Fått höra rykten idag att min kära O kanske ska flytta till USA och till bruden han bedrog mig med. Först kommer ångesten tillbaka, men trots att jag inte längre konkret kan anse att han flyr från sina problem så återkom mitt lugn snabbt igen. Det som vi hade var inte bra, och hade nog aldrig överlevt en verklighet utanför ön. Och det är där som jag vill leva- så det är dags att göra sig av med allt bagage som hindrar mig.
Fan, jag tror att detta är över. Och jag har klarat mig. Tror jag.
Min sista tid på Madeira har börjat bli stressig. Jobbansökningar skall skrivas, vandringar skall hinnas med, jag har tvingat Mikalea att ta med mig på ett raveparty, restauranger skall besökas och byråkratin ska avklaras.
På lördag ska jag och Theresa försöka oss på denna vandring:
http://isnova.madeiratecnopolo.pt/index.php?option=com_content&task=view&id=49&Itemid=94&id_attraction=382
Återigen, håll tummarna för mig!
Tuesday, January 30, 2007
Sunday, January 28, 2007
Lost and Found
Söndagmorgon, Mikaela dansar runt i vardagsrummet till Deepdish, jag sitter vid köksbordet med min andra kopp kaffe och skriver arbetsansökan. Det är sådana stunder som livet mitt i allt mitt kaos känns helt okej.
Söndagmorgon, jag och Mikaela sitter på ett fik och jag får bekräftat att orsaken till allt mitt kaos, Olof, kommer att stanna kvar på ön. Först blir jag ledsen men sedan stillar sig allt och jag inser att jag fått avslut. Avslut i form av hans val som egentligen inte berör mig, men det som han i själva verket väljer är att fortsätta fly från sina problem istället för att återvända och få den terapi som han behöver för att må bra och bli hel igen. Nu kommer han att fortsätta vara messed up, och det hopp som jag innerst inne hade att allt skulle bli bra dog när jag kom till insikt vad Olofs val egentligen betyder. Och det sköna var att istället för att känna mig ledsen så kände jag mig stark. Det är definitivt över nu, han väljer att fortsätta vara feg och fly, och jag väljer något annat. Det finns inget för mig att hämta hos en sådan man.
Och valt har jag gjort denna vecka. Den 26:e februari kommer jag nämligen att sitta på charterflyget hem, tillsammans med 100 russin och dricka gin och tonic. Yes, jag har sagt upp mig från mitt jobb. Inte bara på grund av Olof utan mest på grund av att jag vet att min arbetssituation kommer att urarta i framtiden eftersom en person i mitt team sagt upp sig och jag kommer att tvingas göra hennes jobb. All jobbmotivation har försvunnit och jag väljer att avsluta Madeirakapitlet. Den som jag måste tacka för detta är Greta, som genom ett ynka mail och några SMS gav mig styrkan att ta steget. 2007 kommer bli året då jag ska försöka bli svensk igen, och det ska bli spännande att se hur det kommer att gå. Ibland är jag livrädd för det som jag har gjort, men det som lugnar mig snabbt är Gretas ord och generositet i sitt mail.
Men Madeira har även haft mycket positiva sidor den senaste tiden. Jag har träffat ännu mer roliga människor, och dessutom börjat rida igen! Det var kul att träffa Philippe, som uppenbarligen hade saknat mig eftersom han direkt började bitcha om Madeira med mig. Idag ska jag dit igen, och denna gång ska jag få hoppa- något jag inte gjort på tio år. Håll tummarna för mig!
Friday, January 19, 2007
Tuesday, January 16, 2007
Monday, January 15, 2007
Back to school- and back to life
Jag vet att mitt liv just nu borde vara skit, så jag skäms nästan lite när jag säger att det fakiskt är ganska bra. Visst har jag gråtit, men samtidigt har jag haft så otroligt kul att jag faktiskt tvivlar på att jag var riktigt kär i O- om jag vore det, borde inte jag må så skit då att jag knappt ville gå ut?
Idag exempelvis har jag gjort något som jag brukade göra innan O kom in i bilden- jag gick på en portugisiskalektion och det var så enormt kul att jag helt glömde bort att jag var trött och hungrig utan jag ville bara lära mig mer. Igår var jag ute och vandrade med några kompisar, och lärde känna en ny häftig människa som jag antagligen aldrig pratat med om jag inte gjort slut med O.
