På Ior-humör

Idag är jag trött och lite småsur, varpå kollegan glatt utbrister: Du är precis som Ior idag!

 

 

Ekorrhjulet

Den senaste tiden så har jag hört talas om fler och fler unga som helt plötsligt fått hjärnblödning (eller stroke som man kan kalla det om man vill vara modern). Boven i dramat antas vara stress, och då jag på senaste tiden har upplevt att fler och fler av mina medmänniskor är stressade in absurdum så har jag funderat en hel del på varför vi stressar så.

 

Igår ställdes det hela på sin spets, då en liten missuppfattning som gav upphov till en liten försening fick mina kollegor att springa runt som yra höns. All uppståndelse för något som egentligen inte betyder något, som inte ställer till några större problem och som (viktigaste av allt) går att fixa inom en rimlig tid.

 

Personligen så tror jag att stress är någon som man faktiskt väljer själv – jag har personer i min närhet som har mycket, mycket att göra men som inte stressar utan gör en sak i sänder tills allt är fixat, och det som inte hinns med får göras någon annan gång helt enkelt. För egentligen, vad skulle hända om vi inte skulle hinna gå på salsakursen, diska eller svara på alla mail inom ett dygn? Troligtvis inte ett skit, utan vi skulle vakna nästa dag och allt skulle vara som vanligt. Kan vara svårt att tro, men I prömise att det skulle vara så.

 

Jag menar givetvis inte att vi alla borde slacka ur totalt och skita i saker och ting, utan bara tänka efter vad som egentligen är viktigt samt inse våra begränsningar. Det hela belystes igår när en kollega glatt berättade att han tagit semester över jul och nyår för att segla i Västindien. Mina övriga kollegor ser förskräckta ut och tjuter i kör ”Men PROJEKTET då- vad skall hända med det?” (Projektet i fråga är i stort sett klart och kommer inte att driftsättas förrän i februari, inga kor på isen alltså). Till min glädje ser Mr Kollega mycket nöjd ut och svarar: ”Men det är ju Västindien…det är mycket viktigare än projektet”.

 

Helt rätt prioriterat säger jag. Vi borde nog alla gå igenom vad som egentligen är viktigt i livet, och undvika lägga mycket energi saker som egentligen spelar någon roll.

 

 

 

Jag kan inte släppa...

....Sofi Oksanens "Utrensningen". Tack Systeryster för att jag fått låna - den är så bra att jag seriöst funderat på att sjukskriva mig för att få fortsätta läsa.

Idag fick jag skippa cirkelfys - jag skulle ha gått för första gången ever och var sjukt spänd, men det obligatoriska hösthalsontet kom i vägen. Jag tar den annalkande förkylningen som en förevändning för att shoppa en vinterjacka i stället. Önska mig lycka till, att köpa vinterjacka är vinterns svåraste beslut. Och även det dyraste.

Förändringarnas tid

En av de lite sorgligt glada förändringarna som skett den senaste tiden: Sigge dog i våras men nu har Dino kommit in i mina familjen A's liv. Och han gjorde entré med full fart vill jag lova - trots att han är tio veckor så aktiverar han päronen så att de knappt hinner med något annat än att passa det lilla vilddjuret.

Den senaste månaden har jag börjat tappa hår. Inte så att man kan rycka tussar ifrån huvudet à la cancerpatient, men tillräckligt för att jag , och min omgivning, skall bli nervösa. Alla som jag har pratat med har påpekat att det hela troligtvis beror på stress, men jag har inte känt mig stressad alls den senaste tiden - vilket har gjort håravfallet ännu mer skrämmande. I min lightparanoida hjärna förvandlades det oförklarliga håravfallet till en hjärntumör, akut bristsjukdom eller graviditet (ja, jag vet att det är strålningen som gör att håret faller av, inte tumören i sig).

