Den här veckan har varit tuff, minst sagt. Jag visste sedan innan att detta var veckan då Far A skulle opereras för sin skitcancer, men jag var inte beredd på att han när han vaknade upp från operationen skulle drabbas av en psykos (de är tydligen heavy on the drugs när man opererar cancerpatienter), och bli såpass våldsam att de fick söva ner honom igen. Att sitta på andra sidan landet när någon anhörig är sjuk gör att man känner en otrolig vanmakt. Och vanmakt är frustration.
På jobbet omorganiseras det för fulla muggar, och människor som jag tycker om mår inte bra. Det är mitt jobb att lugna och vara positiv, men eftersom cancerångesten har gnagt i mig så har jag känt att jag inte riktigt räckt till. Failure alltså - och failure är frustration.
Som ett brev på posten kom också sömnsvårigheterna. Dessutom blev det inte bättre av att hunden fick problem med sin mage i torsdags, hade ont och var orolig. Att vakna mitt i natten av en gnyende hund som har ont är hjärtskärande. Återigen - frustration.
Igår andades jag äntligen ut, släppte jobbtankarna i samma stund som jag loggade ut och gick hem, kramade mr D och ramlade sedan i säng. 12 timmar senare så vaknade jag pigg och glad igen. Lite turligt nog så är vi hundlösa i helgen, och dessutom är detta första helgen på evigheter som vi varit lediga tillsammans och inte behövt ägna oss åt lägenhetsrenovering. Ett besök på Tekniska musét, en lunch samt lite shopping på Stadsmissionen senare så har vi lagt veckans bekymmer bakom oss, och all frustration är borta. Det krävdes tydligen inte mer än så ...<3
No comments:
Post a Comment