Jag tror hela läkeprocessen efter det som hänt underlättas av att O beter sig som ett surt barn, som exempelvis vägrar ge mig min bok om ryska revolutionen (visst må han brinna i helvetet, Josefina?) och beter sig som om det vore jag som är en myspace-casanova och inte han. Just nu blir jag inte ens arg när han beter sig som ett bortskämt barn, utan jag blir nästan bara lycklig för då påminns jag om hur bra livet är utan barlast.
Jag har till och med fått ett dateerbjudande- fast jag har sagt nej. Man vill ju inte hamna med en grinig unge som pojkvän igen.
Idag exempelvis har jag gjort något som jag brukade göra innan O kom in i bilden- jag gick på en portugisiskalektion och det var så enormt kul att jag helt glömde bort att jag var trött och hungrig utan jag ville bara lära mig mer. Igår var jag ute och vandrade med några kompisar, och lärde känna en ny häftig människa som jag antagligen aldrig pratat med om jag inte gjort slut med O.
Jag tror hela läkeprocessen efter det som hänt underlättas av att O beter sig som ett surt barn, som exempelvis vägrar ge mig min bok om ryska revolutionen (visst må han brinna i helvetet, Josefina?) och beter sig som om det vore jag som är en myspace-casanova och inte han. Just nu blir jag inte ens arg när han beter sig som ett bortskämt barn, utan jag blir nästan bara lycklig för då påminns jag om hur bra livet är utan barlast.
Jag har till och med fått ett dateerbjudande- fast jag har sagt nej. Man vill ju inte hamna med en grinig unge som pojkvän igen.
Friday, January 12, 2007
"Malin, 2007 ska bli vårt revival år!"
citat av Amelie Haglund, vid en av våra kvällar uppe på utsiktstornet
Mina vänner, år 2007 började mycket kaotiskt för Malin Andersson ute på en liten ö ute i det stora Atlanten. Kvällen innan min så kallade pojkvän skulle komma tillbaka till Madeira får jag av en slump reda på att han har en annan- en flickvän från USA som han underhåller via Internet och som han under sin semester i Sverige bjudit in, och tillsammans spenderade de tre veckor tillsammans. Han lovar och svär att de inte legat med varandra och nåt mummel att de inte varit som pojkvän och flickvän, men sveket var för stort för mig. Dessutom har hon en massa bilder på sin website där hon kallar honom för my guy. Fast enligt Olof blev hans amerikanska flickvän inte så glad när jag skickade ett mail där jag avslöjade min existens.
Detta skedde för en vecka sedan, och idag gjorde Olof sin sista dag på jobbet. Han har beslutat sig för att lämna ön, vilket jag är glad för. Detta har gjort ont, och det gör ont varje dag jag påminns om honom, så att inte behöva se fanskapet kommer att bli en lättnad.
Men, det finns något mycket positivt som jag har lärt mig i allt detta kaoset. Nämligen att jag har vänner och arbetskamrater som verkligen ställer upp för mig. Först och främst Mikaela som tog första smällen, och som utan frågor tog hand om mig. Minst en gång om dagen ber jag henne berätta för mig att livet kommer att bli bättre, och svaren hon ger mig på denna floskelfråga gör att alla problem försvinner några timmar till. Sara som fanns där på Skype under den svåraste stunden, och som sedan återkommit och gett mig perspektiv. Amelie, som efter en av våra "vin uppe på utsiktstornet"- kvällar gjorde att livet kändes normalt igen. Linnea för skype och mail. Kaisa och Malin, vars samtal vid fikabordet först fick mig att gråta men som sedan värmde. Heidi, den direkta supporten från Madrid. Fredrika och Helena som fick med mig ut på krogen och visade mig att det finns snygga fotbollsspelare med där ute som man kan ha kul med (åh gud, vad snygga de var!) Marja ,som lyssnar och förstår. Tomas, som gjorde att jag insåg att det fanns ett liv efter ett svek. Christina, min chef som jag tidigare varit lite rädd för, men som lätt mig sluta tidigare ett par timmar utan sjukfrånvaro och utan knussel.
Livet är ganska bra ändå....
Mina vänner, år 2007 började mycket kaotiskt för Malin Andersson ute på en liten ö ute i det stora Atlanten. Kvällen innan min så kallade pojkvän skulle komma tillbaka till Madeira får jag av en slump reda på att han har en annan- en flickvän från USA som han underhåller via Internet och som han under sin semester i Sverige bjudit in, och tillsammans spenderade de tre veckor tillsammans. Han lovar och svär att de inte legat med varandra och nåt mummel att de inte varit som pojkvän och flickvän, men sveket var för stort för mig. Dessutom har hon en massa bilder på sin website där hon kallar honom för my guy. Fast enligt Olof blev hans amerikanska flickvän inte så glad när jag skickade ett mail där jag avslöjade min existens.