Av en händelse så tittade jag i min kalender idag och insåg allt som har hänt de senaste fem månaderna, och insåg att teorin om stress kanske inte var så långsökt trots allt. För allt detta har faktiskt hänt den senaste tiden:

• Jag träffade Mr D.
• Två veckor efter Mr D's intåg i mitt liv hamnade jag på sjukhus i en vecka. Därefter så flyttade han in hos mig eftersom jag i några veckors tid inte klarade mig själv med två stycken inflammerade lungor. Trots att lungorna långsamt blev bättre så blev Mr D kvar, vilket innebär att jag gått från übersingel till sambo med hund. Och en kombi till råga på allt.
• Nytt jobb. Och en stor omorganisation på gång som kan göra att jag står utan jobb i maj, you never know...
• Ett långdraget renoveringsarbete tog fart när vi tokigt nog köpte en renoveringslägenhet ihop. Livet blev i och med flytten lite mer intressant och lite mer omständigare - vi har exempelvis fortfarande inget badrum eller vardagsrum (det senare är inte så jobbigt förutom att det just nu är ett enda stort skräphål med all skit vi inte vet var vi ska göra av). Ibland är det jättekul och spännande att renovera. Ibland suger det hästballe.
• Det är inte bara i mitt liv som det händer saker - i somliga av mina vänners liv har det dessutom hänt en hel del som till viss mån även påverkat mig. But I don't kiss and tell.
• Gretchen och jag upptäckte Skottland tillsammans i en vecka. 

Hoppas att de närmaste månaderna blir lite lugnare så att jag får ha håret kvar...

Ledig mitt i veckan

Studier vid köksbordet i förorten

Efter en snabb titt på senaste lönebeskedet så kunde jag konstatera att det finns utrymme för att vara ledig en hel del under hösten och vintern...så den här veckan skall jag bara arbeta två och en halv dag, resten av tiden skall jag spendera på att fixa vardagsrummet samt komma ikapp med SQL-kursen som egentligen skulle ha varit klar under sommaren...

På jobbfronten har det hänt en hel del grejer- jag har fått nya arbetsuppgifter och det är hur kul som helst!

Ahh!

Badrumskillen vill ha 80 lök plus moms för att fixa badrummet....Jag får nog börja sälja porr eller knark för att ha råd med det.

Inspiration behövs akut

Idag går allt trögt. En badrumskille har varit här och listat allt som behöver göras i badrummet, och den listan blev lång och besvärlig. Jag får huvudvärk, magont och pengaångest bara jag tänker på skiten. Dessutom så är motionslusten helt död, och mest av allt skulle jag bara vilja skita i allt och ligga i sängen och äta kakor och titta på såpor.Men det går inte , för idag skall vardagsrummet slipas - en aktivitet som leder till att jag kommer att ha slipdamm överallt vilket inte är särskilt trevligt (det kliar och man får ont i halsen). Noll motivation där också alltså.

Det är ju inte särskilt konstruktivt att gnälla, så istället har jag surfat lite på nätet efter inspiration och hittade den här berättelsen på Svenska dagbladets maratonblogg (som verkligen kan rekommenderas- vettiga träningsbloggar skall lyftas fram!) Nu skall jag bara hitta lite inspiration när det gäller badrummet och slipningen as well, så är livet på rätt köl igen!

Äntligen!

Igår kom det samtal som jag och Mr D väntat på i nästan en månad - på torsdag kommer en rörmokare (eller "rörpulare" som man säger i Stockholmstrakten. För mig som kommer från skogarna mot Norge, och har norskans betydelse av pula i skallen, så är dettta ett hemskt ord!) och byter golvbrunnen i badrummet.

Så nu går Googels sökmotor varm, eftersom varken jag eller Mr D har någon aning om vad renovering av ett badrum innebär eller kostar. Skall vi kakla, ha våtrumstapet, underlag, hur mycket skall lejas ut och hur mycket kan vi göra själva för att hålla kostnaderna nere? Frågorna är många....

Äta bör man

Jag, Mr D och hunden har varit på långhelg i skogen hos päronen. Vi plockade svamp, badade, sov middag och åt hur jäkla mycket mat som helst. Jag skojar inte, vi har nog smält i oss en veckoranson av kalorier på tre dagar - i natt vaknade Mr D och trodde att han skulle spy för att han ätit så mycket.

