Värme. Tårar. Och regn.

Idag har jag haft alla känslor på en gång, med andra ord ett typiskt PMS-symptom (ack, hormoner måste vara en  kraftfull drog).

Och det blir kaos inombords när jag hör oväntade ord fyllda med värme. Först blir jag rädd och låtsas inte reagera- glömmer bort innebörden och förtränger. Först på tåget hem tar jag fram dem, känner hur varm och glad jag blir och som en äkta PMS-kärring börjar jag till medpassagerarnas förvåning sakta gråta.

Och Gud bestämmer sig för att ackompagnera det hela med en störtskur som jag måste gå igenom för att komma hem. Men det gör inget, för jag är så varm på insidan att det står emot allt regn i världen.