julkompisar

Dessa två har hållit mig och Mr d vakna hela helgen med sitt konstanta käbbel. Tur att ni är så söta grabbar, annars hade ni legat ute på blocket nu

Published with Blogger-droid v1.6.5

testing

JAG och min nya pryl börjar att gilla varandra

Published with Blogger-droid v1.6.5

Fingrarna slant vid tangentbordet

...och jag råkade visst köpa mig en sådan här. Men what the fuck, det är ju faktiskt jul. Och jag är faktiskt värd en ny lur

Stela söndag

Tröööögt...

Idag försöker jag samla ihop mina helglediga hjärnceller och jobba lite, men det går trööögt. Hittills har jag mest suttit på Facebook mer än skrivit kravprofiler.

Trots att jag måste tvinga mig själv, och min motvilliga hjärna, att arbeta lite idag så har det varit en skön helg. Igår började jag dagen med ett skivstångspass på Friskis och Svettis, och jäklar vilken träningsvärk jag har idag -speciellt i rumpan, vilket får mig att fåfängt drömma om ett bakparti à la J-lo (om nu någon minns henne i dessa dagar).

Min sociala comeback fortsatte även i går kväll när jag hade äran att få komma hem till Gretchen på glöggmys (har konstaterat att ingen använder ordet glöggparty längre, utan kan man nuförtiden sätta ordet mys som suffix så skall man jäklar i mig göra det också!), vilket var skitkul. Lagom småberusad, och med magen full med julgodis, blev jag sedan hemskjutsad av Mr D direkt hem till sängen. Efter år att ha frusit i kollektivtrafiken när man på vinterkvällar skall ta sig hem, så är det så lyxigt att ha en sambo med bil som kan komma och hämta när man är trött, småfull och fryser....♥

Titta! Jag har blivit social igen!

Plötsligt hände det. Jag steg ut ur bubblan "jobb-MrD-renovering" och träffade en kompis över en öl och världens godaste hamburgare. Tack F:et för sällskapet, hoppas du hade kul trots att jag klädhärmade dig å det grövsta.

Om ni undrar vad jag gjort sista tiden....

...så kan jag meddela att jag fått nytt jobb. Samma arbetsgivare men nya uppgifter, och det är läskigt och spännande på samma gång- ungefär som en berg och dalbana.

De senaste veckorna känns det som om jag konstant befunnit mig på konferenser, diskuterandes visioner, ledarskap och kravprofiler. Min hjärna imploderar snart.

En del av mig tänker konstiga saker

En del av mig skulle älska att leva mitt liv så här. Tvärtemot storstadslivet och önskan om att köpa en ny äppletelefon.

Sockermonstret

Jag saknar er "Efter lunchen godiset". OBS! Gammal bild!

Kampen mot sockermonstret fortgår, och trots att det är tufft så går det rätt okej. Inga återfall ännu.

Jag har dock konstaterat att det är oftast vanan som troligtvis gör att man äter saker vid vissa tidpunkter. Förr köpte jag alltid fem stycken godisbitar efter lunchen, och nu är det inte så mycket godiset i sig som jag faktiskt saknar - men det känns sjukt konstigt att INTE gå och köpa godis och ta sig en kaffe efter maten. 

Igår var det födelsedagsfika på jobbet, och givetvis serverades det tårta. Enligt "reglerna" så är bjudtårta i sociala sammanhang ok, och shit vad gott det var. Och sockerintaget gjorde att det var otroligt svårt att motstå godishyllan i matbutiken sedan, men eftersom jag är bäst så klarade jag det ;-)

Hemma för vård av sjuk hund

Idag är jag hemma halva dagen på grund av något sorgligt. Hunden är sjuk, och då menar jag sjuk på ett läskigt vis: med en timmes mellanrum så reser hon sig och skriker till i cirka trettio sekunder. Någonting i magen gör ont, och veterinären säger att det troligtvis är bukspottskörteln. Just nu väntar vi på ifall medicinen skall funka eller ej, och så länge hon inte blir sämre så kan hon vara hemma. Ingen i familjen har sovit i natt, utan man har med fasa väntat på att nästa anfall skall starta.

Usch, det skär så i hjärtat varje gång hon får ett anfall. Hoppas att allt blir bättre denna soliga fredag.

Shape up!

Ett av mina stora problem är att jag är en jäkel på att prata, men dålig på att verkligen få saker och ting gjorda. Detta speciellt när det kommer till träning och hälsa, inom det området kan jag verkligen skrävla. Men verkligheten hade vänligheten nog att gentilt daska till mig i ansiktet idag, när jag insåg att gulliga Elisabeth, som jag ivrigt besserwissat inom träning i snart tre månader, blivit jävligt fit och tränar betydligt mer än undertecknad med den stora käften.

Så nu har jag tänkt till och har en plan, för jag vill sluta vara en lönnfet, pinsam skrävlare.