Mitt gamla jag skulle ha i dag haft dåligt samvete över matintaget, och huvudet skulle ha ekat av orden "banta, banta , banta" hela följande vecka, men mitt nya jag skiter i att lägga energi på sådant dravel. Det var gott, jag mår bra och det var sjukt trevligt att äta tillsammans med alla människor som jag suttit tillsammans med vid olika matbord under helgen. Så mitt nya jag ler vid tanken på allt trevligt som hänt under helgen och börjar spackla vardagsrumsväggen istället :-)

Svamptider

Jag är helt övertygad om att det i varje människa finns en urkraft som ger oss tillfredsställelse när man fångar sin egen mat. Så all den svamp som jag hittade i helgen har fått mig på mycket gott humör, till och med när jag fick pyssla med rensning och infrysning (som tar sin lilla tid...)

Någonstans har jag läst att det är skitbra att äta kantareller under den mörkaste vintern- dessa svampar kan tydligen lagra solens d-vitamin, vilket är toppen under de mörka vintermånaderna.

Börja om från början

Först och främst, så fort jag hittar sladden till kameran i flyttröran (lägenheten känns ibland som ett svart hål där prytlar mystiskt försvinner) så skall jag lägga upp bilder från Skottlandsresan samt cribbets nuvarande status, I prömise.

En viktig biföljd av allt klättrande i berg som Skottlandsresan innebar var att jag insåg att det är hög tid att ta tag i min kondis, som efter lunginflammationen inte underhållits av förklarliga skäl. Det är alltså dags att börja om, och jämfört med de andra gångerna som jag dragit i gång träning så har jag nu även tänkt om.

Nu i början ska jag strunta i att räkna kilometer och träningstillfällen, utan bara satsa på att ha kul och få i gång kontinuiteten i träningen. Jag skall inte anmäla mig till något lopp innan jag kommit en bit på vägen, och absolut inte ha dåligt samvete för att jag inte har tränat tillräckligt , utan bara satsa på att må bra och ha kul. Sådär som träning skall vara, men tyvärr inte är för många.

Och igår snörade jag på mig springskorna för första gången på länge, tog med mig hunden och begav mig ut i närområdet som jag ännu inte är så bekant med. Jag och hunden sprang och gick om vartannat, lattjade och rusade - kort sagt vi hade skitkul och när jag sedan började springa i den riktning som jag trodde att hemmet ligger i så var jag övertygad om att vi snart skulle vara hemma. Tjenare, jag sprang åt hel fel håll, och hamnade i Älvsjö istället för Fruängen. Långtur alltså med andra ord. Hunden är i dag så trött efter superturen att hon nästan fått bäras ut för att kissa.

På lägenhetsfronten intet nytt...

...eller jo, vi jobbar på, men allt ser fortfarande ut som kriget så några bilder skulle bara göra att eventuella läsare skulle ifrågasätta vår mentala status när vi väljer att bo i något som skulle kunna tas för en krigshärjad lägenhet. Förhoppningsvis ska jag kunna visa lite på söndag hur det ser ut, för jag hoppas att vi ska kunna lägga golv under helgen.

I övrigt så rullar livet på- det är lugnt och skönt på jobbet så jag flexar ut nästan varje dag för att kunna vara hemma och fixa så mycket som möjligt. Jag har kommit igång så smått med träningen igen, vilket är underbart för både kropp och psyke. Och lungorna har hittills inte protesterat...håll tummarna att det fortsätter så, för jag pallar inte en sjukdomsperiod till.

Men samtidigt som det händer en massa roliga saker, så saknar jag mitt gamla liv med kompisar och många olika aktiviteter. Inte så att jag har tappat några kompisar, men många är på semester och jag har fullt upp med att sandpappra diverse pinaler, så livet den sista tiden har i stort sett bara kretsat kring lägenheten. Det är absolut inget jag beklagar mig över, men återigen, det är så otroligt viktigt att försöka ha så många dimensioner som möjligt i sitt liv för det är lite enahanda när det enda som rör sig i huvudet endast är renoveringsjox. Så därför är Mr D på spelkväll i skrivandets stund, och jag ligger i sängen och skall titta på så många South Park avsnitt som möjligt innan jag somnar.

