Amor est mater studiorum

Mitt ryskaplugg har fått en rejäl motivationshöjare: jag har fått en liten crush på min ryskalärare.

Never party on a Fredag!

När jag står på Regeringsgatan klockan två en fredagkväll och inser att jag har ingen jävla aning om hur jag ska hitta hem så vet jag att jag ska instiftat en ny levnadsregel: man skall helt enkelt inte gå ut på fredagar.

På fredagskvällar är folk alltid för trötta efter en veckas jobb, de har inte heller gjort sig av med de spänningar och aggressioner som uppstår om man stressat på ett arbete i femdagar. Resultatet blir att de alltid blir lite för fulla, och kompinationen alkhol samt en veckas frustration och stress är inte bra. Det är just en sådan kombination som gjort att jag helt appropå är vilse mitt i centrala Stockholm alldeles för sent en fredagkväll. Nästa fredag ska jag vara hemma med min katt.

Pu-cko

Igår satt jag och nostalgitrippade totalt om hur underbart billigt det var att gå på bio i Portugal, bara fyra euro och - åh! vad mycket vi gick. Här är det ju så dyrt att man nästan får ansöka om skuldsanering efter man sett en rulle på lokal. Synd, bio som är så kul.

Blir otroligt arg på mig själv när jag på kvällen korsar gatan där jag bor och får syn på kvartersbion. En biljett femtio spänn. Och trots mitt ständiga längtan till den billiga biosalongen har jag aldrig ens varit där.

Space out

Jag ska inte tråka ut er till vanvett med en klassisk reseskildring av Turkietresan, utan väljer att sammanfatta det hela med orden: Vi var borta i sex dagar, men hann skratta bort sju års bekymmer. Exakt så kul hade vi.

Efter att jag kommit hem har jag "spaceat out" totalt: är så förvirrad just nu att jag knappt kan palla mig till jobbet på mornarna, och den mesta av tiden spenderar jag med att i trancetillstånd stirra ut i rymden och spela Kents Ingenting på repeat. Grannarna kommer snart att förgås av vansinne och komma och banka på dörren, vilken har pajat och går inte att låsa. Dessutom kan jag inte komma på ett humant sätt att spola min date, som visade sig vara århundradets tråkigaste man. Jag har försökt ignorans men det verkar inte bita, så jag tror att det enda som funkar är hårt klarspråk.

Min nya arbetskollega känner förresten Mikael Renberg :-)

Det är kallt.....

Precis kommit tillbaka från 30 grader i Turkiet....och det är så jävla kallt i Sverige! *fryser häcken av mig*

Relationskonsulterna

Igår frågade två av mina vänner när jag ska träffa lördagens date igen. Eftersom livet just nu går i 110 så har jag inte tid förrän efter att jag kommer tillbaka från min semester, vilket får mina två vänner att se rött:
"Va! Då hinner ni ju glömma bort varandra! Ni måste träffas innan!"

Eftersom mina två polare faktiskt har haft ihop det med sina respektive i flera mannaminnen, så böjer jag mig för deras expertis. Så ikväll ska vi ses. Och efter det så ska jag packa, tvätta, städa och komma iväg till flyget klockan kvart över fyra i natt. Jag kommer att vara ett vrak när jag kommer fram til Turkiet.

Det där med Good Manners...

Min nyförlovade arbetskollega (se tidigare blogginlägg) kom idag insvassande till kopieringsrummet där jag stod och låtsades jobba, och sticker fram vänster ringfinger framför näsan på mig. Där sitter nämligen förlovningsringen: en blank och platt historia i vitt guld. För Malin Andersson (som betraktar H&M som en fullgod juvelerare) ser det ut som en vanlig ring i silver.

Saker man inte ska säga till någon som har en ny förlovningsring i vitt guld på fingret: "Alltså, hur ser man egentligen skillnad på vitt guld och vanligt silver? Ser ju likadant ut för mig!"

Kollegan ser ledsen ut och lommar iväg. Jag kommer nog inte bli bjuden på bröllopet.

Don´t drink and have PMS

När Malin Andersson har PMS så skall Malin Andersson inte gå på lokal. I fredagskväll fick Malin Andersson PMS-släpp på krogen vid tvåtiden på natten. Lyckligtvis var den utsatte manliga bekantskapen så full att han inte riktigt uppfattade vad som egentligen hände.

Åsså var det dags att börja dejta igen...

Förundran

Jag har sällskap med en arbetskollega på tunnelbanan hem. jag är på väg till ryskakurs och han ska köpa förlovningsringar med sin flickvän. Kollegan har nämligen friat till henne på sin trettioårsdag. När jag frågar varför han valde att be om hennes hand just nu så svarar han med östgötsk dialekt "Nej men vadå, vi har varit i hop i tre år nu och ja, det är väl helt enkelt dags"

För honom är det så självklart på något vis, vilket gör mig förundrad.

Något gick snett

Eftersom jag passat Greta och Tristans hund i helgen, så försökte jag mig på hundtricket. Fast de enda som jag fick napp hos var de här två:

När jag vill vara riktigt elak- då bakar jag!

Eftersom jag egentligen är en gammal tant fast i en lönnfet soon-to-be trettioårings kropp, så är jag omåttligt förtjust i att baka. Och eftersom jag är en flicka som i tonåren haft ätstörningar så äter jag upp allt jag bakar på en gång ifall det är så att jag bakar bara för att stoppa i frysen. Därför tycker jag att det är idealiskt att baka och ta med till jobbet, för då kan till och med den lilla flickan med ätstörning i mig hålla sig från att vräka i sig allt med en gång. Idag var en av mina vikariers sista dag, och eftersom jag vill verka lite hygglig samt få utlopp för en bakorgie så bestämde jag mig för att göra en morotskaka och ta med till jobbet. Fast efter idag så kommer jag aldrig mer att ta med hembakt till min nuvarande arbetsplats.