Detta skedde för en vecka sedan, och idag gjorde Olof sin sista dag på jobbet. Han har beslutat sig för att lämna ön, vilket jag är glad för. Detta har gjort ont, och det gör ont varje dag jag påminns om honom, så att inte behöva se fanskapet kommer att bli en lättnad.
Men, det finns något mycket positivt som jag har lärt mig i allt detta kaoset. Nämligen att jag har vänner och arbetskamrater som verkligen ställer upp för mig. Först och främst Mikaela som tog första smällen, och som utan frågor tog hand om mig. Minst en gång om dagen ber jag henne berätta för mig att livet kommer att bli bättre, och svaren hon ger mig på denna floskelfråga gör att alla problem försvinner några timmar till. Sara som fanns där på Skype under den svåraste stunden, och som sedan återkommit och gett mig perspektiv. Amelie, som efter en av våra "vin uppe på utsiktstornet"- kvällar gjorde att livet kändes normalt igen. Linnea för skype och mail. Kaisa och Malin, vars samtal vid fikabordet först fick mig att gråta men som sedan värmde. Heidi, den direkta supporten från Madrid. Fredrika och Helena som fick med mig ut på krogen och visade mig att det finns snygga fotbollsspelare med där ute som man kan ha kul med (åh gud, vad snygga de var!) Marja ,som lyssnar och förstår. Tomas, som gjorde att jag insåg att det fanns ett liv efter ett svek. Christina, min chef som jag tidigare varit lite rädd för, men som lätt mig sluta tidigare ett par timmar utan sjukfrånvaro och utan knussel.
Livet är ganska bra ändå....
Saturday, December 30, 2006
Återuppståndelse
Än så länge har min semester uppfyllt sin mening- jag har blivit som en ny människa. Inte den ständigt trötta och missmodiga Malin Andersson som lämnade Madeira, utan efter en och en halv veckas skogsvandringar och bokläsande har gjort mig energifylld. Idag har jag exempelvis rensat ut in garderob hos mor och far, gått igenom alla papper som man skall spara om man är en ansvarstagande vuxen, samt pysslat med Linneas julklapp. På Madeira skulle sådana aktiviteter under loppet av en förmiddag varit otänkbart, jag skulle ha somnat efter att ha öppnat garderobsdörren.
Jag har beslutat mig för att aldrig mer bli i det skicket som jag var när jag lämnade Madeira. Det är dags att inse att jobbet inte skall få följa med hem så som det har gjort under hösten, och desutom måste jag inse att konflikterna på jobbet oftast är stormar i vattenglas och inte värda att lägga energi på.
Igår realiserade sig den påstådda klimatförändringen in i mitt liv. I slutet av decembermånad hittade jag nämligen fästingar både på hunden och katten. Vanligtvis brukar man kunna hitta blodsugare på djuren fram till september, och därför blev jag alldeles kall när jag tittade i Sigges och Klas pälsar. Vad är det som händer egentligen? Det känns som om jag är med i en Steven King-roman där katastrofen sakta kommer smygande fast att ingen inser vad som kommer att hända. En sak vet jag, jag måste göra någonting. Mitt första steg skall bli att börja spara energi, samt att källsortera bättre. Dessutom skall jag uppvigla massorna på jobbet så att vi börjar tänka mer miljövänligt på kontoret. Min chef kommer säkert att bli sur, men det skiter jag i ( det blir han jämt om någon föreslår något som han inte kommit på först, den lekskolenivån är det på mitt jobb).
Igår gjorde jag faktiskt en ny bekantskap här ute i bushen. Jag sprang på en dansk musiker som har fritidsbostad här, och det var så jävla kul att prata med en människa som är så totalt olik mig. Jag gillar människorna på Madeira, men vi är alla så lika varandra att jag aldrig får den där aha-uplevelsen som jag får när jag pratar med människor som kan berätta nya saker för mig.
Jag har beslutat mig för att aldrig mer bli i det skicket som jag var när jag lämnade Madeira. Det är dags att inse att jobbet inte skall få följa med hem så som det har gjort under hösten, och desutom måste jag inse att konflikterna på jobbet oftast är stormar i vattenglas och inte värda att lägga energi på.