De närmaste sex månderna skall jag:

• Inte äta godis. Godis definieras som allt socker i godisform, samt kakor om jag hittar dem i mitt eget skafferi. Mörk choklad är inte godis, och bjuder någon på fika så är det helt ok. Målet är alltså att minska ner på sockret, för eftersom Mr D är en jäkel på att köpa hem choklad så har jag ätit en hel del sista tiden.
• Träna tre gånger i veckan, i mån av tid och hälsa.
• De dagar jag inte tränar skall jag försöka gå minst 12 500 steg.

Dessa tre enkla tumregler skall jag försöka hålla i sex månader, och eftersom jag började igår så är det alltså fram till den 25:e april 2011. Jag skall inte hålla på att väga mig under den tiden, utan endast nu i början samt på avslutningsdagen. Inte heller skall jag börja med någon jäkla idiot-diet eller något annat tjafs, utan äta som vanligt. 

Första dygnet har nu avlöpt, och ett träningspass är avklarat. Sockerdemonen är inte på långa vägar uppiskad och foglig, utan jag skulle kunna döda för en bit choklad....

Boooring

Igår kväll blev jag utnämnd till den tråkigaste extramatten EVER! när jag valde att skruva Billybokhyllor istället för att ta en långpromenad med hunden. 

Lovad vare Herren och hans snickare

Imorgon kommer en vettig hantverkare och börjar snickra på vårt stackars badrum. Halleluja, man kan bli religiös för mindre.

Bluesig

Den senaste tiden har det inte varit glada tongångar inne i Fröken A's huvud, och inte ens kärlek, god mat och träningskickar har kunnat råda bot på all den dysterhet som funnits inuti mig. Det har inte varit någon speciell händelse som utlöst det hela, utan en kombination av att mycket har gått snett på jobbet, studierna har totalt gått i stå och träningen till trots så känner jag mig fet och ful. Med andra ord, I got the blues, and I got it bad.

Men i lördags, efter ha suttit i timmar och kännt mig totalt värdelös efter ytterligare ett SQL-misslyckande, så bestämde jag mig under en hundpromenad att det får faktiskt räcka nu - jag är trött på att gå runt och vara en gnällis. Så under promenaden (som till Miras förtjusning varade i två timmar) så gick jag igenom allt runt omkring mig som gjort att jag den senaste tiden mått som en skitkorv, och insåg en hel del om mina reaktionsmönster som troligtvis drar mig ännu längre ner i bluesträsket. Just SQL-kursen är ett bra exempel, så fort någonting går dåligt så känner jag mig helt värdelös. Just det, värdelös - och då menar jag riktigt värdelös, som i "det är ingen mening att jag ens försöker, jag fattar ju ändå inte" värdelös. Och allt detta av en liten pyttekurs - snacka om slöseri med mental energi.

Hur bryter man ett sådant tankemönster? Ingen aning, men jag tänker försöka med mantrat att inte ta saker så allvarligt, och sedan att klämma in lite roliga saker mellan alla måsten som varit den senaste tiden. Och dessutom så har jag tagit mod till mig och mailat SQL-läraren att jag fattar noll, och svaret (som kom nästan med vändande post, fast att jag mailade på lördag kväll) var ett gulligt datanördsvar med innebörden att det är många som haft problem just med min stötesten. Så, 24 timmar efter hundpromenaden, så känns livet redan lite bättre :-)

På Ior-humör

Idag är jag trött och lite småsur, varpå kollegan glatt utbrister: Du är precis som Ior idag!

 

 

Ekorrhjulet

Den senaste tiden så har jag hört talas om fler och fler unga som helt plötsligt fått hjärnblödning (eller stroke som man kan kalla det om man vill vara modern). Boven i dramat antas vara stress, och då jag på senaste tiden har upplevt att fler och fler av mina medmänniskor är stressade in absurdum så har jag funderat en hel del på varför vi stressar så.

 

Igår ställdes det hela på sin spets, då en liten missuppfattning som gav upphov till en liten försening fick mina kollegor att springa runt som yra höns. All uppståndelse för något som egentligen inte betyder något, som inte ställer till några större problem och som (viktigaste av allt) går att fixa inom en rimlig tid.

 

Personligen så tror jag att stress är någon som man faktiskt väljer själv – jag har personer i min närhet som har mycket, mycket att göra men som inte stressar utan gör en sak i sänder tills allt är fixat, och det som inte hinns med får göras någon annan gång helt enkelt. För egentligen, vad skulle hända om vi inte skulle hinna gå på salsakursen, diska eller svara på alla mail inom ett dygn? Troligtvis inte ett skit, utan vi skulle vakna nästa dag och allt skulle vara som vanligt. Kan vara svårt att tro, men I prömise att det skulle vara så.

 

Jag menar givetvis inte att vi alla borde slacka ur totalt och skita i saker och ting, utan bara tänka efter vad som egentligen är viktigt samt inse våra begränsningar. Det hela belystes igår när en kollega glatt berättade att han tagit semester över jul och nyår för att segla i Västindien. Mina övriga kollegor ser förskräckta ut och tjuter i kör ”Men PROJEKTET då- vad skall hända med det?” (Projektet i fråga är i stort sett klart och kommer inte att driftsättas förrän i februari, inga kor på isen alltså). Till min glädje ser Mr Kollega mycket nöjd ut och svarar: ”Men det är ju Västindien…det är mycket viktigare än projektet”.