Efter fikat så vänder sig nämligen en av kvinnorna i min grupp till mig och säger " Erkänn att du bakar för att vi andra ska få dåligt samvete!" Först tror jag att hon skämtar och svarar "Nej, självklart inte. Jag tycker bara att det är kul att baka"
"Nämen, erkänn nu att du gör det för att vi andra ska må dåligt!"

Ibland är vi kvinnor våra egna största fiender.

Ej påsatt= Looser?

Sverige tycks ha drabbats av en omotiverad släng av Martina Haag-feber. Helt plötsligt är hon överallt: i tidningsartiklar, på TV och dessutom spelar hon huvudrollen i en film baserad på hennes egen bok. Hela tiden fnissar hon och ångar av "jag-är-en-liten-tjej-som-egentligen-är-helt-hopplös"-personlighet. Om ni inte fattar vad jag menar så kan ni tänka er Bridget Jones- fast i svensk tappning och lite mer mediasmart. Och egentligen så har jag väl inte stört mig på Martina Haags mediaexponerade våpighet, fram tills den morgonen då jag råkar få syn på grattistidningen Citys förstasida. Där sitter Martina Haag i en mycket snygg Diane Furstenberg-klänning i en soffa och ser toklycklig ut, och rubriken lyder "Jag var en loosersingel!" När jag sedan slår upp tidningen så kan jag där läsa hur Martina glatt bubblar på om hur vilsen hon var i livet fram tills det att hon hittade Erik, och nu har ett helt nytt liv öppnat sig för henne tack vare förändringen i civilstatus.

När man närmar sig trettio och det inte finns en pojkvän i sikte så känns en sådan rubrik och artikel först som en round kick i magen, men sedan blir jag otroligt förbannad för trots min singelhet till 100 procent (kom igen, jag har ju faktiskt en katt och har dessutom knappt rakat benen sen barna Hedenhös- man kan knappt bli mer singel än så)- så jag känner mig absolut inte som en looser, tvärtom. Och jag förstår faktiskt inte hur någon kan betecknas som en looser endast på grund av att man inte blir påsatt av samma person regelbundet eller har delad ekonomi med någon annan individ. Det måste ju finnas 100 andra parametrar som man kan bedöma hurvida någon har ett sådant vagt begrepp som looser. Hela vägen till jobbet är jag så förbannad att jag sitter och funderar på att skriva en insändare om detta mediala påhopp på mig och andra i min situation. Fast sedan så slår det mig hur otroligt synd det är om Martina Haag som mådde så dåligt bara för att hon låg och sov ensam på kvällarna. Herregud, stackars flicka. Tur att hon nu ialla fall har råd med snygga Diane Furstenberg-klänningar.

"Dregla -moi? Nästa gång Theresa kommer ska jag riva henne i fejan!"

Behöver man något mer i livet än en sån här?

Party with the folks in the village

Ärligt talat så trodde jag nog inte att jag skulle ha så ofantligt roligt som jag faktiskt hade i lördags kväll, då jag blivit hemkommenderad för att bevista den fest som mina föräldrar samt deras grannar organiserat mitt ute i skogen där de bor.

Det hela började med sedvanligt mingel av det mindre stela slaget (redan här var jag förvånad över att festen verkade bli roligare än vad jag tänkt mig), och sedan fortsatte taberaset enligt det vanliga program med tipspromenad, femkamp, buffé och sedan kaffe och musik av den inflyttade danske trubaduren. Fast det som var så överraskande med byfesten visade sig när kvällen tillslut var över vara krampen i magen efter brorsans fräckisar, upptäckten att mina grannar planerar gifta bort mig med någon av pojkarna Hollander, det perfekta pilkastet från min sida som höll på att ge min tävlingsinriktade bror hjärtslag och till slut nattbadet i sjön under stjärnhimmeln med mamma och hundarna. Jag kan nog faktiskt utnämna lördagkvällen den 25:e augusti 2007 till den roligaste lördagkvällen hittills under 2007.

Jag och den danska trubaduren

Lögner och förtal

http://theresaslifeanddreams.blogspot.com/2007/08/katter.html

"Blir det ingen andra vers eller?"

Och så har jag fått det som jag ville: i februari när jag kom tillSverige så lovade jag mig själv att jag skulle börja om- hitta jobb, bostad, nygamla vänner och fritidsintressen. Och nu sitter jag här i en lägenhet med en underbar katt, ett passerkort till jobbet runt halsen, en telefonbok med folk man kan ringa till 24-7, ett gymkort i plånboken och en kvällskurs i ryska som jag ska börja traggla på nästa vecka.

Och inte fan är jag nöjd nu när man kan kisa lite med ögonen och säga att jag är i mål- istället har jag sådan ångest att jag egentligen skulle vilja rulla ihop till en boll på golvet och bara gråta. För det var inte så jävla kul det där livet som jag målade upp att jag ville ha, och nu vet jag knappt vart jag ska ta vägen.

Kommer det alltid att vara så att jag konstant kommer att drömma om något annat, oavsett hur bra jag har det?

K.A.O.S

Ur Kaos föddes Unversium, men ur Malin Anderssons lokala kaos verkar ingenting födas just nu. På jobbet har mitt stöd Jeanette försvunnit- jag har helt plötsligt allt ansvar och allt bara snurrar. Olof har dykt upp ur det undermedvetna och dessutom har jag antagligen återigen för hundrade gången i ordningen blivit olyckligt in love.

Jag tror jag går och lägger mig. Väck mig när Jesus återupptått eller nåt.

Upprop!

Härmed uppmanar jag alla Eder att omedelbart skaffa ett användarkonto på Facebook!