira. Det är dags att inse att jobbet inte skall få följa med hem så som det har gjort under hösten, och desutom måste jag inse att konflikterna på jobbet oftast är stormar i vattenglas och inte värda att lägga energi på.
Igår realiserade sig den påstådda klimatförändringen in i mitt liv. I slutet av decembermånad hittade jag nämligen fästingar både på hunden och katten. Vanligtvis brukar man kunna hitta blodsugare på djuren fram till september, och därför blev jag alldeles kall när jag tittade i Sigges och Klas pälsar. Vad är det som händer egentligen? Det känns som om jag är med i en Steven King-roman där katastrofen sakta kommer smygande fast att ingen inser vad som kommer att hända. En sak vet jag, jag måste göra någonting. Mitt första steg skall bli att börja spara energi, samt att källsortera bättre. Dessutom skall jag uppvigla massorna på jobbet så att vi börjar tänka mer miljövänligt på kontoret. Min chef kommer säkert att bli sur, men det skiter jag i ( det blir han jämt om någon föreslår något som han inte kommit på först, den lekskolenivån är det på mitt jobb).
Igår gjorde jag faktiskt en ny bekantskap här ute i bushen. Jag sprang på en dansk musiker som har fritidsbostad här, och det var så jävla kul att prata med en människa som är så totalt olik mig. Jag gillar människorna på Madeira, men vi är alla så lika varandra att jag aldrig får den där aha-uplevelsen som jag får när jag pratar med människor som kan berätta nya saker för mig.

Eremiten

Det är jag det! Sedan onsdag förra veckan har jag isolerat mig ute hos mor och far, och tänker göra så i en vecka till. Varför? Först och främst för att jag är så trött att jag knappt orkat tänka en redig tanke de sista månaderna och eftersom det är just tänka som jag måste göra så beslöt jag mig för att åka dit jag tänker bäst och isolera mig från alla yttre påverkningsfaktorer som annars tar min energi. Och det har fungerat- tack vare sömn och långa skogspromenader känner jag mig som mitt gamla jag innan allt tjafs och negativ energi kom in i mitt liv. Imorgon skall jag till och med ut på äventyr- vi ska nämligen åka till ett av dessa konstiga köpcetrum som ligger mitt ute i skogen och som är fullt av norrmän.

Idag har jag läst Linneas hundar ( me like) samt sprungit på en journalist ute i skogen när jag var ute med hundarna. Mitt ute i skogen hade vi ett intressant samtal om Sveriges ekonomi efter andra världskriget. Om jag var tio år äldre skulle jag ha gift mig med den mannen

Mental age: 14

Idag har jag varit mer nationalpatriot än någonsin förr. Jag har varit med i ett Luciatåg och därmed prackat på ett antal utlänningar denna hedniska och mycket svenska sed. Vi gick nämligen luciatåg på jobbet, och alla ickesvenskar såg alldeles lyriska ut medans svenskar mest såg ut att tycka att vi sjöng falskt. När jag tänker efter betedde vi som gick Lucia väldigt osvenskt- utan att öva stod vi där i hemsnickrade lusseoutfiter och sjöng falskt utan att skämmas för oss. Inte konstigt att våra landsmän skruvade på sig, hur vana är native Swedes med en grupp människor som kollektivt gör bort sig fnittrandes för fullt?


I kväll hade jag en av mina ångestattacker, och under min promenad som jag alltid tar så fort jag känner monstret knacka på dörren så fick jag helt plötsligt en aha-upplevelse. Varför erkänner jag inte helt enkelt att ångesten är en del av mig- och kommer alltid att vara det? Det som får tornadon av ångest att spinna är just alla mina tankar om allt som kommer att skita sig när jag har en downperiod. Ett exempel är imorgon- Ulrika som jag brukar vandra med ska ha avskedsmiddag, och eftersom jag vet att när jag inte är riktigt 100 så kommer jag att få en attack av att umgås i en stor folkgrupp, och tanken på att jag skulle må skit av middagen gjorde att ångeststormen tog riktig fart. Men varför lägger jag ner så mycket tid på att koncentrera mig på allt som kommer hända bara för att jag kommer att må dåligt av situationer som jag ibland inte klarar av- när jag kan undvika det hela genom att acceptera läget och skita i att hamna i de situationerna. För det är ju inte så att jag inte klarar av jobbet (eller någon annan livsuppehållande funktion), utan mest att jag inte orkar med överdrivet sociala sammanhang once in a while- och hur illa är det egentligen på en skala? Det är nog dags att jag inser att jag inte måste vara sån som jag tror att alla andra är, och acceptera mina egna brister. Skrämmande att jag är 27 och behöver påminna mig om en sådan banal grej som man kan läsa i vilken Frida-tidning som helst.

Kan man köpa självförtroende på postorder? Internet kanske?

FNAC

Senaste tiden har varit ganska jobbig, men samtidigt givande. Mycket bråk och skit från jobbet, men samtidigt skall man inte glömma bort att bråk och skit ibland leder till bra saker.

Det har hänt en del sedan sist- just nu bor jag exempelvis alldeles ensam and I am loving it! Fredrika flyttade till egen lägenhet eftersom hon inte ville att det skulle flytta in en tredje person i vår lägenhet, men när hon väl flyttat ut så kom det ingen ny...så jag blev ensam. Stackars den som ska flytta in med mig nu när jag är van att ha mina grejer överallt.

Det senaste som har hänt är att FNAC har kommit till ön. FNAC är en elektronikkedja som är väldigt stor i sydeuropa, men förutom gadgets har de även böcker och filmer i överflöd. Och det är som att en helt ny värld öppnat sig. De traditionella kedjorna här nere har oftast samma utbud, det mesta med USA som ursprungsland, och bra böcker på engelska eller på franska var inte att tala om. Idag har jag spenderat en timme bara vandrat runt och tittat på saker som jag vill ha...det var som en varm, kapitalistisk känsla som legat i ide den senaste tiden.

Nu skall jag gå och lägga mig och läsa min nyinköpta bok...