Sayonara.

Dagens uppgift

Idag står uppgiften att skura köksskåp på actionlistan. Och skura får man verkligen göra, för allt i köket är gult och kladdigt av intorkat fett och rök (gubben som bodde här förut hade inget filter i köksfläkten samt kedjerökte).

Galenskap

Det här är vår toalett för tillfället - visst känns det som om den skulle platsa in på ett Asiatiskt fängelse?

Och så kom då dagen då vi fick nycklarna till vår nya lägenhet, och renoveringsarbetet började direkt. Efter två dagar så tog vi dessutom beslutet att vi skulle flytta in så fort som möjligt, trots att lägenheten för närvarande saknar vissa golv och dusch, eftersom vi då skulle kunna använda vardagskvällarna mer effektivt i renoveringsarbetet om det bara är att gå och lägga sig när man är klar istället för att kuska ut till Södertälje.

Hela lägenhetsprojektet kantas av galenskap, jag inser det, men det är förbannat kul och känns riktigt bra. Och nu har vi hållit på i fyra dagar och man märker rejäl skillnad, och trots att vi stundtals varit trötta och slitna så har vi inte bråkat en enda gång. Håll tummarna att vi orkar hela vägen igenom.

Gulagläger

Igår var det besiktning av nya crippet, och i samband med det så fick jag springa runt i alla rummen och planera renoveringsarbetet.

H-vete, vad vi kommer att ha att göra. Sommaren kommer att ha tongångar av arbetsläger över sig.

Även om jag ser fram emot det så blir jag lite darrig i knäna när jag inser hur mycket jobb det här innebär. Det finns en risk att ni om cirkus ett år kommer att se mig och min halvrenoverade lägenhet i ett avsnitt av "Arga snickarn".

Kvällstradition.

Ballerina och rödvin vid kanalen

Mitt livs affär

Den här har Fröken A köpt tillsammans med Mr D.

Tokigt? Definitivt. Min hjärna vet om att det rent logiskt är i-d-i-o-t-i-s-k-t att köpa en lägenhet (som dessutom måste renoveras) med någon som man känt i tre månader, men trots den vetskapen så känns allt bara så...bra.

Den 15:e juli börjar renoveringsarbetet, som kommer att bli rätt så omfattande då allt måste målas och badrummet måste totalrenoveras. Om någon i Stockholmsområdet har lite agressioner att ta ut så är ni välkommna till Fruängen och hjälpa mig riva. Bullfika utlovas.

Den mest traditionella midsommar jag firat, men ändå inte

Integrationspolitik när den funkar som bäst: Svensk sill serveras i Fatimas hand.

Vanligtvis brukar jag fira midsommar med min familj ute i den stora skogen, men i år så stannade jag kvar i stan och åkte hem till Y & K i Huddinge. Tillsammans med festdeltagare från många olika kontinenter så firade vi en lugn och avslappnad midsommar, och faktiskt den mest klassiskt traditionella midsommar jag någonsin varit med om- även om jag inte var med den Anderssonska flocken

Närkontatakt av tredje graden

Jag har alltid velat se ett vildsvin IRL, men efter gårdagens möte så vill jag helst ha dem så långt bort som möjligt.

Igår var planen att jag och norrlänningarna skulle njuta av sommarnaturen istället för att svära över alla bröllopsfanatiker inne i stan. Vi gick i solen och hade det riktigt mysigt fram tills hunden B helt plötsligt rusar iväg in i skogen, vi hör några sekunder senare hur det brakar till och hur B skriker - ett vildsvin hade kört sin bete in i B's lår.

Promenadlugnet byttes ut mot panik, blod och tårar. Den som var coolast genom hela spektaklet var B himself ,som inte hade något emot att bli omkringburen över stock och sten trots ett blödande bakben.

Lyckligtvis gick allt otroligt bra, B kom in till sjukan snabbt och ett sår i låret är tydligen lindrig åkomma efter närkontakt med ett vildsvin. Vilka bestar de måste vara, jag är helt chockad över hur snabbt det gick och hur mycket skada de kan åsamka.