Igår realiserade sig den påstådda klimatförändringen in i mitt liv. I slutet av decembermånad hittade jag nämligen fästingar både på hunden och katten. Vanligtvis brukar man kunna hitta blodsugare på djuren fram till september, och därför blev jag alldeles kall när jag tittade i Sigges och Klas pälsar. Vad är det som händer egentligen? Det känns som om jag är med i en Steven King-roman där katastrofen sakta kommer smygande fast att ingen inser vad som kommer att hända. En sak vet jag, jag måste göra någonting. Mitt första steg skall bli att börja spara energi, samt att källsortera bättre. Dessutom skall jag uppvigla massorna på jobbet så att vi börjar tänka mer miljövänligt på kontoret. Min chef kommer säkert att bli sur, men det skiter jag i ( det blir han jämt om någon föreslår något som han inte kommit på först, den lekskolenivån är det på mitt jobb).
Igår gjorde jag faktiskt en ny bekantskap här ute i bushen. Jag sprang på en dansk musiker som har fritidsbostad här, och det var så jävla kul att prata med en människa som är så totalt olik mig. Jag gillar människorna på Madeira, men vi är alla så lika varandra att jag aldrig får den där aha-uplevelsen som jag får när jag pratar med människor som kan berätta nya saker för mig.
Wednesday, December 27, 2006
Eremiten
Det är jag det! Sedan onsdag förra veckan har jag isolerat mig ute hos mor och far, och tänker göra så i en vecka till. Varför? Först och främst för att jag är så trött att jag knappt orkat tänka en redig tanke de sista månaderna och eftersom det är just tänka som jag måste göra så beslöt jag mig för att åka dit jag tänker bäst och isolera mig från alla yttre påverkningsfaktorer som annars tar min energi. Och det har fungerat- tack vare sömn och långa skogspromenader känner jag mig som mitt gamla jag innan allt tjafs och negativ energi kom in i mitt liv. Imorgon skall jag till och med ut på äventyr- vi ska nämligen åka till ett av dessa konstiga köpcetrum som ligger mitt ute i skogen och som är fullt av norrmän.
Idag har jag läst Linneas hundar ( me like) samt sprungit på en journalist ute i skogen när jag var ute med hundarna. Mitt ute i skogen hade vi ett intressant samtal om Sveriges ekonomi efter andra världskriget. Om jag var tio år äldre skulle jag ha gift mig med den mannen
Idag har jag läst Linneas hundar ( me like) samt sprungit på en journalist ute i skogen när jag var ute med hundarna. Mitt ute i skogen hade vi ett intressant samtal om Sveriges ekonomi efter andra världskriget. Om jag var tio år äldre skulle jag ha gift mig med den mannen
Wednesday, December 13, 2006
Mental age: 14
Idag har jag varit mer nationalpatriot än någonsin förr. Jag har varit med i ett Luciatåg och därmed prackat på ett antal utlänningar denna hedniska och mycket svenska sed. Vi gick nämligen luciatåg på jobbet, och alla ickesvenskar såg alldeles lyriska ut medans svenskar mest såg ut att tycka att vi sjöng falskt. När jag tänker efter betedde vi som gick Lucia väldigt osvenskt- utan att öva stod vi där i hemsnickrade lusseoutfiter och sjöng falskt utan att skämmas för oss. Inte konstigt att våra landsmän skruvade på sig, hur vana är native Swedes med en grupp människor som kollektivt gör bort sig fnittrandes för fullt?
I kväll hade jag en av mina ångestattacker, och under min promenad som jag alltid tar så fort jag känner monstret knacka på dörren så fick jag helt plötsligt en aha-upplevelse. Varför erkänner jag inte helt enkelt att ångesten är en del av mig- och kommer alltid att vara det? Det som får tornadon av ångest att spinna är just alla mina tankar om allt som kommer att skita sig när jag har en downperiod. Ett exempel är imorgon- Ulrika som jag brukar vandra med ska ha avskedsmiddag, och eftersom jag vet att när jag inte är riktigt 100 så kommer jag att få en attack av att umgås i en stor folkgrupp, och tanken på att jag skulle må skit av middagen gjorde att ångeststormen tog riktig fart. Men varför lägger jag ner så mycket tid på att koncentrera mig på allt som kommer hända bara för att jag kommer att må dåligt av situationer som jag ibland inte klarar av- när jag kan undvika det hela genom att acceptera läget och skita i att hamna i de situationerna. För det är ju inte så att jag inte klarar av jobbet (eller någon annan livsuppehållande funktion), utan mest att jag inte orkar med överdrivet sociala sammanhang once in a while- och hur illa är det egentligen på en skala? Det är nog dags att jag inser att jag inte måste vara sån som jag tror att alla andra är, och acceptera mina egna brister. Skrämmande att jag är 27 och behöver påminna mig om en sådan banal grej som man kan läsa i vilken Frida-tidning som helst.