 

Helt rätt prioriterat säger jag. Vi borde nog alla gå igenom vad som egentligen är viktigt i livet, och undvika lägga mycket energi saker som egentligen spelar någon roll.

 

 

 

Jag kan inte släppa...

....Sofi Oksanens "Utrensningen". Tack Systeryster för att jag fått låna - den är så bra att jag seriöst funderat på att sjukskriva mig för att få fortsätta läsa.

Idag fick jag skippa cirkelfys - jag skulle ha gått för första gången ever och var sjukt spänd, men det obligatoriska hösthalsontet kom i vägen. Jag tar den annalkande förkylningen som en förevändning för att shoppa en vinterjacka i stället. Önska mig lycka till, att köpa vinterjacka är vinterns svåraste beslut. Och även det dyraste.

Förändringarnas tid

En av de lite sorgligt glada förändringarna som skett den senaste tiden: Sigge dog i våras men nu har Dino kommit in i mina familjen A's liv. Och han gjorde entré med full fart vill jag lova - trots att han är tio veckor så aktiverar han päronen så att de knappt hinner med något annat än att passa det lilla vilddjuret.

Den senaste månaden har jag börjat tappa hår. Inte så att man kan rycka tussar ifrån huvudet à la cancerpatient, men tillräckligt för att jag , och min omgivning, skall bli nervösa. Alla som jag har pratat med har påpekat att det hela troligtvis beror på stress, men jag har inte känt mig stressad alls den senaste tiden - vilket har gjort håravfallet ännu mer skrämmande. I min lightparanoida hjärna förvandlades det oförklarliga håravfallet till en hjärntumör, akut bristsjukdom eller graviditet (ja, jag vet att det är strålningen som gör att håret faller av, inte tumören i sig).

Av en händelse så tittade jag i min kalender idag och insåg allt som har hänt de senaste fem månaderna, och insåg att teorin om stress kanske inte var så långsökt trots allt. För allt detta har faktiskt hänt den senaste tiden:

• Jag träffade Mr D.
• Två veckor efter Mr D's intåg i mitt liv hamnade jag på sjukhus i en vecka. Därefter så flyttade han in hos mig eftersom jag i några veckors tid inte klarade mig själv med två stycken inflammerade lungor. Trots att lungorna långsamt blev bättre så blev Mr D kvar, vilket innebär att jag gått från übersingel till sambo med hund. Och en kombi till råga på allt.
• Nytt jobb. Och en stor omorganisation på gång som kan göra att jag står utan jobb i maj, you never know...
• Ett långdraget renoveringsarbete tog fart när vi tokigt nog köpte en renoveringslägenhet ihop. Livet blev i och med flytten lite mer intressant och lite mer omständigare - vi har exempelvis fortfarande inget badrum eller vardagsrum (det senare är inte så jobbigt förutom att det just nu är ett enda stort skräphål med all skit vi inte vet var vi ska göra av). Ibland är det jättekul och spännande att renovera. Ibland suger det hästballe.
• Det är inte bara i mitt liv som det händer saker - i somliga av mina vänners liv har det dessutom hänt en hel del som till viss mån även påverkat mig. But I don't kiss and tell.
• Gretchen och jag upptäckte Skottland tillsammans i en vecka. 

Hoppas att de närmaste månaderna blir lite lugnare så att jag får ha håret kvar...

Ledig mitt i veckan

Studier vid köksbordet i förorten

Efter en snabb titt på senaste lönebeskedet så kunde jag konstatera att det finns utrymme för att vara ledig en hel del under hösten och vintern...så den här veckan skall jag bara arbeta två och en halv dag, resten av tiden skall jag spendera på att fixa vardagsrummet samt komma ikapp med SQL-kursen som egentligen skulle ha varit klar under sommaren...

På jobbfronten har det hänt en hel del grejer- jag har fått nya arbetsuppgifter och det är hur kul som helst!

Ahh!

Badrumskillen vill ha 80 lök plus moms för att fixa badrummet....Jag får nog börja sälja porr eller knark för att ha råd med det.

Inspiration behövs akut

Idag går allt trögt. En badrumskille har varit här och listat allt som behöver göras i badrummet, och den listan blev lång och besvärlig. Jag får huvudvärk, magont och pengaångest bara jag tänker på skiten. Dessutom så är motionslusten helt död, och mest av allt skulle jag bara vilja skita i allt och ligga i sängen och äta kakor och titta på såpor.Men det går inte , för idag skall vardagsrummet slipas - en aktivitet som leder till att jag kommer att ha slipdamm överallt vilket inte är särskilt trevligt (det kliar och man får ont i halsen). Noll motivation där också alltså.

Det är ju inte särskilt konstruktivt att gnälla, så istället har jag surfat lite på nätet efter inspiration och hittade den här berättelsen på Svenska dagbladets maratonblogg (som verkligen kan rekommenderas- vettiga träningsbloggar skall lyftas fram!) Nu skall jag bara hitta lite inspiration när det gäller badrummet och slipningen as well, så är livet på rätt köl igen!