Även om jag i tidigare blogginlägg gnällt om det manliga släktet, samt utmålat mig som en numera ansvarstagande vuxen, så måste jag faktiskt erkänna att jag just är innehavare av en bubblig och mycket trånande förälskelse à la tonåring. Föremålet för mina känslor är inte dock inte mannen på bilden, utan en av otippat nog en av gubbsen på jobbet: en man som närmar sig de 50, misstänkt kortare än jag, gift och ser lite ut som ett troll. Med andra ord är han så fel, fel, fel det kan bli- men jag kunde inte motstå Enterprise-skeppet som han har över sitt skrivbord....Dessutom har han en förmåga att få mig att känna mig lugn och glad- med andra ord har han ungefär samma effekt som en Valium, och jag råkar gilla Valium.
Efter att i några dagar känt mig som ett freak som blir alldeles fnittrig av old farts, och febrilt kämpat för att logiskt och vuxet rationellt mota bubbligheten i grind- så har jag nu istället gett upp och faktiskt gett mig hän åt de omogna fjortiskänslorna. Eftersom det här aldrig kommer att bli något annat än just ett ofarligt svärmeri så är det ju egentligen inget fel med att tråna efter någon ur en totalt olämplig demografisk grupp? Jag har ju inte direkt något bättre för mig just nu, och Spock står väl dessutom över fåniga sociala regler som mänskligheten har satt upp?
2 comments:
Han kanske har vissa egenskaper som inte är så bra (främst att han är gift), men annars tycker jag att han verkar som en av de vettigaste du har letat fram på ett bra tag ;)
Ha- kanske det som kommer att bli min räddning. Näste karl som inte har multidiagnos kommer att framstå som värsta kapet jämfört med låt oss säga...golddiggern? Jag tror det är så här kay Pollack skulle ha filosofierat kring det hela.
Post a Comment