Kan man köpa självförtroende på postorder? Internet kanske?
I kväll hade jag en av mina ångestattacker, och under min promenad som jag alltid tar så fort jag känner monstret knacka på dörren så fick jag helt plötsligt en aha-upplevelse. Varför erkänner jag inte helt enkelt att ångesten är en del av mig- och kommer alltid att vara det? Det som får tornadon av ångest att spinna är just alla mina tankar om allt som kommer att skita sig när jag har en downperiod. Ett exempel är imorgon- Ulrika som jag brukar vandra med ska ha avskedsmiddag, och eftersom jag vet att när jag inte är riktigt 100 så kommer jag att få en attack av att umgås i en stor folkgrupp, och tanken på att jag skulle må skit av middagen gjorde att ångeststormen tog riktig fart. Men varför lägger jag ner så mycket tid på att koncentrera mig på allt som kommer hända bara för att jag kommer att må dåligt av situationer som jag ibland inte klarar av- när jag kan undvika det hela genom att acceptera läget och skita i att hamna i de situationerna. För det är ju inte så att jag inte klarar av jobbet (eller någon annan livsuppehållande funktion), utan mest att jag inte orkar med överdrivet sociala sammanhang once in a while- och hur illa är det egentligen på en skala? Det är nog dags att jag inser att jag inte måste vara sån som jag tror att alla andra är, och acceptera mina egna brister. Skrämmande att jag är 27 och behöver påminna mig om en sådan banal grej som man kan läsa i vilken Frida-tidning som helst.
Kan man köpa självförtroende på postorder? Internet kanske?
Monday, November 27, 2006
FNAC
Senaste tiden har varit ganska jobbig, men samtidigt givande. Mycket bråk och skit från jobbet, men samtidigt skall man inte glömma bort att bråk och skit ibland leder till bra saker.
Det har hänt en del sedan sist- just nu bor jag exempelvis alldeles ensam and I am loving it! Fredrika flyttade till egen lägenhet eftersom hon inte ville att det skulle flytta in en tredje person i vår lägenhet, men när hon väl flyttat ut så kom det ingen ny...så jag blev ensam. Stackars den som ska flytta in med mig nu när jag är van att ha mina grejer överallt.
Det senaste som har hänt är att FNAC har kommit till ön. FNAC är en elektronikkedja som är väldigt stor i sydeuropa, men förutom gadgets har de även böcker och filmer i överflöd. Och det är som att en helt ny värld öppnat sig. De traditionella kedjorna här nere har oftast samma utbud, det mesta med USA som ursprungsland, och bra böcker på engelska eller på franska var inte att tala om. Idag har jag spenderat en timme bara vandrat runt och tittat på saker som jag vill ha...det var som en varm, kapitalistisk känsla som legat i ide den senaste tiden.
Nu skall jag gå och lägga mig och läsa min nyinköpta bok...
Det har hänt en del sedan sist- just nu bor jag exempelvis alldeles ensam and I am loving it! Fredrika flyttade till egen lägenhet eftersom hon inte ville att det skulle flytta in en tredje person i vår lägenhet, men när hon väl flyttat ut så kom det ingen ny...så jag blev ensam. Stackars den som ska flytta in med mig nu när jag är van att ha mina grejer överallt.
Det senaste som har hänt är att FNAC har kommit till ön. FNAC är en elektronikkedja som är väldigt stor i sydeuropa, men förutom gadgets har de även böcker och filmer i överflöd. Och det är som att en helt ny värld öppnat sig. De traditionella kedjorna här nere har oftast samma utbud, det mesta med USA som ursprungsland, och bra böcker på engelska eller på franska var inte att tala om. Idag har jag spenderat en timme bara vandrat runt och tittat på saker som jag vill ha...det var som en varm, kapitalistisk känsla som legat i ide den senaste tiden.
Nu skall jag gå och lägga mig och läsa min nyinköpta bok...
Thursday, November 23, 2006
Ett skämt från cyberrymden
Jag tyckte att denna är ganska rolig...Smoking affects you memory....Hämtad från min favvis englishrussia.com
Monday, November 20, 2006
O's obsession
Titta i länkregistret så ser ni vad samtalsämnet mellan mig och min querido har varit sista tiden. Jag har alltid sagt att jag gillar människor med intressen....oavsett vad de är.
