Allt går i hundrafemtio just nu, och det känns som om jag springer med i tempot iförd ett par alldeles för stora skor. Det där jobbet skrämmer mig otroligt mycket, jag var där i måndags och det var skräck rätt igenom. Trots allt vill en liten del av mig göra allt det där nya, men den delen är djupt begraven under all rädsla som gör att jag vaknar klockan tre på natten och inte kan somna om. Men egentligen är det skitsamma, för jag måste utmana mig själv och göra det här för annars kommer livet alltid att se likadant ut. Och det är ännu mer skräck.
Livet är ganska snurrigt just nu, men jag anar att det alltid kommer att vara så här. Så antagligen är det bara att gilla läget och lära sig leva med det.
No comments:
Post a Comment