Det har hänt saker

Min nya sambo. OBS! Hunden på bilden är inte samma hund som beskrivs i blogginlägget - bilden är snodd från det världs vida nätet.

Livet är konstigt- när det väl händer en sak så kan man lätt räkna ut att det kommer att ske femton andra omvälvande saker samtidigt, för att sedan råda totalt stiljte i långa och trista perioder.

Mitt liv ser idag totalt annorlunda ut än när jag i april skrev det sista blogginlägget. Och ja, mycket av det beror på Mr D (som jag fortfarande inte kommer att blogga om, dels av respekt men även dels för att jag fortfarande är löjligt kär så dessa inlägg skulle bara spåra ur), men även på allt det där andra som lavinartat har hänt de senaste månaderna.

Mitt i förberedelserna för Barcelonaresa, tenta och halvmara så kände jag i slutet av april att jag hade konstigt ont i magen. Tillslut kunde jag knappt gå, och då tvingade kollegan Mari mig att gå till doktorn. Då jag var säker på att de skulle ge mig en alvedon och sedan köra ut mig från akuten med en fnysning över min schåpighet, blev jag mycket fövånad då jag helt plötsligt befann mig i en sjukhussal med dropp i armen och omgärdad av en miniarmé av förbryllade läkare. Tillslut, efter fem dagar av prover och otaliga röntgenplåtar, så upptäcktes en bakterie som gjort mina lungor inflammerade. Den dagen då jag fick lämna St Görans med en burk antibiotika i handen var nog en av de bästa i mitt liv, för även om jag inte har något att klaga på angående vården så var det inte kul att ligga inne.

Det har tagit tid att få en normal lungfunktion igen, vilket har gjort att all träning har fått läggas på hyllan.  Även pluggandet har fått stryka på foten, då dagarna på sjukan fått mig att tänka efter hur jag egentligen har levt mitt liv den senaste tiden. Hela tiden har jag haft en schema med plugg, träning, vänner och jobb inplanerat- och omedvetet varit rejält stressad. Lunginflammationen har tvingat mig att dra ner på tempot rejält, och det skall erkännas att det tagit ett tag att vänja sig vid att ta det lugnt och inte ha alla dagar fullplanerade hela tiden. Men efter några veckor infann sig ett zenliknande tillstånd , och nu njuter jag för fullt av att lata mig kungligt.

Episoden med de inflammerade lungorna har även fått mig att inse hur glad jag är att jag är frisk, och varje dag när jag märker att jag klarar av mer och mer saker (gå uppför trappor, leka med hunden et cetera) så blir jag jätteglad över att bli friskare och friskare. Dessutom har jag återigen upptäckt att jag har en hel del häftiga människor runt omkring mig, och jag blir alldeles rörd när jag tänker på all hjälp som jag har fått under den här tiden - för jag har varit rejält handikappad och behövt hjälp med det mesta.

Det konstanta hjälpbehovet som de krassliga lungorna förde med sig, gjorde att Mr D tillfälligt flyttade in hos mig - och blev kvar för han är så jävla mysig. Så nu bor vi två pers (och ibland även en bernard sennen - se bild ovan) i en etta. Inte riktigt optimalt, men vi har kul :-)

Även på jobbfronten har det hänt lite saker - numera kan jag titulera mig "Ekonom" istället för "Ekonomiassistent", och har dessutom numera en fast anställning (var vikarie innan). Typiskt nog så gick företagets ledning ut några dagar efter att jag skrivit på kontraktet, och sa att de skall effektivisera (läs: banta) organisationen och i november skall alla få söka om sina jobb. Just my luck...men jag orkar inte oroa mig. Min CV har stärkts enormt av allt roligt som jag fått göra den senaste tiden, så blir jag av med kneget så kommer jag att landa på fötterna, det är jag alldeles övertygad om.


Man kan alltså sammanfatta den bloggfria perioden med att det har varit lite skakigt, men lärorikt och jag är väldigt glad över mitt liv just nu.