Wednesday, November 15, 2006
En ny version av Malin Andersson
...är friluftsversionen 2.0, där konstant tränigsvärk, blåmärken, rivsår samt en nyinköpt regnjacka ingår. Så här ser det numera ut på helgerna:
Monday, November 06, 2006
Monday, October 16, 2006
Encore une fois?
Igår beklagade jag mig över att exilsvenskar här nere alltid sitter och planerar vad de ska göra efter att de har lämnat Madeira, och inte planerar över saker som de ska under det året som de oftast stannar här nere. Men sedan hittade jag denna länk som gjorde mig knäsvag...http://www.jordenrunt.nu/working_holiday_kanada.htm
Jag trodde att om man skulle få visum till Kanada så var det jättesvårt (poängsystem, inbjudan, giftemål osv...) men själva verket så finns Working Holiday- tjohoo!! Fast det är bara typ 200 svenskar som får det men det ger mig större chanser än nåt fucking poängsystem....
Jag trodde att om man skulle få visum till Kanada så var det jättesvårt (poängsystem, inbjudan, giftemål osv...) men själva verket så finns Working Holiday- tjohoo!! Fast det är bara typ 200 svenskar som får det men det ger mig större chanser än nåt fucking poängsystem....
Monday, October 09, 2006
So caught up in the 90's
Eftersom jag är hopplöst ouppdaterad när det gäller tekniska prylar så upptäcker jag saker när alla andra redan tröttnat på dem. I går upptäckte jag att man kan titta på SVT på nätet- vilket har lett till att jag inte gått något gjort på hela helgen utan endast tittat på alla Kvarteret Skatan avsnitt som finns på webben.....
Saturday, October 07, 2006
Uppdated version
Det var onekligen ett tag sedan jag skrev....Livet har gått i 150 km/timmen den senaste tiden.
Först och främst har Heidi, som varit mitt stöd här på ön sedan jag kom, åkt hem till Finland. Detta innebär att jag har fått nytt rum, eftersom jag som husäldste har rätt till det stora rummet och det är underbart. Jag tror inte att jag någonsin kommer att ha ett likannade rum igen, jag ska städa det och sedan lägga ut en bild på hur det ser ut. En annan förändring, dock av en icketemporär sort, är att Fredrikalufsen har åkt hem på en månads semester och voila jag är ensam i lägenheten. Det är första gången på två år som jag bor själv. Det är konstigt men skönt.
Jobbmässigt har det varit ganska kaotiskt, och när det för några veckor sedan var dags för företagsfest så var jag rädd att folk skulle bli jättefulla och sedan börja bråka. Men det var skitkul-alla var jättefulla men hade hur roligt som helst. Malin Andersson hade till och med för roligt. När jag vaknade upp morgonen efteråt hade jag inget minne hur jag kommit hem (ångest där) tappat min mobiltelefon (ångest där igen) och hade en silvrig herrfluga modell större i ena handen (förbryllning där). Dessutom mådde jag så dåligt att när min chef ringde för att skvallra om kvällen så spydde jag medans hon pratade (ångest återigen)
Min querido och jag kämpar på, som vanligt bråkar vi en del eftersom varken han eller jag är särskilt lätt att ha att göra med. men jag tror att vi är på rätt köl- om jag nu inte jinx everything genom att anta att vi kommer att klara detta...uhuhuh...Iallafall har vi nu kommit till ett nytt stadium i vårt förhållande, herr Nilsson har nämligen fått en nyckel till min lägenhet and he loves it- han är här jämt så att man ibland får kasta ut honom. Idag har vi haft picknick uppe i en stor trädgård uppe i Monte, och omringad med tyska turister satt vi och drack kaffe och åt smörgås.
För ungefär en vecka sedan var jag på semester i några dagar. Vi var några tjejer från jobbet som tog ett flyg till en ännu mer avlägsen del av Portugal- nämligen Azorerna. Huvudön var mycket annorlunda jämfört med Madeira i många olika aspekter. Först och främst, naturen var helt annourlunda. På Madeira har människan kämpat i århundraden för att få bukt på grönskan och därmed kunnat utnyttja Madeiras alla fördelar, men på azorerna fanns bara gräsklädda kullar så längt ögat kunde nå (se bilden här ovanför). Människorna på Azorerna var trevliga och hade alla tänder kvar (Azorerna- Madeira 1-0). Dessutom verkade det inte finnas sådana klassskillnader på Azorerna som det gör här- Azorerna verkar vara mer socialdemokratiskt helt enkelt. Vi åkte runt ön i några dagar, badade i ungdomens källa, åt gott och var på valsafaari (fast vi såg endast delfiner, fast hundratals vilket var skithäftigt)
Das war alles this time. Ska återkomma snart, jag lovar!
Saturday, September 02, 2006
En konstig känsla...
Lördagmorgon, klockan tio är det redan så varmt att man blir svettig bara genom att borsta tänderna , telefonen ringer och det är min querido....Efter en förmiddag på stan tillsammans med honom så surfar jag in på min kompis blogg och upptäcker att hon, ni vet en sån där människa som verkar ha hela världen för sina fötter, saknar mig...Och jag blev jätteglad eftersom sista tiden har det mest varit gnäll och tråkigheter runt omkring mig, men att två människor har visat att de uppenbart tycker om mig gör att all skit som flyter runt på madeira just nu känns lättare.För det är mycket skit just nu- mer och mer arbetsuppgifter, folk säger upp sig och de som är kvar ser ut som spöken....och sedan värmen som just nu leder till överhettning. Men sedan finns ju allt som är otroligt bra just nu- och då kommer naturligtvis min querido på första plats. Mannen till höger har den här veckan klarat av ytterligare en PMS-kris galan, och har gjort mer för mig än någon annan någonsin gjort. Dessutom får han mig alltid att skratta mitt i allt gråa som cirklar runt just nu.
www.englishrussia.com- en site som med en enda bild fångar mitt adoptivland Ryssland
De närmaste framtidplanerna inkluderar just nu en tripp till bergen, en ny dator, och om cirkus en månad en helg på Azorerna- så jobbet och min nya chef kan jävlas allt de vill, livet är fanimej ganska bra just nu!
Wednesday, August 30, 2006
Gud bet mig i arslet (in memory of Miroslav Andersson)
Idag lyckades jag skypa elakt skvaller om min chef till min chef.....Ibland biter Gud tillbaka med en gång.
Min svarta vackra guldfisk är död! I söndags morse låg den och flöt upp och ner i akvariet och fick sedan möta den sista vilan i toalettstolen. Mihail däremot lever och frodas i sin lilla skål som nu står brevid min säng... han är fruktansvärt social och kommer alltid och tittar på mig genom glaset när jag är i mitt rum.
Annars är allt sig likt, dock har ytterligare en kollega sagt upp sig, och antagligen kommer jag att få göra hennes jobb as well och hur det ska fungera fattar jag bara inte. Jag har börjat fundera på ifall kontorsjobb kanske inte är något för mig, kanske skulle ha ett jobb där man slutar tänka på jobbet efter att man stämplat ut och inte behöver tänka på att man hela tiden ska prestera mer. Jag ska nog börja jobba inom något statligt verk...
Ett sms från en flygplats satte guldkant på dagen- tack Linnea!
Friday, August 18, 2006
Förvirringens tid är här
Livet går vidare och som vanligt fattar jag ingenting.
Trots att jag just nu förundrad står i ett hörn av världskapelsen och funderar på vad som egentligen händer, så har den senaste tiden varit lugn. Vår nya chef har genererat många smygskratt bland personalen, då han mycket upprörd ringt till Telia och skällt på dem för att det är så mycket ledningsfel just nu. För oss i telefonbranschen är det ungefär som att ringa till SMHI och skrika för att det regnar så mycket. Min querido och jag har nästan blivit sambos, han bor nu i lägenheten under mig och allt som jag behöver göra för att få hans uppmärksamhet är att gå ut på balkongen och ropa på honom. I love this arrangement....
Jobbet är som vanligt det som tar upp det mesta av min skrala tankeverksamhet, jag tror inte att jag pallar så länge till. Trots att jag har haft många skitjobb i mina dagar, så har jag aldrig varit med om att folk har gett mig så mycket skit. De kunder som kommer till mig är så fucked up så jag tror inte att de klarar av att fungera i samhället. Idag har en tant hotat med att polisanmäla mig eftersom hennes ADSL inte fungerar (enligt våra tekniker är det fel på hennes modem som hon själv har köpt. Hon vägrar pröva med ett annat) en överklasskärring från Stockholm har berättat för mig att hennes brorson är minsann domare i högsta domstolen och därför har hon minsann inte ringt till kontaktannonser (ett plus ett blir....öh ...tre?) en familj har meddelat mig att det är mitt fel att de har ringt till satelittelefoner för 9000 sek (geonom min enorma telepatiska förmåga så tvingade jag dem att ringa utan att de då fattade någonting. Ett arrangemang som jag för övrigt inte tjänar någonting på) och sist och inte minst dagens praktpucko; kunden som stämmer oss via den mycket seriösa juristbyrån medborgarcentrum. Han vill ha 6000 sek i ersättning eftersom han var tvungen att öppna upp ett nytt telefonabonnemang i sin bostad. Han var inte ens abonnemangskund hos oss. Allt detta är bara axplock från en dag, jag börjar nästan gråta när jag tänker på allt dumt man får höra.
Men denna dag, som jag för länge sedan dömt ut, visade sig göra en helomvändning när jag kom hem från jobbet. På vägen hem upptäckte jag att det helt plötsligt fanns runt 500 euro extra på mitt konto. Väl hemma så kontrollerar jag min internetbank- och där svart på vitt står det- jag har fått 500 euro tillbaka på skatten. 100 euro ska jag blåsa imorgon på helt onödiga saker (läs kläder) och resten ska jag flytta över till ett konto som jag har i Sverige som är märkt "motorcykelkörkort"....När jag ändå var inne på nätet så passade jag på att kolla min mail, och hittar en inbjudan till ett indiskt bröllop. Två veckor i Indien vore nice......riktigt jävla nice...För att dokumentera denna konstiga dag så har jag tagit kort på mig själv; så ser jag ut när livet beter sig konstigt.
Jag hoppas att min lucky streak fortsätter för ikväll ska jag om min querido ta en kvällspromenad och sedan titta på Lawrence of Arabia.
Trots att jag just nu förundrad står i ett hörn av världskapelsen och funderar på vad som egentligen händer, så har den senaste tiden varit lugn. Vår nya chef har genererat många smygskratt bland personalen, då han mycket upprörd ringt till Telia och skällt på dem för att det är så mycket ledningsfel just nu. För oss i telefonbranschen är det ungefär som att ringa till SMHI och skrika för att det regnar så mycket. Min querido och jag har nästan blivit sambos, han bor nu i lägenheten under mig och allt som jag behöver göra för att få hans uppmärksamhet är att gå ut på balkongen och ropa på honom. I love this arrangement....
Jobbet är som vanligt det som tar upp det mesta av min skrala tankeverksamhet, jag tror inte att jag pallar så länge till. Trots att jag har haft många skitjobb i mina dagar, så har jag aldrig varit med om att folk har gett mig så mycket skit. De kunder som kommer till mig är så fucked up så jag tror inte att de klarar av att fungera i samhället. Idag har en tant hotat med att polisanmäla mig eftersom hennes ADSL inte fungerar (enligt våra tekniker är det fel på hennes modem som hon själv har köpt. Hon vägrar pröva med ett annat) en överklasskärring från Stockholm har berättat för mig att hennes brorson är minsann domare i högsta domstolen och därför har hon minsann inte ringt till kontaktannonser (ett plus ett blir....öh ...tre?) en familj har meddelat mig att det är mitt fel att de har ringt till satelittelefoner för 9000 sek (geonom min enorma telepatiska förmåga så tvingade jag dem att ringa utan att de då fattade någonting. Ett arrangemang som jag för övrigt inte tjänar någonting på) och sist och inte minst dagens praktpucko; kunden som stämmer oss via den mycket seriösa juristbyrån medborgarcentrum. Han vill ha 6000 sek i ersättning eftersom han var tvungen att öppna upp ett nytt telefonabonnemang i sin bostad. Han var inte ens abonnemangskund hos oss. Allt detta är bara axplock från en dag, jag börjar nästan gråta när jag tänker på allt dumt man får höra.
Men denna dag, som jag för länge sedan dömt ut, visade sig göra en helomvändning när jag kom hem från jobbet. På vägen hem upptäckte jag att det helt plötsligt fanns runt 500 euro extra på mitt konto. Väl hemma så kontrollerar jag min internetbank- och där svart på vitt står det- jag har fått 500 euro tillbaka på skatten. 100 euro ska jag blåsa imorgon på helt onödiga saker (läs kläder) och resten ska jag flytta över till ett konto som jag har i Sverige som är märkt "motorcykelkörkort"....När jag ändå var inne på nätet så passade jag på att kolla min mail, och hittar en inbjudan till ett indiskt bröllop. Två veckor i Indien vore nice......riktigt jävla nice...För att dokumentera denna konstiga dag så har jag tagit kort på mig själv; så ser jag ut när livet beter sig konstigt.
Jag hoppas att min lucky streak fortsätter för ikväll ska jag om min querido ta en kvällspromenad och sedan titta på Lawrence of Arabia.
Subscribe to:
Posts (Atom)